Att vara inkallad till beredskap under andra världskriget var inte det lättaste. Ingen visste riktigt säkert när och om kriget skulle komma, och de inkallades anhöriga visste ofta inte var deras nära och kära befann sig. Särskilt kännbart var det runt jultid –
familjens högtid, då man skulle samlas och fira tillsammans. Nu kunde de flesta inte ens skicka en julklapp till sin son, bror eller make. Då föddes idén om fältjulklappen. 

Initiativet till att sprida glädje bland svenskar i beredskap togs av den inkallade Arthur Johansson. Han visste hur många det var som skulle fira jul långt från familjen, någonstans i beredskapstidens Sverige, och hösten 1940 kontaktade han tidningen Social-Demokraten för att få deras hjälp att sprida idén.

Tidningen nappade genast på hans idé och spred den till sina läsare. Efter en omröstning bland läsarna enades man om namnet Fältjulklappen. 

När idén väl var förankrad bildades en kommitté för att administrera insamlingar, paketinslagning och utdelning till soldaterna. 

Ordförande för kommittén blev major Folke Bernadotte, som då var chef för arméns förströelsedetalj. I ett tal i radio 1941 kallade han klappen ”den okände givarens gåva till den okände soldaten”.

Stort engagemang

Det var inte svårt att få organisationer och människor att engagera sig i fältjulklappen. De frivilliga kom från såväl LO som Arbetsgivareföreningen, från Kooperativa förbundet och Sveriges Köpmannaförbund, från tidningen Social-Demokraten och Kronprinsessans gåvokommitté. Via Postverket och Rikstelefonbyrån spreds budskapet över hela Sverige och folk slöt upp mangrant. 

Första året hoppades kommittén få in 50 000 kronor allt som allt. Målet nåddes redan efter tre dagar och från 1940 till 1945 skickades tusentals julklappar till de svenska soldaterna i beredskap. 

Kabaré och lotteri

Bland de många som engagerade sig fanns poeten Nils Ferlin, som också skrev en visa om fältjulklappen, och sångaren Lasse Dahlquist, som också var en populär fältartist. Radiotjänst arrangerade en kabaré till stöd för julklappen, där bland andra Åke Söderblom och Sickan Carlsson medverkade. 

Särskilt utmärkte sig Sveriges lottakårer, som arbetade intensivt med insamlingsarbete, paketinslagning och leveranser. De arrangerade insamlingar, kampanjer, lotterier, tävlingar och försäljningar och såg till att insamlingarna blev ”de glada givarnas fest”, ett uttryck som användes flitigt. 

Det var dock inte alltid helt enkelt att nå fram med leveranserna, särskilt inte när klapparna skulle distribueras till soldater på öarna i havsbandet. Då kunde marinlottorna få ta små båtar ut till posteringarna, och om vädret var för besvärligt och de inte kunde lägga till hände det att de fick kasta iland julklapparna till de väntande soldaterna. 

Tröjor och korv

Även kungahuset engagerade sig i julklappen, som kronprinsessan Louise och prinsessan Sibylla själva slog in. Kungens klappar gick till beredskapspersonal på Öland och prins Eugens sändes till marinen i Karlskrona. 

Många av de inkallade fick inte berätta för sin familj och sina vänner var i Sverige de befann sig och de kunde inte heller förvänta sig att få någon julhälsning eller julklapp. 

Med fält­julklappen köpte svenska folket i stället julklappar åt en okänd soldat, något som berörde människor och skapade en stark gemenskap och vi-känsla. 

Att skicka fältjulklappen var gratis, och dessutom gjordes undantag från ransoneringsbestämmelserna. Det fanns dock vissa bestämmelser. Värdet på klappen måste vara minst fem kronor, vikten högst tre kilo och det fick inte heller vara alkohol eller färska matvaror i paketen. 

Det vanligaste var klädesplagg, såsom stickade tröjor, vantar och halsdukar, vilket var särskilt välkommet då beredskapsvintrarna var kalla och soldaterna levde under ganska svåra omständigheter.

Även ätbara julklappar var förstås välkomna. Många var de paket som innehöll kex, rökta korvar, choklad, konfekt och socker. Snus och cigaretter uppskattades också, men även praktiska julklappar som innehöll sådant som brevpapper, rakhyvlar, tidningar och böcker välkomnades.

Ingen blev utan!

De första två åren skickades alla fältjulklapparna till Stockholm, varifrån de sedan distribuerades till männen i fält. Senare kom lokala distributionscentraler att upprättas på olika platser i landet. Det gjorde att fler kände sig inkluderade, vilket resulterade i ännu fler julklappar. 

Julen 1942 blev inte en enda soldat utan en fältjulklapp. 

Eftersom insamlingarna gick så bra blev det ett stort överskott på julklappar. I de svåra tiderna, med ett stort behov av hjälp och understöd för många, skickades de vidare till andra hjälpbehövande. 

I Smålandsposten kunde man lördagen den 28 december 1940 läsa följande text, under rubriken; Julafton vid I 11:s fältregemente. Någonstans i Sverige:

”Att vara i militärtjänst och fira jul! Den, som icke varit med därom, tror naturligtvis, att det därvid icke kan bli någon jul. Säkerligen har många föräldrar och hustrur till de i militärtjänst inkallade därom haft bekymmer, emedan deras söner eller maken fått fira jul i militärförläggningen. För att skingra de hemmavarandes eventuella oro för de sina, skall jag här söka skildra något av vårt julfirande. 

Julafton kl. 2 samlades vi i mathallen för att doppa i grytan. Kl. 5 var det julmiddag. Förläggningskompanichefen hälsade oss, erinrande om julens betydelse och önskade oss en god helg. Han påvisade också, att det icke var alla soldater, som i år kunde fira jul, fridens högtid, under så pass angenäma yttre förhållanden som vi svenskar. 

Middagen bestod av smörgåsbord, vilket formligen dignade av rätter, där fanns skinka och allt annat som hör julen till, lutfisk och julgröt. Således ingen brist på mat trots kort-tider. Så blev det julklappsutdelning. Vi fingo alla var sin fältjulklapp. Innehållet bestod av toilettsaker, böcker, skrivpapper, cigaretter och gotter i växlande myckenhet. 

Dessutom fick vi var sitt par strumpor, hemstickade, präktiga saker, var sitt presentkort och var sin påse med äpplen, apelsiner, nötter, karameller m.m. Under tiden serverades kaffe med wienerbröd och småbröd. De båda senare slagen syntes dock inte ha någon vidare åtgång, man var tydligen mätt.”

Så kunde en beredskapsjul firas. Och så uppskattad var fältjulklappen, som förenade i en tid då varje människa, man som kvinna, behövdes för att skapa julstämning. 

Bitte Assarmo