UTDRAG UR ARTIKEL SKRIVEN AV MICHAEL DEE

1972 fick filmen Gudfadern köerna att ringla sig utanför biograferna världen över. Francis Ford Coppolas mästerverk rankas än i dag som en av tidernas bästa filmer. Kvällsstundens Michael Dee berättar hur filmen blev verklighet – mot alla odds.

Filmen med Marlon Brando och Al Pacino i huvudrollerna handlar om den fiktiva maffia­familjen Corleone och överlämnandet av makt från en generation till nästa. Det var den första filmen som gav en insikt i hur maffian fungerade och maktkampen inom och mellan olika familjer. Men ironiskt nog yttrades inte ordet ”maffia” en enda gång i filmen, vilket hade sin förklaring. 

Att Gudfadern faktiskt blev film framstår i efterhand som ett halvt mirakel. Filmbolaget Paramount Studios och dess ägare Gulf + Western ville inte göra filmen. Ett dussintal regissörer tackade nej till jobbet och maffian ville absolut inte att filmen skulle bli verklighet. Så varför allt detta motstånd och varför blev det ändå film? 

Gudfadern var baserad på en roman med samma namn, skriven av författaren Mario Puzo. Han hade skrivit ett antal kritikerrosade romaner som dock inte lockat den bredare publiken. Han behövde en lysande idé. I hans roman The fortunate pilgrim (Den lyckosamma pilgrimen), utgiven 1966, förekom en bifigur, en åldrande maffia­boss, och en bekant föreslog att Puzo borde spinna vidare på honom. Puzo valde att göra sin research i Las Vegas. Månad efter månad snappade han upp alla möjliga historier och anekdoter och gick sedan till verket. 

Gudfadern gavs ut 1969, och nästan rutinmässigt köpte Paramount Studios snabbt filmrättigheterna till den. Vad filmbolaget inte hade räknat med var att boken skulle bli en bästsäljare som på kort tid sålde miljontals exemplar. 

I det läget ansåg sig Paramount Studios tvungna att göra film av den, dock utan någon större entusiasm. Bolagets strategi gick ut på att slå mynt av bokens framgång men att inte lägga ut några stora pengar. Till skillnad mot bolagets andra filmer som hade budgetar på omkring 25 miljoner tilldelades Gudfadern en budget på sex miljoner dollar. 

Inga fler maffiafilmer

Hollywood var i djup kris. Tv hade håvat in större delen av publiken och yngre tyckte att de filmer som kom från Hollywood var gammaldags och mossiga. Och biografägare runt om i USA hade klargjort att de inte ville ha några fler maffiafilmer. 1968 gick The brotherhood (Brödraskapet), en maffiafilm producerad av Paramount Studios med Kirk Douglas i huvudrollen, upp på biograferna. Och försvann inom en vecka. 

Men nu hade boken Gudfadern alltså blivit en hit. Arthur Penn, Peter Bogdanovich och Otto Preminger var bara några av alla de filmregissörer som tackade nej. I ren desperation frågade filmbolaget Francis Ford Coppola om han ville ta jobbet. Coppola hade inte många meriter att visa upp, ett antal smalare filmer och manuset till filmen Patton, om den amerikanske generalen. 

Den unge Coppola ansåg att det var hög tid att förnya Hollywood, och var en av förgrundsgestalterna i ”The New Hollywood”, en ny generation av regissörer där även Martin Scorsese, George Lucas, William Friedkin och Brian de Palma ingick. För att markera sitt oberoende hade Coppola och Lucas startat ett eget bolag, Zoetrope Studios. 

Oväntad rollbesättning

Coppola mottog inte erbjudandet med entusiasm. Detta skulle säkert bara vara ännu en våldsfilm. George Lucas fick honom på bättre tankar. Om duon inte fick in pengar  –  och det snabbt  –  skulle Zoetrope Studios vara bankrutt. 

Så Coppola tackade ja och började arbetet med att besätta rollerna. Paramount Studios, och framför allt dess ägare Gulf + Western, fick spatt när de fick höra vilka Coppola ville ha med i huvudrollerna, Marlon Brando som gudfadern Vito Corleone och Al Pacino som hans son Michael Corleone. Pacino ansågs ”för kort och helt okänd för publiken” och Brando var legenden som ingen längre ville ta i med tång – känd för att vara omöjlig att ha att göra med och inte längre den publikmagnet han varit. Nej, då skulle det vara bättre med Robert Redford i rollen som Michael Corleone och Sir Lawrence Oliver som Vito Corleone. 

Det blev hätska möten men Coppola stod på sig. Till slut gick chefen på Gulf + Western med på att överväga Brando, om denne gick med på att provfilma för rollen, att inte ta betalt för sina tjänster och slutligen, att överlämna en borgen på en miljon dollar, ifall att han på något sätt kom att sabotera inspelningen. 

Lysande rolltolkning

Det var alltså inte med trumf på handen som Coppola med kameran redo begav sig till Brandos hus på Mulholland Drive med utsikt över Los Angeles. Coppola har i intervjuer berättat att Brando öppnade iförd japansk morgonrock och hur han i vardagsrummet sedan förvandlade sig till Vito Corleone: 

Han band upp sitt långa blonda hår i nacken. Tog sedan fram svart skokräm som han strök över håret. 

Brando hade alltså förberett sig. Även gällande rösten, som var inspirerad av maffiabossen Frank Costello, som efter att ha blivit skjuten i halsen talade på ett halvviskande sätt. Och för att komma så nära som möjligt stoppade Brando pappersnäsdukar i kinderna. Coppola blev trollbunden när han såg förvandlingen. Och så även chefen på Gulf + Western när han såg provfilmen.  Plötsligt var…