På lördag spelas en svensk klassiker – för 115:e gången. Vi pratar så klart om bandy­finalen. Den första spelades 1907 mellan IFK Uppsala och IFK Gävle på Gavleåns is, ­medan årets upplaga spelas i Recoverhallen i Uppsala på grund av coronapandemin. 

Bandy sägs ibland vara det svenskaste som finns, men faktum är att sporten utvecklades
i England. Redan på 1700-talet spelades det bandy på The Fens, ett område med många våtmarker i östra England. 1813 sägs att byn Bury-on-Fen hade ett lag som var obesegrat i 100 år. Hur många matcher det skulle handla om är dock oklart.

Senare, när den industriella revolutionen tagit fart på allvar, utvecklades sporten. I slutet av 1800-talet enades man om enhetliga regler, och det engelska förbundet ”National Bandy Association” bildades. Klassiska fotbollsklubben Nottingham Forest grundades faktiskt som en bandy- och fotbollsklubb. 

I början av 1900-talet minskade dock intresset för sporten i ”moderlandet”, men fick nytt liv i bland annat Sverige. Till vårt land introducerades bandyn av greve Clarence von Rosen 1895, och ett mästarlag har alltså korats sedan 1907.

Bandyn har genom alla tider motstått trenden att spela SM-finalen i form av en serie. Ishockey, handboll och basket har valt den senare, mer lukrativa, modellen medan bandyn satsar allt på ett kort. Publiksnittet brukar ligga strax under 20 000, även om det 2013 kom 38 474 åskådare då Hammarby slog Sandviken med 9–4. SM-­finalen är därmed en oumbärlig kassako för Svenska bandyförbundet.

Sedan 1973 spelas även damerna SM-final. Först ut var IK Göta som besegrade Katrineholm med 9–6. Noterbart är att första finalen i damhockey spelades 15 år senare, 1988. På senare år har herr- och damfinalen spelats samma helg så att evenemangen kan dra publik till varandra.

David mot Goliat

Den kanske märkligaste finalen spelades 1930. Det började med att sex klubbar drog sig ur mästerskapet, som då spelades i cupform. De ansåg att spelmodellen var för slumpartad. Förbundet erbjöd då en kompromiss; ett inledande cupspel som sedan avslutades med ett avgörande seriespel för de kvarvarande lagen. Förslaget fick dock nobben; de sex topplagen bildade ändå en egen serie.  Den sanktionerades dock inte av förbundet och fick inte SM-status.

I stället beslutade förbundsledningen i ett av många krismöten att spela i cupform med 32 lag. Ett av dessa var SK Tirfing från Skutskär, eller rättare sagt Harnäs ett par kilometer norr om den klassiska bruksorten. Bandylaget hade bildats bara fem år tidigare av ett gäng ungdomar som tidigare spelat för storebror Skutskärs IF. 

1929 hade klubben tidigt slagits ut av sin mer kända ”storebror”, men nu gick det bättre. En gynnsam lottning och spelare som överträffade sig själva tog Tirfing till final. Där väntade självaste Djurgården, ett av Sveriges mest rutinerade bandylag med sju SM-finaler i bagaget. Det kunde väl bara …