De kallades jordgummor, kvinnorna som hjälpte till vid förlossningar. De hade ingen formell medicinsk utbildning utan var ”kloka gummor” med magiska krafter och ovanlig kunskap. Den mest omtalade jordgumman i Sverige var tyskan Catarina Wentin som förlöste drottning Ulrika Eleonora när Karl XII föddes 1682. 

Andra äldre benämningar var hjälpgumma, närkvinna och ljusmor, men jordgumma eller jordmor var vanligast. Ordet kommer från det fornnordiska ordet ”jod” som betyder barn eller avkomma.

Före 1600-talet fanns inga läroböcker i förlossningsmedicin, jordgumman lärde sig av naturen, erfarenheter och muntligt förmedlade kunskaper. 

1609 kom fransyskan Louyse Bourgeois ut med boken Diverse observationer rörande sterilitet, missfall, fertilitet, förlossning och kvinnors och barns sjukdomar. 

Den första statliga förordningen kom 1571 då jordgummornas arbete reglerades. År 1663 ålades Collegium Medicum (föregångare till Socialstyrelsen) att kontrollera jordgummorna och då fick läkare ansvar över jordgummorna. 

Den 14 oktober 1777 kom ett rikstäckande reglemente för hela Sverige. Vid publiceringen av ett nytt reglemente år 1819 började namnet barnmorska användas i stället för jordgumma. Men i Danmark heter det fortfarande jordemoder och
i Norge jordmor.

Det första Allmänna barnbördshuset i landet öppnade
i Stockholm 1775 på Fredsgatan 9, nuvarande Rosenbad. Här placerades också landets första barnmorskeutbildning. Allmänna BB var främst ett ställe för ogifta och fattiga barnaföderskor, men även för högreståndskvinnor som inte ville röja sin identitet. Från 1700-talet började utbildade barnmorskor att ersätta jordemödrar utan formell examen och 1819 års reglemente innebar slutligen att jordemorskrået upphörde. Först under första halvan av 1900-talet blev det vanligt att även landsbygdsbefolkningen födde barn på städernas förlossningsavdelningar. I dag föds nästan alla barn i Sverige på sjukhus.

Barnmorskeutbildningen

Läkaren Johan von Hoorn (1662–1724) i Stockholm startade en riktig barnmorskeutbildning i Sverige. Hoorn hade sett att av 100 dödfödda barn i Stockholm hade omkring 95 dött vid förlossningen och insåg att jordgummorna måste få utbildning för att det skulle bli en förändring. Han lärde bland annat ut handgrepp för att vända barn inne i livmodern för att göra en förlossning möjlig, en kunskap som var livräddande före kejsarsnittens tid. Hoorn hade studerat obstetrik, läran om graviditet, förlossning och barnsäng, i Paris i slutet av 1690-talet och när han kom tillbaka till Stockholm bekostade han 1697 utgivningen av Sveriges första bok i förlossningskonst kallad Den Swenska Välöfvade Jordgumman. Men det var bara i huvudstaden det gick att få utbildning – det var inte många socknar i landet som bekostade sina hjälpgummor någon skolning. Under 1800-talet och in på 1900-talet skickade provinsialläkarna i landet in mängder av rapporter till dåtidens Socialstyrelsen där de påtalade att sockenmännen inte gjorde någonting för att hjälpa kvinnor att föda barn. Någon skrev att de satte högre värde på sina hästar och kor än sina kvinnors väl och ve vid förlossningar. 

Det skulle dröja ända till 1908 innan riksdagen beslutade att det skulle finnas en utbildad barnmorska i varje kommun. 

Handtvätt infördes

Trots de förbättrade kunskaperna hos läkare och jordgummor var ”jordängeln”, barnsängsfebern stor. När det var som värst, år 1840, dog en av fem intagna kvinnor. Det var först i slutet av 1800-talet som man insåg att dödligheten i barnsängsfeber minskade betydligt om den som förlöste hade rena händer. År 1877 infördes handtvätt med desinfektionsmedlet karbolsyrelösning på Allmänna BB i Stockholm. Dödsfallen i barnsängsfeber sjönk då från 4,2 procent till 0,32 procent på ett år (1887–1888). 

Trots barnmorskornas betydelse hade de mycket låg social status i vårt land under 1800-talet. Det berodde bland annat på att det fanns ogifta mödrar bland barnmorskorna, men också på att de rekryterades från bonde- och arbetarklassen. 

Johanna Bovall Hedén (1837–1912), klockardotter från Närke, tog upp kampen för barnmorskorna. Hon arbetade först som sockenbarnmorska och sedan blev hon föreståndare och lärare på Göteborgs Barnmorskeanstalt. Hon grundade även  Svenska Barnmorskeförbundet, Sveriges första kvinnliga yrkesförening. Det första allmänna barnmorskemötet hölls den
12–14 juli 1886 i Stockholm då 191 barnmorskor samlades från hela landet.

År 1921 blev det lagstadgat att en barnmorska skulle ha två års utbildning. Från mitten av 1900-talet blev kravet en grundläggande sjuksköterskeutbildning för att bli barnmorska. Under 1900-talet började allt fler kvinnor att föda på BB. Från 1920 till 1940 minskade hemförlossningarna från 90 till 35 procent av alla födslar. På 1950-talet föddes bara fem procent av barnen i hemmen och
i dag är det endast ett fåtal barn som föds hemma. Mödra- och barnadödligheten minskade i takt med utbyggnaden av sociala reformer i folkhemmets Sverige. Från början var yrket barnmorska frikopplat från sjukvården men sedan 1960-talet har den svenska barnmorskeutbildningen i sin helhet samordnats med hälso- och sjukvården.

Privata förlossningshem

Att bli gravid utanför äktenskapet ansågs skamligt långt in på 1900-talet. Det gav upphov till en vinstdriven vård på privata förlossningshem. Redan på 1700-talet hade Gustav III försökt göra något åt stigmatiseringen av ogifta mödrar eftersom skammen var orsaken till många barnamord. 1778 instiftade han det så kallade ”barnamordsplakatet”. Det innebar att barnmorskor belades med tystnadsplikt och att föräldrarna till ett utomäktenskapligt barn kunde antecknas som okända i kyrkboken, för det allra mesta gällde det fadern. När dagstidningarna blev vanliga i slutet av 1800-talet blev det vanligt med annonser som riktades till gravida kvinnor som ville ha diskreta förlossningar och inackorderingar. Annonserna kom från privatpraktiserande barnmorskor eller sjuksköterskor som tog emot kvinnor för förlossning i sina hem.

Förlossningshemmen var mindre än de offentliga och vårdkostnaden var mycket högre. De kvinnor som använde sig av de privata förlossningshemmen fick ofta pengar från fäderna som inte ville bli kända. De privata förlossningshemmen var som vanligast under 1930-talet. 

1931 infördes krav på godkännande från Medicinalstyrelsen. Hemmen skulle bland annat föra journal och ha kontakt med en legitimerad ansvarig läkare för att få driva ett privat förlossningshem. Genom att det blev allt vanligare att barn föddes utom äktenskapet, samt en utbyggnad av en allmän och kostnadsfri förlossningsvård från 1937, minskade behovet av privata förlossningshem. 

En som födde och hade barn på ett privat förlossningshem var författarinnan Astrid Lindgren. Hon väntade sitt första barn som 19-åring med den redan gifte chefredaktören för Vimmerby Tidning och födde 1926 som ogift sin son Lars i Köpenhamn. Sonen Lars fick bo i fosterfamilj där under sina första år. 

Barnmorskorna har haft ett viktigt arbete genom tiderna men har inte alltid fått den uppskattning av samhället som de förtjänar. 

Sven-Åke Henriksson