Glass får väl ändå betraktas som ett ganska lättsmält ämne? Men efter ett samtal med journalisten och författaren Annica Triberg står det klart att glassen leder oss rakt in i – barndomslandet…
Barndomslandet är landet där glasskiosken är världens nav och sommarens nya glass är en mer omvälvande nyhet än att USA fått en ny president eller att någon stigit ombord på månen. Här gäller barnets perspektiv, de där åren innan vi drabbas av insikten om att omvärlden påverkar oss. 2001 skrev Annica Triberg Nostalgiboken, en guide till allt från hemmafruar och sockiplast till spånplattor och mulleskola. Intresset blev enormt och drog igång en nostalgivåg med böcker om Alfabilder, 50-talstyger, leksaker och barndomens tablettaskar. Fem år senare kom Nostalgiboken om godis och glass där Annica tillsammans med barndomsvännen Eva Kallhed gör en grundlig genomgång av just godis och glass, deras förpackningar, lansering och popularitet från 50-talet till 80-talet.
– När Nostalgiboken kommit ut ringde en kvinna till mig och sade att ”nu kan jag äntligen slänga alla de där sakerna jag har sparade på vinden, för nu finns de i en bok”, berättar Annica. Det blev rumsrent att prata om prylarna som något viktigt.
Efterkrigstidens generation delade referenserna; under 1950- och 60-talen började det finnas några ören över till något så onödigt som sötsaker. Nu när villan skulle säljas och samlingarna på vinden slängas kom minnena upp i dagern. Minnena av prassliga foliepapper och fantasifulla glasssorter. Av lekar och drömmar. För att få tag på prylar och förpackningar frågade Eva och Annica vänner och bekanta, gjorde upprop i tidningen Metro och efterlysningar i lokalradion. Prylar strömmade in och Albert Håkansson fotade alltihop. När arbetet med nostalgiböckerna pågick fick Annica sätta sig ner med sina egna minnen. Annica tillhör 60-talsgenerationen som blev forslad runt hela Norden i husvagn, med eller mot sin vilja. Målet i baksätet var – glasskiosken.
– Det fanns ju ingen luftkonditionering i bilarna, så var tionde mil var vi så illa tvungna att stanna; det var för varmt. Så det första vi gjorde när vi kastade oss genomsvettiga ur bilen var ju att leta upp en glasskiosk.
Säsongens glasskarta var jätteviktig när den kom och Annica lärde sig den utantill. Egna favoriter var Piggelin, Igloo med colasmak och Päronsplitt. Utbudet av glass förändrades beroende på rutten. Det värsta scenariot var att hamna i en liten ort där det bara fanns ett Domus-varuhus med enbart KF:s eget märke Winner. De glassarna var sååå tråkiga. Men Skåne var kul, där fanns Åhusglass och de hade många bra sorter. Trollhätteglass var också god när man åkte västerut.
– Att spara samlarbilder från Päronsplitt var en av höjdpunkterna. Mellan plasten närmast glassen och omslagspappret fanns en liten bild, som en mindre filmstjärna.
1969 kom GB tärning, en plasttärning fylld med vaniljglass. Tärningarna diskades nödtorftigt ur vid kallvattenrännan och sparades. De här tärningarna är samlarobjekt i dag och Annica grämer sig lite över att hon slängde sin digra samling någon gång på 80-talet.
Efter närmare 40 böcker och avsevärt fler glassar arbetar Annica Triberg i dag som kommunikationschef på Länsstyrelsen i Kalmar.
Nostalgiböckerna väcker fortfarande intresse – och minnen. Men var barndomen verkligen så lycklig på 60-talet och sken solen verkligen så varmt på alla barn?
– För mig handlar inte nostalgi om att hålla fast vid det gamla utan om att bevara de goda minnena. Som vuxen väljer du hur du förhåller dig till barndomen. Var det tufft att vara liten blir de goda minnena desto viktigare att spara.Om det så är ett glasspapper…
Text: Anna Sjöstrand
Illustration: Ulf Lundkvist
