Under 1960-talet hördes sångaren Gunnar Wiklunds barytonstämma i stort sett varje dag i radion. Han var en av Sveriges stora idoler men är
i dag sorgligen bortglömd. 

Det är ytterst sällan som han spelas i radio numera och få av de yngre generationerna känner till artisten med den varma rösten. Gunnar Wiklund spelade in sin första skiva redan 1954 men det var i samband med att han deltog vid Folkparksforum år 1959 i Västerås som han plötsligt blev en stjärna. Han framförde då Per-Martin Hambergs Nu tändas åter ljusen i min lilla stad som egentligen handlar om Östersund. 

Hela 1960-talet var ett gyllene årtionde för Gunnar Wiklund som ständigt spelade in skivor och turnerade runt i landet. De flesta sångerna var svenska versioner av utländska topplåtar, ofta italienska schlagers eller amerikansk countrymusik, mycket av Jim Reeves. 

Sjöng för godis

Gunnar Wiklund föddes den 17 augusti 1935 i Boden där han levde sina första femton år innan han flyttade till Luleå. 

Han hoppade av realskolan och började i stället arbeta som bilmekaniker. Han tyckte om att sjunga redan som barn och det berättas hur han och en kompis gick in i en frikyrka där Gustavianerna hade möte. Gunnar tyckte de skulle tjäna lite pengar på att sjunga så de gick in och sjöng Tryggare kan ingen vara och Jag lyfter ögat mot himmelen för den häpna församlingen. Gunnar gick sedan runt med en hatt och samlade in pengar som de sedan använde till godis och biobesök. 

Gunnar hade ingen tanke på att bli artist men hans stora hobby var att sjunga till eget gitarrkomp och han anlitades redan i 17-årsåldern av dansbandet The Swingsters och sedan även av andra orkestrar som vokalist och deltog i olika talangtävlingar. 

Redan 1953 spelade han lokalt in sin första skiva Dä ä kärlek på sin Norrbottensdialekt. Vid den här tiden var basisten, orkesterledaren och skivbolags­ägaren Simon Brehm en betydelsefull person inom svenskt musikliv och han hörde Gunnar Wiklund. Brehm såg och hörde att det här var en blivande stjärna och Gunnar kom att periodvis uppträda med Brehms orkester. Redan 1954 fick han spela in skivan Kärleksdröm – That’s amore på den populära Karusell-etiketten som följdes av många andra skivor. 

Älskad av många

Gunnar Wiklund vågade inte satsa helhjärtat på musiken utan fortsatte att arbeta som bilmekaniker hemma i Luleå ända till 1959 då han med den sentimentala Nu tändas åter ljusen i min lilla stad blev en av våra allra populäraste och mest efterfrågade artister. 

I förlängningen kom sånger som Vi ska gå hand i hand, Den flickan ska bära mitt efternamn, Snart så kommer åter ljusa tider, Mest av allt, Kan jag hjälpa att jag älskar dig ännu, Han måste gå och Vandra vidare för att nämna några av alla populära Gunnar Wiklund-låtar. 

Någon har sagt att han var ”ljudbandet till det svenska folkhemmet”. Han turnerade i folkparkerna, uppträdde i tv-program och på krogscener samt spelade revy hos bland annat Hagge Geigert. 

Under 1960-talet var Gunnar Wiklund omtyckt av en stor publik i alla åldrar, de äldre tyckte om hans barytonröst och tyckte han var prydlig, välklädd i kostym; en ordentlig ung man helt enkelt. Han var en leende svärmorsdröm. 

De yngre attraherades av att det äntligen hade kommit fram en ny ung sångare med stark utstrålning och scennärvaro, som var snygg och körde sportbil till sina framträdanden. Att han framförde nya utländska topplåtar bidrog också till hans framgångar.

Sveriges Radio började med Svensktoppen i oktober 1962 och redan i december samma år kom Gunnar Wiklund med på listan med Gina som följdes av ytterligare 36 (!) låtar fram till januari 1979. Populärast var låten Mest av allt som toppade listan under tolv veckor och låg på listan mellan november 1964 och maj 1965. 

Han var också med i den svenska uttagningen till Melodifestivalen fyra gånger. Ett av skälen till Gunnars stora popularitet var att han slog igenom samtidigt som tv:n blev vanlig i svenska hem och han ”gick hem” hos folk som just tv-underhållare. 

Gunnar Wiklund var inte bara en svensktoppssångare utan en framstående estradartist och gjorde även en del inspelningar för den tyska marknaden. Han ville spela mera revy och bredda sig som artist. 

Men så blev det inte. Olyckliga omständigheter i kombination med en försämrad hälsa skulle få Gunnars lysande stjärna att börja dala.

Början till slutet

Det började med att hans manager försnillade pengar och inte betalade in Wiklunds skatt som han skulle. Resultatet blev en ekonomisk katastrof – en skuld på 1,8 miljoner kronor.

Dessutom drabbades han av problem med tänderna. Gunnar fick oral galvanism på grund av sina amalgamlagningar. Tandproblemen hade startat redan 1967 men ingen tog hans besvär med amalgamfyllningar på allvar. Då började ett både fysiskt som psykiskt lidande och han fick problem med att sjunga och uppträda. Försäkringskassan gick inte med på någon ersättning så han fick själv lägga ner hundratusentals kronor i tandläkarkostnader och blev helt beroende av värktabletter.  

Gunnar Wiklund orkade inte med att framträda som tidigare med följd att intresset för honom som artist minskade. 

Publiciteten handlade inte längre om hans musik utan tidningarna skrev i stället om Gunnars bråk med försäkringskassan och hans kamp för att oral galvanism skulle erkännas av läkarna som en sjukdom. 

När han väl hade börjat återhämta sig och skulle återuppta sin karriär drabbades han av nästa smäll – en obotlig cancer. 

Gunnar Wiklund bodde från 1960-talet och framåt till största delen i Danderyd. Han avled endast 54 år gammal, den 29 september 1989 i Värmdö där han hade sin fästmö. De gifte sig dagen innan han dog.

Sven-Åke Henriksson