Han dök på Vasa – med livet som insats!
Åke var landkrabban från Värnamo som aldrig sett havet förrän han sökte och kom in vid Flottan. Han värvades efter grundutbildning i Karlskrona för fyra år i den marina försvarsmakten. Som nyutbildad ”tung dykare” blev Åke beordrad att dyka på ett gammalt 1600-talsskepp... Till vänster: Åke Lindqvist i färd att hänga på sig den tunga dykutrustningen och bege sig ner till det gamla regalskeppet. Foto: Privat
Dela på Facebook 0
Skicka som e-post

Över 30 miljoner människor från hela världen har beskådat regalskeppet Vasa sedan hon togs upp ur dyn 1961.  Men ingen hade fått se henne om det inte varit för 25 unga män som utförde ett livsfarligt dykarbete. Åke Lindqvist (78) var en av dem.

– För oss dykare var alltihop ett jättestort äventyr, säger han.

 

Året var 1956.  Efter en timmes tunnelspolning i en av de trånga och dyiga tunnlarna under Vasaskeppet återvände Åke till ytan. Arbetet i den djupa leran hade gjort sikten näst intill obefintlig. Det var becksvart och iskallt 35 meter nere på bottnen. Uppstigningen skedde i flera etapper för att motverka tryckfallssjuka. På någon etapp kunde han ibland möta en annan dykare på väg ner för att fortsätta där han själv hade slutat. Inte förrän Åke bara hade några meter kvar till världen där ovanför kunde han skönja solljuset vid vattenytan. 

– Trots att jag aldrig var rädd för att dyka, så var det alltid en särskild känsla att se himlen igen. Man var glad att man levde. 

 

Dök ända ner till 80 meter

Åke var landkrabban från Värnamo som aldrig sett havet när han som 17-åring övertalade sina föräldrar att godkänna att han sökte sig till Flottan. 

– Hade jag inväntat den vanliga inkallelseordern, så hade jag fått vänta flera år. Men det här var den stora chansen för en ung grabb att få komma ut i världen, få uppleva äventyr och skaffa sig en möjlig sjöingenjörsexamen. 

Efter hårda uttagningar vid Bataljon af Trolle i Karlskrona värvades Åke för fyra år i den marina försvarsmakten. 

– Under de åren fick vi en gedigen teknisk utbildning med många möjligheter för arbete till sjöss. Det vara bara att välja. Däckmatros, signalist, motorman, eldare, skeppshantverkare och flera andra yrken. 

En del av utbildningen skedde vid Berga örlogsskola utanför Stockholm, med boende och skola på det gamla pansarskeppet HMS Gustaf V. Sommaren 1957 genomgick Åke och hans kamrater utbildning till tunga dykare, det vill säga hjälmdykare som går på bottnen och får sin luftförsörjning genom en slang från ytan. Sådana utför ofta arbeten på djupt vatten. 

– Vi dök ända ner till 80 meter, vilket inte är tillåtet i dag då risken för personskador är för stor. Luften blir tung som sirap att andas på så stora djup. Luftens täthet är sju gånger högre än på land. 

I träningen som tungdykare ingick bland annat att hitta och rädda ubåtar med hjälp av en särskild räddningsklocka. 

– Sådana används än idag och är det enda sättet att rädda en förlist ubåtsbesättning.

Efter utbildningen blev Åke och åtta andra tungdykare beordrade att bärga ett gammalt 1600-talsskepp som en marinarkeolog hade hittat i Stockholms ström.

 

Svalt intresse från pressen

Arkeologen hette Anders Franzén och bedrev en omfattande jakt på gamla sjunkna örlogsfartyg. I augusti 1956 hittade han det mest intressanta av dem alla, regalskeppet Vasa, symbolen för Sveriges militära och politiska makt under krigarkungen Gustav II Adolfs dagar. Men upptäckten väckte till att börja med föga intresse i pressen. 

– När vi kom ut till dykplatsen utanför Beckholmen fanns där bara två flottar med ett provisoriskt skjul. Fartygen gick tätt förbi och vi tvingades ofta lätta ankar för att släppa förbi dem. Det var mycket extrajobb med det där.

Åke och hans kamrater blev det första dykarlaget. De kom sedan att bli avlösta av nya dykare, allt som allt kom 25 sådana att jobba med Vasa. Men trots deras farliga arbete ansågs de vara tämligen oviktiga i det stora sammanhanget.

– Vi behandlades inte som några stjärnor direkt. Vi bodde i kasern, jobbade i stort sett oavlönade, inga livförsäkringar gällde, de uppmuntrande tillropen var få och maten var usel. 

Stärkande mat är en viktig förutsättning för att kunna hålla värmen i kallt vatten. Nere vid vraket var det kanske inte mer än fyra-fem grader och arbetspassen var ofta timslånga. De unga dykarna nöjde sig – ända tills en hetlevrad göteborgare vid namn Alexandersson for in till husmor och framställde begäran om mera mat i grytorna. 

– Det var enbart tack vare vår dykledare Per Edvin Fälting som vi lyckades med vårt arbete. Fälting var en civilanställd dykare vid Örlogsvarvet med många års erfarenhet. Han var som en far för oss, liten och bastant  och med en förtroendeingivande utstrålning. Han sade inte så mycket men hade ändå en förmåga att uppmuntra oss när det var som svårast. 

 

En obehaglig upplevelse

Det var inte förrän dykarna började fiska upp intressanta föremål från vraket som arbetet blev en världssensation. Mediebevakningen blev stor och förorsakade tidvis trängsel på flottarna. 

– Vi fick upp galjonsfigurer, en kanon och massor av utsmyckningsföremål från 1600-talet. 

Åke minns sitt första dyk på Vasa. En obehaglig upplevelse. 

– Vår första uppgift var att mäta skeppet. För att kunna göra det tvingades vi att gå på relingarna. Fritt fall utåt på fem meter. Hade man fallit inåt, så hade man hamnat i en grötig gegga av balkar och bråte. Då hade man kanske inte kunnat ta sig upp igen… 

Det gamla skeppet låg djupt nedsjunket i lera. Redan vid sin förlisning 1628 sjönk Vasa djupt ner i dyn. Därefter blev det under flera århundraden påfyllt med slagg och gyttja från stockholmarnas orenade toalettavfall och båttrafikens avfall. Sikten på bottnen var i det närmaste obefintlig. 

– Det var egentligen bara under den snabba nedstigningen som vi kunde skönja konturerna av skeppet. Men när man sedan nådde bottnen och sjönk ner till midjan i gyttjan virvlade dyn upp så det blev becksvart. Vi såg knappt händerna framför oss. 

Åke kom att göra ett 30-tal dykningar på Vasaskeppet. Någon känsla av klaustrofobi kände han aldrig när han drog på sig den tunga dräkten och hjälmen skruvades fast vid bröstplåten.

– Nej det skrämde mig aldrig, det kändes snarare tryggt när hjälmen gängades fast  över huvudet. Man var tvungen att vara psykiskt stark för att klara arbetet, lugn ingick liksom i jobbet. Jag tror inte ens att jag fått panik om jag fastnat där nere i bråten, man hade levt tills energin var slut.  

 

Arbetade med livet som insats

Efter många undersökningar beslöt arbetsledningen för att bärga skeppet, vilket för dykarnas del betydde att arbetet övergick i ett livsfarligt skede. För att kunna lyfta skeppet måste man spola fram 25 meter långa tunnlar under skrovet, varigenom man sedan drog stora kablar som anslöts till två riggar. Skeppet lyftes sedan i flera etapper tills den slutliga bärgningen skedde sommaren 1961.

Om dykningen tidigare hade varit mörk, så skedde arbetet i tunnlarna i blindo. 

– I tunnlarna såg vi ingenting, där fick vi känna oss fram med händerna. Enda sättet att orientera sig framåt var att känna i taket uppåt efter räfflingen i bottenskrovet. 

Tunnlarna var så smala att bara en dykare i taget kunde ta sig fram. Inte heller gick det att vända sig om, varför  dykarna tvingades backa för att komma ut. Risken att vraket skulle sätta sig, sjunka djupare av tunneljobbet eller att barlasten av sten skulle komma loss var hela tiden överhängande. Om detta hade skett så hade dykarna begravts. 

– Sådant fick man inte tänka på då, det vara bara att skjuta det ifrån sig och jobba vidare.  

 

Dykarna återförenades på museet

Men trots de farliga förhållandena skedde inga olyckor. Sammanlagt spolades sex tunnlar upp. Den första nådde fram till kölen i december 1957. Knappt fyra år senare kunde världspressen och tusentals svenskar, genom en av Sveriges Televisions första direktsändningar, se när regalskeppet Vasa åter bröt vattenytan – efter 333 år på sjöbotten. Men då befann sig Åke Lindqvist på annat håll. 

– Då var jag i Karlskrona på vidareutbildning i Flottan. 

Åke och de flesta av hans kamrater kom senare att välja andra yrkesinriktningar, bara några få fortsatte som tungdykare.  Åke själv blev lärare och hade olika ingenjörsjobb. 2010 försökte man dock samla alla dykare till en särskild galamiddag på Vasamuseet. Men bara fem kom, däribland Åke. En del hade omkommit, andra var utspridda i världen. 

– Det är alltid med en särskild känsla man kliver in på museet och ser det imponerande skeppet. Jag känner igen detaljer från dykningarna. Hon är ju så olik sig nu från när hon låg där nere i geggan. Brädhögen på bottnen har blivit så fantastiskt vacker. Jag är tacksam att jag fick bidra till att rädda henne, avslutar Åke Lindqvist.

 

K G Mattsson

Kort om utrustningen

 

Tungdykarens utrustning bestod 1957 (och i stort sett även i dag) av en dykarhjälm och luftslang, viktbälte, blyskor, bröst- och ryggtyngder samt bröstplåt på vilka hjälmen och tyngderna var påhängda. Därtill hade dykarna flera lager underkläder på sig, tröjor och kalsonger. 

Tillsammans vägde utrustningen omkring 85 kilo. Men väl under vattnet kunde dykaren reglera sin egen tyngd genom att vrida på en ventil på utsidan av hjälmen och fylla på mer luft i dräkten. Likaså gick det att med en annan kran snabbt tömma ut luft så att man inte flöt upp. Luften fick dykarna vid Vasaskeppet av en maskindriven kompressor. Tyngderna säkerställde sedan ytterligare att dykaren kunde stå stabilt på bottnen för att där kunna utföra sitt arbete. Genom en högtalare i hjälmen kunde dykaren även kommunicera med sina medhjälpare ovan ytan.  

– Det tog, med kamraternas assistans, ca 45 minuter att få på sig utrustningen. Sedan tog det tre minuter att dyka ner till Vasaskeppet. Arbete i tunneln varade i 40 minuter. Att etappvis stiga upp tog närmare en timme. Sedan tog det 15 minuter att få av sig alltihop, säger Åke Lindqvist. 

Kort om Vasaskeppet

 

Beställd: 1625

Sjösatt: 1627

Längd: 69 m

Bredd: 11,7 m

Djupgående: 4,8 m

Vikt: 1210 ton

Kraftkälla: 10 segel, 3 master

Bestyckning: 64 kanoner

Besättning: 145 sjömän, 300 soldater

Öde: Sjönk på jungfrufärden den 10 augusti 1628 efter en seglats på endast 1 300 meter.

Var: 120 meter utanför Beckholmen i Stockholms hamn.

Varför: Skeppet var felkonstruerat och instabilt.

Antal omkomna: Omkring 30 män, kvinnor och barn 

Bärgades: 24 april 1961

I dag: Museifartyg på Galärvarvsvägen 14, Stockholm

Dela på Facebook 0
Skicka som e-post

Veckans tidning

Nyhetsbrevet

Vill du ha information, erbjudanden och rabatter från Kvällsstunden?

Prenumerera på nyhetsbrevet!

När du registrerar dig på Nyhetsbrevet samtycker du till att få exempelvis erbjudanden, rabatter och allmän information från Kvällsstunden via e-post. Du kan när som helst säga ifrån din prenumeration på nyhetsbrevet om du inte längre vill ha det.

Kontakta oss

Telefon:
021-19 04 15

 

Mejl: Klicka här

 

Post:
Kvällsstunden
Box 1080
721 27 Västerås

 

Kvällsstunden och kvallsstunden.se ägs och ges ut av Tidningshuset Kvällsstunden AB. Ansvarig utgivare: Claes Nero. Mer information om Kvällsstunden hittar du här.

Följ oss på Facebook

  • Kvällsstunden
    5.0
    powered by Facebook
    Lasseman Svensson
    Lasseman Svensson
    2018-10-15T20:09:11+0000
    Jag är 67 år inne på mitt snart 68:tionde år och är inte allt för gammalmodig, jag gillar Kvällsstunden och finner ro i att bläddra i denna tidning. Som sagt det är trevligt att bläddra i en riktig tidning i denna digitaliserade värld.
    Gunnar Johansson
    Gunnar Johansson
    2018-09-27T11:18:32+0000
    Kvällsstunden är en riktig "Läsetidning" och med äsvärda artiklar från äldre dagar till nutid Tidningen är svår att vara utan helt enkelt
    Christina Ögrim
    Christina Ögrim
    2018-05-16T13:42:08+0000
    ETT STORT JUBILEUMSGRATTIS till Kvällsstunden 80 år! Jag förstår verkligen varför ni finns kvar efter 80 år. Det är en tidning som jag läser med förtjusning och förväntan. Tittar ivrigt och längtansfullt efter brevbäraren varje tisdag. Älskar er traditionella och lättlästa layout. Modernisera för allt i världen ingenting! Njutningen av att läsa en äkta papperstidning i behändigt format - HELT UTAN ANNONSER - är ovärderlig. Era artiklar och reportage är alltid intressanta och läsvärda. Många gånger om celebriteter från förr i tiden, och som verkligen behöver dras fram ur glömskan. Det blir för mig en nostalgitripp down the memory lane. Er digitala service gör det enkelt, bekvämt - och gratis - att lämna tävlingssvar. Sedan är det bara att ivrigt invänta lottvinsterna. Dessutom är det perfekt storlek på korsordsrutorna, så texten blir lättläst för en starropererad. Nu i vecka 20 har Kvällsstunden dessutom förärat mig med en helsida om "Rännstensungen från Götgatan 83". Det har gjort mig alldeles varm om hjärtat och oerhört stolt och glad. Då kan jag inte göra annat än att ge Kvällsstunden FEM SKINANDE GULDSTJÄRNOR
    Kenneth Falk
    Kenneth Falk
    2018-04-24T15:45:54+0000
    Några tycker att tidningens framtoning är gammalmodig, jag tycker det är en styrka. Att i denna digitaliserade värld få hålla i en papperstidning som påminner om tidningarna som fanns när jag växte upp är en lisa för själen, för även om man hänger med något så när i det moderna mediabruset så känner man sig ganska vilsen ibland. Så snälla, vik inte av från Era traditioner. Dessutom gillar jag den redaktionella texten och dess innehåll
  • Radio Viking (sponsrad)

    Lyssna på Radio Viking här! Klicka på radion för att starta!

    radioRV7

    Kvällsstundens kundtjänst:
    Frågor som rör prenumeration, utebliven tidning, adressändring och dylikt besvaras i första hand av kundtjänst.
    Vid kontakt med kundtjänst, ange kundnr för snabbare hjälp. Vanliga frågor besvaras här. Frågor som rör tidningens innehåll besvaras av redaktionen.
    Vår kundtjänst är bemannad:

    Måndag-fredag: kl. 09.00-16.00
    Lunchstängt mellan 12.00-13.00

    Telefon: 021-19 04 15
    E-post: Klicka här

    Prenumerationspriser:
    • Helår 610:–
    • Halvår 340:–
    • Kvartal 210:–
    • Autogiro: 52:–/månad
    Beställ din prenumeration här.

     

    Utlandsprenumeration:
    Helår: 1070:–, halvår 590:–
    Vill du prova tidningen?

     

    Erbjudande!
    Du får 5 nummer av Kvällsstunden för endast 50 kronor. Klicka här för att komma till erbjudandet.

    Om tidningen:
    Kvällsstunden grundades 1938. Den är privatägd, är politiskt och religiöst obunden och har ingen anknytning till någon intresseorganisation. Kvällsstunden är TS-kontrollerad, upplaga år 2018: 36 400 exemplar. Chefredaktör och ansvarig utgivare är Claes Nero. För mer information om tidningen, klicka här.

    Kontakt:

    Mejla chefredaktören
    Mejla webbansvarig
    Övriga medarbetare

    Kvällsstunden samt kvallsstunden.se ägs och ges ut av Tidningshuset Kvällsstunden AB. Organisationsnr: 556294-1665, Postadress: Box 1080 721 27 Västerås. Telefon Kundtjänst: 021-19 04 15. Ansvarig utgivare: Claes Nero. VD: Ewa Helmrich, ewa.helmrich@tidningshuset.com. För mer information om tidningen Kvällsstunden, klicka här. Allt material som publiceras i Kvällsstundens pappersupplaga lagras digitalt. Hela eller delar av publicerat/inskickat material kan även komma att publiceras på de digitala plattformar och forum som Kvällsstunden förfogar över. Den som insänder material till tidningen anses vara medveten om – samt medge – att sådan digital lagring och publicering kan ske. kvallsstunden.se använder cookies (webbkakor) för att ge användaren ökad funktionalitet och en bättre upplevelse av innehållet på kvallsstunden.se. Cookies används bland annat för besökarstatistik och vid användning av formulär. Kvällsstunden rekommenderar att godkänna användning av cookies när man besöker kvallsstunden.se. Läs mer här.