Under vår tidiga medeltid var handeln i norra Europa tämligen oorganiserad och begränsad. Först under högmedeltiden, det vill säga år 1000-1500, fick den ett uppsving. I Medelhavsområdet blev Genua, Florens och Venedig mäktiga handelsstäder, medan Östersjön, Nordsjön och de omgivande områdena med sina floder var Hansans domän. På den här tiden var mycket billigare, och enklare, att frakta varor över vattenleder. 

Ordet hansa kommer från den äldre högtyskans ord för grupp, klunga, följe och skara. Till en början bestod Hansan väsentligen av intresseorganisationer och handelsprivilegier för grupper av köpmän. De stödde varandra och organiserade skydd längs handelsvägarna på floderna och haven. Rövare och pirater var ett gissel, liksom kostsamma mellanhänder. 

1143 grundades den nordtyska staden Lübeck, och den skulle få stor betydelse för Hansan. Tyskland var ju på den här tiden inget enat rike, utan bestod av diverse småstater och självstyrande städer. Under 1200-talet expanderade så den Tyska orden (en religiös och militär riddarorden) det tyska kulturområdet österut. Våra dagars Pommern, norra Polen och Baltikum germaniserades och framförallt skapades en tysk köpmannaklass i städerna. 

Sverige – en viktig del av hansan

Samtidigt utvecklades Hansan till ett mer organiserat kommersiellt och politiskt förbund, som effektivt samarbetade för att minimera tullar och andra hinder för sin handel. Dess köpmän representerade hädanefter också sina städer, inte bara sina egna handelshus. Denna omorganisering gjorde Hansan mäktigare än någonsin. ”Huvudstäder” var Lübeck, Wismar och Rostock men även Danzig (idag polska Gdansk), Stralsund, Riga och Reval (nuvarande Tallinn) var viktiga centra. 

Hansan dominerade den lönande handeln på Ryssland och Baltikum samt, inte minst, Sverige. Stockholm, Nyköping, Visby och Kalmar var knutna till Hansaförbundet, och i dessa städers hamnar och köpmannahus var det tyska som gällde när det köpslogs. De affärsmän som inte tillhörde Hansan, men ville passera dess hamnar, fick betala dryga skatter.

Under slutet av 1300-talet var runt 70 städer anslutna till förbundet. Ungefär 100 andra var passiva medlemmar. Därtill fanns städer som inte anslutit sig till Hansan, men var viktiga för dess handel. Köpmannaförbundet hade kontor i Bergen, Novgorod, London, Antwerpen och Brügge. Inte sällan lyckades Hansan till stor del konkurrera ut övriga handelsmän på dessa platser; exempelvis kunde den genom sin närvaro i Bergen helt kontrollera den norska importen och exporten. Alla som besökt Norges näst största stad har säkert strosat på den berömda Bryggen, där hansahusen står tätt packade längs kajen. Ett tag var hälften av stadens invånare tyskar. 

Huvudsakligen vardagsvaror

Hansan handlade främst med varor som folk behövde i sin vardag. Jämfört med de lyxvaror som färdades över Indiska oceanen och Medelhavet gällde andra produkter i norr. Dess sjömän skeppade järnmalm, koppar och sill från Sverige. 

Från Finland och Ryssland kom pälsar, skinn, sältran och smör och från Baltikum spannmål och lin. Från det som idag är Tyskland var öl och vin populära exportvaror. 

Hansestäderna importerade i sin tur ull från England, tyger från Nederländerna, salt från Frankrike och Spanien samt lyxvaror från Medelhavsområdet. Jämfört med de senare, alltså varor som inte krävde särskilt mycket utrymme, gällde stora volymer på de flesta av Hansans egna handelsrutter.

I boken Metropolis – historien om mänsklighetens största triumf skriven av Ben Wilson illustreras detta tydligt: 

”På Medelhavet skeppades kryddor och siden, varor som inte krävde mycket utrymme men gav stora vinster. Men hansestäderna var ute efter andra slags varor, som tog stor plats. Hansestädernas köpmän hjälpte därför till att utveckla de största fraktfartygen som setts i Europa, så kallade koggar. De var billiga, klinkerbyggda och klarade av långfärder med proppfulla lastutrymmen. Produkterna kanske inte var glamorösa, men de var nödvändiga för det dagliga livet.”

Gotländska bondeköpmän 

Hur Hansans bulkfrakt konkurrerade ut lokala köpmän illustreras i sin tur med vad som hände på Gotland. Fram till mitten av 1200-talet var Visby Östersjöområdets främsta handelscentrum. De mångsidiga bönderna på ön var dessutom ofta både köpmän och sjöfarare. 

Deras skepp var dock små, men seglade ändå till Tyskland med last av kalksten och tjära. Där bytte de till sig salt, tyger och vin och drog vidare till Baltikum och Ryssland där de växlade in dessa varor mot skinn, honung och pälsar. Båtarnas besättningsmän var delägare i lasten, och seglade på simpla, öppna farkoster. Dessa var billiga att bygga, men långsamma och knöliga att manövrera. 

När Hansan satte in sina jättelika koggar hade de inget att sätta emot. Handelsförbundets skepp lastade mycket mer, seglade snabbare och kunde färdas längre sträckor utan att gå i hamn. De gotländska bondeköpmännens tid var ohjälpligt förbi; stordrift var den nya tidens sätt att driva handel. På de moderna handelsskeppen var besättningen avlönade yrkessjömän som anlitades av köpmännen, vilka satt på kapital och skapade förmögenheter.

I modern tid har Hansans gränsöverskridande nätverk ibland liknats vid EU. Att handeln låg under dess kontroll var länge till nytta för alla parter. Inte bara köpmän gynnades, utan även de stater och städer som berördes av handeln. Varken Sverige eller Danmark hade till exempel kunna sälja så mycket av sina varor på kontinenten utan Hansans väloljade maskineri.

Ingen ville bråka med köpmännen

I krislägen kunde Hansan använda vapenmakt för att hävda sina intressen, främst då hålla konkurrenter borta från lönande rutter och skydd mot pirater. Men detta hörde inte till vanligheterna. Dess ledarroll vilade inte på militär styrka, utan på den auktoritet en effektiv handel gav. Städer och regioner som ville utvecklas hade helt enkelt för mycket att förlora på att bråka med de mäktiga köpmännen.

– Visst fanns det handelsrelaterade konflikter, även inom Hansan. Men vetskapen om att det trots allt var bättre att samarbeta skapade en unik förhandlingskultur på de årliga hansedagarna, säger historieprofessorn Dick Harrison radioprogrammet Hansan – medeltidens köpmannaimperium.

I början av 1400-talet, när europeiska nationalstater antingen var svaga eller icke existerande, var Hansan en enorm maktfaktor. Dess köpmän satt i styrelsen i de flesta viktiga Östersjöstäder, tyska som icke tyska. Ingen furste kunde ignorera förbundet när han tog viktiga beslut, och Hansan påverkade vilka som satt på tronen. Gustav Vasa hade exempelvis knappast kunnat bli kung utan Hansans hjälp; denna ingrep för att stävja hotet från danske kungen Kristian II:s planer på att inskränka Hansans makt. Med uppkomlingen Gustav Vasa däremot, hade man förhandlat till sig omfattande handelsförmåner.

Hansan må primärt varit ett köpmannanätverk, men påverkade i slutet av medeltiden i hög grad också den nordeuropeiska kulturen. En kulturell samhörighet utvecklades mellan hansestäderna, och det tyska språket påverkade både svenskan, danskan, norskan, ryskan samt de baltiska språken. Det är från Hansans epok vi har alla tyska låneord i vårt språk.

Början på slutet för hansan

Om 1300- och 1400-talen var en glansperiod för Hansan, tornade emellertid orosmolnen upp sig så smått i slutet av det senare århundradet. På flera håll i dess intresseområde uttryckte lokala härskare missnöje med att handeln låg i tyska händer, trots vissa fördelar med detta. Furstarna ville hellre kamma hem vinsterna för egen räkning. Starka regenter började därför gynna sina egna köpmän på tyskarnas bekostnad.

När Hansans dominans slutligen bröts i norra Europa var orsakerna emellertid flera. Sedan Vasco da Gama seglat runt Afrika till Indien 1498 öppnades en ny, lönanande rutt mellan Europa och Asien. 

Samma decennium nådde Christofer Columbus Amerika, och en helt ny handelsväg över Atlanten blev snart mycket lukrativ. Det var inte längre bara Medelhavet och Östersjön-Nordsjön som var den europeiska handeln epicentrum. 

England och Nederländerna tog över som ledande handels- och sjöfaranationer. Den tyska handeln var helt enkelt inte lika betydelsefull. Kommersen hade blivit global.

Under 1500- och 1600-talet fortsatte den en gång så mäktiga Hansans tillbakagång. Trettioåriga krigets förödelse och nya, starka nationalstaters framväxt blev ytterligare spikar i dess kista. Den nya tidens ekonomiska teorier betonade den egna statens kontroll av handeln; skyddstullar och importförbud inrättades för att öka exportöverskottet. Manöverutrymmet för ett internationellt handelsförbund som Hansan blev snävare. 

När den sista hansedagen hölls 1699 deltog bara nio städer; detta att jämföra med runt 70 under storhetstiden. Det skulle emellertid dröja till slutet av 1800-talet innan de ledande hansestäderna formellt upplöste sitt förbund. 

Spåren av hansan syns än idag

Idag är Hansan väsentligen historia, men dess betydelse för Norra Europas utveckling kan knappast överskattas. Dess arv är också uppenbart för den som reser i Östersjöområdet; de pampiga köpmannahusen, rådhusen, kyrkorna, gatunamnen och stadsportarna i många städer är ofta kreationer från Hansans storhetstid. I Tyskland har vi flygbolaget Lufthansa och fotbollslaget Hansa Rostock. Visby bryggeri kallade på 1970-talet sin populära maltdryck för Hansa Fatöl, och idag har norska och tyska bryggerier öl med namnet Hansa på sin repertoar. 

Men Hansan har även återuppstått i form av de moderna hansedagarna. Det är ett internationellt evenemang som till stora delar bygger på det historiska Hansaförbundet, och har runt 200 medlemsstäder i 16 länder. Idag diskuteras knappast priset på sill och pälsar, men handelsfrågorna står i fokus i vad som kan ses som en mötesplats för städernas näringsliv. Den 5-8 juni i år står Region Gotland värd för hansedagarna, som hålls i Visby.

Björn Schüberg