Men hon lät sig övertalas. Att sjunga för militärer var dock inget nytt för henne – löjtnant Forsberg hade tidigare uppträtt för svenska FN-soldater i både Libanon och på Cypern.

Till uppdraget i Gällivare förväntades också artisten Hasse ”Kvinnaböske” Andersson ansluta. Det gjorde han inte. Åtminstone inte första dagen. 

Löjtnant Forsberg hade fått i uppgift att tillsammans med sina medarbetare välja ut passande scenkläder till Andersson om han så småningom fann vägen till Gällivare. Lättare sagt än gjort skulle det visa sig. De tvingades rata plagg efter plagg eftersom Andersson sades vara en stor man, även när det kom till omfånget …

Hasse Andersson anlände så småningom, fick på sig sina scenkläder och föreställningen genomfördes enligt plan. Samtliga inblandade var nöjda och soldaterna kunde sändas ut i ”strid” med ett gott humör och glada melodier klingande för sitt inre.

Duon återvände till det civila livet, var och en åt sitt håll. Den högst tillfälliga militära graden (tjänstgörande fältartister tilldelas inte sällan officerstitlar) ­lades åt sidan och ”löjtnant” Forsberg kunde återigen titulera sig som ”Monica”. 

Men det skulle inte dröja länge innan Monicas och Hasses vägar åter skulle korsas. Kort efter deras första möte i Gällivare träffades de igen.  Det var när Hasse ”Kvinnaböske” Andersson lånade en musikstudio i Karlskoga där också Monica Forsberg befann sig för att spela in en skiva. Tycke uppstod, som man brukar säga, och de är allt sedan dess ett oskiljaktigt kärlekspar.

Somrarna i Närke

Kvällsstundens Stigbjörn Bergensten träffar paret Forsberg-Andersson i en vacker stuga som ligger vid stranden av sjön Sottern utanför Brevens Bruk i Närke. Där har paret Forsberg-Andersson tillbringat de senaste tre somrarna. Forsberg från Värmland och Andersson från Skåne. 

Och nu är ni i Närke. Hur kan det komma sig?

– Vi får skylla på Peter Flack. Det var han som lockade oss till Brevens Bruk. Och här fick vi kontakt med några underbara människor som tog oss ut i skogen och på fisketurer. Sen har vi hyrt in oss här under de senaste tre somrarna och det lär bli fler, säger Monica Forsberg.

Tänkte bli lärare

Men det var alltså i Värmland som allt började för veckans nöjesprofil. Monica Forsberg, född i Karlskoga, flyttade som sjuåring till Degerfors. Hon var ”duktig i skolan, skranglig och rätt ful”, enligt egen beskrivning. Men sjunga kunde hon.

Hon var dessutom bra på att skriva uppsatser och rimmade åt både sig själv och andra i skolans poesiböcker. Hon sjöng i skolans kör och även i ett lokalt dansband. Men det var lärare hon skulle bli hade hon tänkt. Hon ämnade söka till lärarhögskolan i Umeå när livet plötsligt tog en annan vändning.

”Hallå, Monica! Kan du hoppa in för en sångerska som fått förhinder?” 

Frågan kom från ett grammofonbolag i Stockholm. Tja, det var väl bara att tacka ja.

I studion fanns bland andra Jörgen Edman, stor svensktoppsidol på den tiden. Tillsammans gjorde de en sång, God morgon, god morgon, som säkert inte många känner till i dag.Men Monica fick också spela in en egen låt, Får jag skänka dig min sång. Hon var bara 21 år och föga beredd på den uppståndelse som låten förde med sig. Förstaplats på Svensktoppen och rubriker i kvällstidningarna. Hur skulle det nu gå med den planerade karriären som lärare? Den fick vila. Tills vidare. Den vilar fortfarande.

Genombrottet, om vi får kalla det så, följdes av en folkparksturné 1972 med en egen show där hon skrev egna texter som fick mycket beröm, bland annat av Expressen.

– Det var verkligen inte lätt att slå sig in bland de etablerade textförfattarna. Till slut fick jag ändå in en fot och min lyckliga stjärna tändes när jag fick börja samarbeta med Lasse Holm och Torgny Söderberg. Det var 1970–80-tal och dansbanden behövde massor med texter. Vissa veckor kunde jag leverera tiotal alster. 

Främling i Svingelskogen

Det var en stressig men rolig tid, har hon tidigare berättat. Samarbetet med Lasse Holm var lyckat. Så lyckat att de tillsammans skrev Dag efter dag som blev en segerlåt i Melodifestivalen 1982 med gruppen Chips, som bestod av sångerskorna  Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen.

Året därpå kröntes samarbetet med Lasse Holm med Främling – en sång som en mycket ung Carola Häggkvist segrade med i Melodifestivalen.

Monica Forsberg var nu inne i schlagervärlden, skrev texter och sjöng. Kanske minns ni Bang en explosion, Nu har det hänt igen, Eld och lågor? Kanske inte. Men Monica låg i alla fall bakom dessa schlagersånger.

– Det var en underbar tid. Men jag ville ju jobba med och för barn, berättar Monica. 1985 producerade jag barnmusikalen Svingelskogen där musiken skrevs av Kerstin Andeby och Peter Wanngren. Vi rullade ut på vägarna på vår allra första folkparksturné. Det skulle bli 13 underbara sommarturnéer! Under de här åren skrev jag också min första bok Två små blå, och jag producerade ett antal skivor för barn.

Svingelskogen varierades med olika artister och skilda berättelser. Även Hasse ”Kvinnaböske” bereddes plats, sedan han enträget bett om att få delta.

Från Fragglarna till Disney

En dag blev Monica Forsberg kontaktad av Jim Henson – mannen bakom Mupparna. Han ville att hon skulle ta hand om en ny tv-serie, Fragglarna, när denna skulle introduceras i Skandinavien. Hon översatte allt och gjorde själv rösten till en av rollerna.

Som om det inte räckte. Nu hörde även Disney av sig. Så då blev det till att spela in hundratals kassetter med svenska versioner av Disney’s ljudsagor. Hon fick även skriva egna berättelser som handlade om olika Disneykaraktärer. 

– Jag översatte, castade och röstregisserade i nästan 25 år! Jag var själv rösten till många av karaktärerna och älskade varenda sekund av det jobbet. Jag hade bland annat ansvaret att översätta och göra svenska versioner av Lejonkungen, Aladdin, Tarzan, Pocahontas och många, många fler. Jag gjorde oerhört många inspelningar under de här åren och skrev dessutom mycket eget material.

Riktigt hur tiden räckte till är oklart, men hon hann även med att delta i en meloditävling i Nashville, vara på en turné i Texas, sommarprata i P1, göra tv-program och turnera kors och tvärs med olika produktioner. En cd-serie som heter Älskade barnvisor finns också med på denna digra agenda.

Över 2 000 texter

Tillsammans med sin make Hasse startade hon också en nöjesscen i Båstad där massor av kända artister deltog, bland andra Lill-Babs, Lasse Berghagen och Sten Nilsson. 

Samtidigt jobbade hon mycket tillsammans med revykungen Peter Flack i Örebro och både Hasse Andersson och hon spelade med i några Hjalmarrevyer och flera andra produktioner.

Monica Forsberg har försökt räkna ut hur många texter hon skrivit och kommit fram till att det måste vara fler än 2 000. 

Senaste projektet är en musikal som hon skrev tillsammans med Pling Forsman och som bygger på sånger med musik av Lasse Holm och Torgny Söderberg. Det är det här vi kallar kärlek hade nyligen premiär på Nöjesteatern i Malmö.

Ingen guld-låt direkt

Numera är det i Skåne som äkta paret Forsberg-Andersson bor när de inte njuter av den närkingska naturen eller tar en tripp till Degerfors och fotbollsarenan Stora Valla.

Varma känslor uppstod i det kalla Gällivare och äktenskapets band knöts sedan i kyrkan i Torekov, fast med en präst från Värmland. Det skedde 1993. 

Två kreativa viljor som förenas innebär kanske en del slitningar i äktenskapet?

– Nej, det kan jag inte påstå. Visst, vi har båda bestämda viljor och vi är inte alltid överens, men vi har ungefär samma syn på vad som är bra och vad som inte funkar, säger Monica. 

Nåja. När maken Hasse första gången spelade upp sin sedermera omåttligt populära Guld och gröna skogar som han deltog med i Melodifestivalen för ett antal år sedan, utbrast hans hustru ”vad är det där för skit?” 

– Ja, ja. Det tyckte jag verkligen, men jag har fått ändra uppfattning, säger hon med ett skratt.

Vi går ut i trädgården som sluttar ner mot sjön Sottern. Hasse tar fram sin gitarr, sjön glittrar i bakgrunden, där barn och barnbarn är på väg att lägga ut båten för en fisketur.

– Abborrar, kantareller, blåbär. Det kan inte bli mycket bättre för en flicka som är uppfödd på landet, säger Monica Forsberg.

Text och foto: 
Stigbjörn Bergensten