Var motivet svartsjuka? Eller gällde det en tvist om ynka två riksdaler? Ledningen för universitetet lät det kvitta. Man dömde sin präststudent för överlagt mord till lagens strängaste straff – döden. Efter denna unika process halshöggs 25-årige Jacob Blomdahl från Starrkärr den 16 april 1830 på Norra Fäladen i Lund.

Att en läroanstalt hade rätt att döma en elev till döden tyckts oss väldigt märkligt i dag. Men det var mycket som var annorlunda i Sverige för knappt 200 år sedan. 

Staden Lund bestod bara av 4 200 invånare. Esaias Tegnér kallade den för en ”akademisk bondby”. Universitetet hade 160 år på nacken och endast 420 studenter. Dessa var uppdelade i Nationer under överinseende av en inspektor. När det gällde den mera handfasta ordningen ålåg det akademivakten och stadsvakten att tillse att denna följdes.

Studenterna levde som regel ett ganska torftigt liv. De var ofta fattiga och gick i trasiga kläder. De hyrde som ett möblerat rum nära universitetet. Antingen i någon av dess hyreskaserner eller i privatägda rum ute på stan.

Hade de råd intog de sina måltider vid något av stans värdshus. Annars fick de leva på billig ”hämtmat” från någon av stans matmammor.

Studenterna var kända som ganska stökiga. Alkoholen var billig och krogarna många. Ofta drog de skränande genom gatorna och gjorde ”hyss”, som att ”stänka svavelsyra på kärringar”, ”vråla i dörrar”, ”skrika ikapp med barnaföderskor” eller göra hemfridsbrott hos fattiga.

Dessutom var slagsmålen mellan studenter och lärlingar i stan en vanlig företeelse.

Tidigare psykisk ohälsa

Dessa skurkstreck såg emellertid stadsvakten ofta genom fingrarna med. Om det kom till universitetets kännedom renderade det i disciplinstraff i form av en förmaning eller att den skyldige utestängdes från undervisning under en kortare tid.

Men det ålåg också universitetet att i händelse av svårare brottmål sakföra och döma efter Svea rikes lag. Något sådant hade dock aldrig hänt i Lund i mannaminne.

Hösten 1829 tillhörde Jacob Blomdahl och Anders Landén båda Göteborgs nation. Blomdahl kom från Starrkärr. Han var son till prosten Johan Blomdahl. Jacob hade läst vid Göteborgs gymnasium innan kan kom till Lund för att studera till präst.

Han hade hunnit bli 24 år, men hans studietid hade inte varit problemfri. Han hade fyra år tidigare fått avbryta sina studier för ”nervfeber”, han hade alltså någon form av psykisk ohälsa. Efter ett års bortavaro var han emellertid tillbaka i Lund.

Illa tilltygat lik

Jacob bodde i en hyreskasern vid hörnet av Sankt Annegatan och Adelgatan alldeles i universitetets närhet, men han vantrivdes och studieresultaten hade blivit allt sämre. Efter ingående samtal med sin far hade han fått löfte om att avbryta sina studier till präst och i stället söka värvning vid Wendes artilleriregemente i Kristianstad med avsikt att bli officer. Där skulle han infinna sig den 9 december, om bara någon månad.

Andreas Landén var två år yngre än Jacob. Han var son till förvaltaren Anders Landén i Morlanda. Efter studier vid Uddevalla lärdomsskola hade han kommit till Lund för att studera till präst. Det heter att han var ”en vacker och reslig karl”. Som göteborgare hade han och Jacob börjat umgås och Andreas hyrde ett studentrum nära Jacob.

Tidigt på kvällen den 7 september besökte Andreas Jacob i hans hyresrum på tredje våningen vid Adelgatan. Vad som sedan hände verkar inte vara ordentligt klarlagt, men det slutade i en mycket våldsam död för Andreas.

Klockan fem på morgonen följande dag påträffade stadsvakten liket av en nästan avklädd man på Adelgatan. Eftersom fyndet gjordes utanför universitetsrektorn Anders Otto Lindfors port väcktes han.

Liket var så illa tilltygat att det först inte kunde identifieras. Men en förbipasserande tvätterska kände igen Andreas på hans skjorta. Lindfors, tillsammans med den tillkallade intendenten och stadsvakten, följde därefter ett blodspår. 

Det ledde ner till hyreskasernen och upp till rummet där man påträffade Jacob Blomdahl, blodig. Jacob anhölls omedelbart som misstänkt för mord. Han fördes till Malmö stadsfängelse i avvaktan på utredning.

Luddiga förklaringar

Universitet drog nog andan. Nu hade de ett mord att behandla, vilket knappast tillhörde vardagssysslorna. Man anlitade stadsfogden, som också hade en funktion vid universitetet, som utredare och åklagare. Universitetets ”större råd” gjorde sig berett för att leda rättegången.

Obduktionen av offret visade en fruktansvärd brutalitet. Offrets ansikte var helt sönderslaget. Hela kroppen visade blåmärken och sticksår. Det handlade om övervåld och ett överlagt mord, ansåg åklagaren.

Jacob Blomdahl hämtades från Malmö för rättegång. Han nekade först, men måste snart vidgå att han slagit ihjäl sin studiekamrat. Men hans förklaringar var luddiga och inte kunde heller åklagaren skapa någon närmare reda i motivet till gärningen.

Svartsjuka eller skuld?

Jacobs berättelser gick ut på att han och Andreas blivit osams och börjat slåss. Då skulle Jacob ha gripit en järnten ur spisgallret. Andreas hade gjort likadant och de hade börjat fäktas. Jacob hade fått in ett slag mot Andreas huvud så att denne föll. Därefter hade Jacob fortsatt att slå, sticka, sparka och trampa på sin antagonist. Varför visste han inte.

Efter mordet hade han gått ut för att äta kvällsvard. 

När han kom tillbaka frampå natten tänkte han flytta liket utanför stan, men inte orkat dra det längre än till platsen på Adelgatan. 

Motivet var ovisst. Enligt åklagaren skulle bråket gälla svartsjuka. Pojkarna lär ha uppvaktat samma kvinna. Jacob däremot sade att grälet startat om två riksdaler som Andreas var skyldig honom.

Större rådet drog sig tillbaka för dom. En ledamot yrkade på livstids fängelse med tanke på gärningsmannens bevisade psykiska problem, men majoriteten ville åberopa lagens strängaste straff, döden genom halshuggning. 

Domen godkändes av hovrätten och högsta domstolen, trots att större rådet inte innehöll en enda jurist. En nådeansökan från Jacob och hans far avslogs snabbt av kung Karl XIV Johan.

Man var nu inne på 1830 och universitetet hade skaffat sig nya problem. Det var också skyldigt att arrangera arkebuseringen. Men man saknade skarprättare. Avrättningsplatsen vid Norra Fäladen låg för fäfot. Man hade inte tillräckligt med folk för en lagstadgad spetsgård. Man bad att domen skulle verkställas i Malmö, där Jacob vistades under arresteringen. Men myndigheterna sa nej. Det var bara för universitetet att sätta igång och se till att lagen följdes.

Stor publik

Datum för avrättningen sattes till den 16 april. Avrättningsplatsen städades av, länsbödeln hyrdes in och folk till en spetsgård skaffades. Från domkyrkans predikstol kallades en karl från varje husnummer i Lund att ställa upp med en lång, spetsig stör för vakttjänst den 16 april En spetsgården bestod nämligen av två ringar, tätt stående män, kring avrättningsplatsen. Den inre ringen skulle hindra den dömde att fly, den yttre för att hålla folk på avstånd.

Så var till sist allt klart. Sedan urminnes tiden var avrättningar ett folknöje. Det kanske inte fanns månglare och danserskor kring avrättningsplatsen denna gång, men avrättningen av Jacob Blomdahl lockade en stor publik. 

Ifrågasatte systemet

Efter universitetets alla besvär kunde slutligen den 25-årige studenten släpas fram till schavotten. Rättvisan hade följts till punkt och pricka. Hans kvarlevor fick av nåd begravas vid kyrkogården, dock på en plats för missdådare.

Men denna rättegång skulle bli omdiskuterad. Knappt ett 20-tal år senare bestämdes att universitet bara fick döma i disciplinbrott. Händelsen skulle också få en annan mycket betydande följd. Lärarna vid Lunds universitet under ledning av Carl Olof Agardh ifrågasatte systemet inspektorer. De ansåg det otillräckligt för att se till studenternas väl och ve. I stället pekade man på universitetet i Köpenhamn. Där fanns ett sällskap där studenter kunde umgås under städade och intellektuella former. Resultatet i Lund och Sverige blev Akademiska föreningen.

Agardh flyttade fem år senare till Karlstad som biskop. Han skulle bli skalden Gustaf Frödings morfar.

Mordhuset vid Adelgatan döptes av studenterna till Locus Peccatorum (syndernas hus) och finns bevarat än i dag. 

Kjell-Åke Steen