Det är en märklig känsla när jag kliver in i den underjordiska bunkern mitt i London där Winston Churchill ledde kriget mot Tyskland under andra världskriget. Tiden tycks ha stannat av, allt är orört sedan det övergavs i augusti 1945 då Japan kapitulerade.

King Charles Street ligger några minuters promenad från Themsenfloden. På vardagarna skyndar folk till och från sina jobb och på kaféerna sitter folk med sina datorer, läsplattor och mobiltelefoner. Byggnaden på hörnet inrymmer ”Churchill war rooms”, däribland ”Cabinet rooms” som var placerade i en underjordisk bunker. 

Härifrån styrde premiärminister Winston Churchill krigsplanerna mot Nazityskland och axelmakterna. I byggnaden finns också ett museum tillägnat Churchill. 

”Cabinet rooms”, regeringsrummen, har synts i en ström av filmer och tv-serier. Men det har då handlat om kopior, uppbyggda i filmateljéer. Detta är ett stycke verklighet som mot förmodan faktiskt bevarats. Museum blev det först 1984 ­efter påtryckningar av dåvarande premiärminister Margaret Thatcher. 

Kartan hänger kvar

Att ge sig in i bunkern är som att hamna i en film. Korridorerna är trånga, här och där ligger gasmasker, jag passerar rum med sovbritsar för personalen. En del har bara lite drygt en meter till tak. 

Winston Churchill hade ett eget sovrum som försågs med radioutrustning av BBC, med vars hjälp han höll fyra av sina mest berömda tal till nationen. Över hans säng hänger en stor karta. Den verkliga översiktskartan hänger dock i ”kartrummet”. Där kan man fortfarande se knapphålen efter lappar om truppförflyttningar och annat. Den sista lappen är märkt 16 augusti 1945, dagen efter Japans kapitulation. 

På ett av skrivborden står en svart bakelittelefon med giftgrön lur. Den är utrustad med en knapp märkt, ”Scramble”. Genom att trycka på den förvrängdes talet, detta för att förhindra avlyssning. I ett kyffe satt telefonister och kopplade alla samtal. Skrivmaskinerna var specialtillverkade av Remington för att vara så tysta som möjligt. 

Där finns många detaljer att ta vara på. Någon bland personalen var så glad att kriget äntligen var slut att han eller hon på eget initiativ målade ett ”V” på den stora klockans tavla, ”V” för ”Victory”, Winston Churchills berömda segergest. 

Klöste i frustration

I ”Cabinet rooms” fattades de stora besluten, där regeringen bänkade sig med ledarna för armén, flottan och flygvapnet. Mötena var naturligtvis topphemliga. Det finns därför dubbla dörrar och det stod beväpnade vakter utanför. Rummet är betydligt större än de övriga i bunkern, men det är lågt till tak och man känner att stämningen nog snabbt kunde bli mer än spänd. 

Det syns också på Churchills fåtölj som är gjord av trä. På armstöden finns märken där han klöste med naglarna i frustration, ofta över vad de övriga i samlingen hade att säga. För att påminna andra om den attityd de borde ha, ställde han fram en tavla med ett citat som drottning Victoria fällde under Boerkriget: 

”Var god att förstå att det inte finns någon depression i detta hus och att vi inte är intresserade av möjligheterna av nederlag, de existerar inte.” 

Och det var med den attityden som Churchill regerade efter att 1940 ha tagit över posten som premiärminister efter Neville Chamberlains avgång. 

Churchill hade varit kontroversiell som politiker. Under första världskriget hade han ställt till med en riktig fadäs vid slaget vid Gallipoli, men han var den som oförtrutet hade varnat för Adolf Hitlers farliga ambitioner efter dennes makt­övertagande 1933. 

Höll moralen uppe

Historien har inte varit mild mot Chamberlain. I varenda dokumentär om andra världskriget ses journalfilmen med Chamberlain som stiger ur flyget efter att han skrivit under Münchenavtalet och viftar med det i vinden.  (Det är det avtal rörande Tjeckoslovakien, som ingicks den 30 september 1938 mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga så kallade Sudetlandet till Tyskland. Reds. anm.)

Det är en sak att Chamberlain trodde att han kunde blidka Hitler efter att Nazityskland roffat åt sig en stor bit av Tjeckoslovakien. Allt fler historiker anser dock att historien skulle kunna ha artat sig betydligt värre om Chamberlain satt hårt mot hårt och att Storbritannien gått i krig 1938. Landet var helt enkelt för dåligt rustat. 

När Storbritannien året efter förklarade krig mot Tyskland, efter att Hitler invaderat Polen, så hade man haft ett år att förbereda sig. Under krigets första år, efter att land efter land fallit under det tyska krigsmaskineriet, då det såg allra mörkast ut och då Storbritannien stod ensamt, var det Churchill som höll moralen uppe. Det var i dessa rum som de viktiga besluten fattades. 

Klar precis i tid

Förslaget att skapa ett bombsäkert regeringshögkvarter hade ursprungligen förts fram 1936 av flygvapnet, eftersom man där befarade att intensiva bombanfall från luften mot London skulle kunna innebära upp till 200 000 dödade per vecka. Förslaget att flytta regeringen till någon provinsstad ifall det blev krig förkastades som opraktiskt och dessutom dåligt för moralen. Våren 1938 började man därför att bygga bunkern på King Charles Street och den stod färdigbyggd och färdigutrustad den 27 augusti 1939, blott några dagar innan Tyskland invaderade Polen och Storbritannien förklarade krig. 

De flesta av de anläggningar som byggts i Storbritannien för kriget kom att rivas eller läts förfalla genom åren. Men det beslutades att regeringsrummen var av sådan historisk betydelse att de skulle bevaras intakta. Ansvaret för underhåll lades på ministeriet för offentliga byggnader. 1948 väcktes frågan i parlamentet huruvida allmänheten skulle få möjlighet att besöka bunkern, men genom årtionden var det bara cirka 5 000 personer per år som släpptes in. 

Interaktivt bord

I början av 1970-talet tillfrågades The Imperial War Museum om de ville ta över ansvaret och förvandla bunkern till ett museum, men det krävde betydande summor, vid en tid då museet hade dålig ekonomi. Det var först efter att Margaret Thatcher, en stor beundrare av Churchill, blivit premiärminister 1979 som museet övertalades att ta över ansvaret. 

Thatcher hade egentligen velat att museet skulle stå klart inför valet, som hölls i juni 1983, men först 4 april 1984 slog det upp dörrarna för allmänheten. 2005 utökades regeringsrummen med ett Winston Churchill Museum, som handlar om hans liv och dessutom, via ett 15 meter långt interaktivt bord, ger tillgång till brev, handlingar, fotografier, filmer och mycket annat. 

Michael Dee