KGB hade egen våning på hotellet

Dela på Facebook
Skicka som e-post

Fram till 1986 fanns bara hotellskrapan Viru Hotel att tillgå för internationella besökare till Estlands huvudstad Tallinn. På dess översta våningsplan 23, dit hissen inte gick, hade den ryska säkerhetstjänsten KGB hyst in sig i två anonyma rum med hemlig avlyssningsutrustning. Därifrån kunde man övervaka hotellets ”farliga” gäster i princip överallt, inklusive 60 av hotellets 420 rum. Den avancerade tekniken medgav även direktkontakt med KGB:s huvudkontor i Moskva. Ingen i Tallinn utöver KGB och hotellets ledning hade någon större kännedom om detta, även om ryktena florerade. 

 

Det är i dag den finska hotellkedjan Sokos Hotels som driver både Hotel Viru och det lyxigare systerhotellet Estoria med 93 rum i en delvis nybyggd sektion av Hotel Viru. Den väldiga huskroppen har under 45 år tillsammans med tv-tornets 314 meter blivit ett landmärke i Tallinn. 

Under de båda hotellens tak ryms nu en jättelik, mångfacetterad kultur- och shoppinggalleria, Viru Keskus, som mitt i huvudstadens hjärta sticker ut som ett modemecka för Estland. Där hittar man stadens bästa butiker och de mest eftertraktade varumärkena och dit kan man gå för konserter, modeshower och andra evenemang. 

Men den tveklöst största attraktionen är den ryska säkerhetspolisens tidigare hemliga spioncentral under hotelltaket. Efter en del förberedelser öppnade det 2011 som ett fascinerande museum över KGB:s aktiviteter i huset, och under sommarhalvåret är det öppet för guidade besök sju dagar i veckan (under vinterhalvåret stängt måndagar). Under 2016 tog man emot närmare 38 000 besökare. 

Historien om KGB-museet tar sin början på 1960-talet, då sovjetiska myndigheter bestämde sig för att vara med och dela på miljardinkomsterna från den globala turistindustrin. Men då behövde det väldiga landet bygga många nya hotell direkt anpassade för att möta ”dollarturismens” krav på bekvämlighet och service. Samtidigt stod det redan på ritbordet klart att alla dessa nya lyxiga hotell i statens intresse skulle inrymma lokaler för den hemliga ryska polisen KGB. 

– När Viru Hotel blev färdigt 1972 såg det efter dåtidens mått fantastiskt ut: stilrent, lite nordiskt och med ett förstklassigt servicespektra. Precis som i utlandet. Som i väst, berättar museiguiden Eva Mägar. 

Hotellskrapan var den första i Estland och den logi som den erbjöd hörde till de bästa i hela Sovjetunionen. ”På köpet” fick de intet ont anande (?) gästerna en nogsam övervakning. Särskilt gällde det förstås så kallade ”farliga turister”. Det var till exempel endast boende på detta hotell som hade rätt att besöka Valutabaren på andra våningen. Där tog man endast emot hårdvaluta som betalningsmedel. Så även om någon estländare hade besök av vänner och släktingar från utlandet som de ville ta med till Valutabaren, skulle det ha varit klokt att tacka nej. Varje dag satt nämligen en KGB-spion både i restaurangen och baren och kontrollerade vem som kom och vad som hände och sades. Det kunde vara farligt för lokalbefolkningen.

 

Färjeförbindelsen återupptogs

Efter andra världskriget rådde en nästan total tystnad mellan Estland och Finland. Men så steg Finlands president Urho Kekkonen fram. Han ville på nytt öppna trafiken mellan de två grannländerna eftersom det varken fanns flyg eller färjor. Så Kekkonen reste till Moskva för att prata med ledarna och höra deras åsikt om en återöppnad förbindelse. Och visst föll idén i god jord. Han lyckades med konststycket, och snart nog öppnade åter färjeförbindelsen mellan Helsingfors och Tallinn. 

Samtidigt hade den sovjetiska regeringen snålt med hårdvaluta på 1960-talet medan den globala turismen växte så det knakade med väldigt mycket pengar i omlopp. Därför ville Sovjetunionen naturligtvis vara med och få en bit av den kakan, och man bestämde sig snabbt för att fylla på i statskassan med hjälp av utländska turister. 

Men ännu i mitten av 60-talet var det bara några hundra turister om året som besökte Estland. Turismsektorn var hårt kontrollerad och det var ganska omständligt att resa dit. När linjetrafiken mellan Helsingfors och Tallinn öppnades den 7 juli 1965 blev det dock en riktig explosion och redan efter två år besöktes Tallinn och Estland av 15 000 turister! I dag når man upp till minst samma antal turister per dag under sommarsäsongen. 

Viru Hotel fungerade som ett rike i riket med egna skönhetssalonger och restauranger, egen tandläkare, skomakare, skräddare, tvättstuga, liten brandstation, transportavdelning, konditori och även ljudstudio. Det var viktigt att kunna erbjuda alla möjliga tjänster i hotellet, så att turisterna inte behövde gå ut på stadens gator och börja prata med lokalbefolkningen. 

Nu tar vi hissen upp till 22:a våningen, och tittar man noggrant i hissen ser man att den sista knappen är ”22” fast det egentligen finns 23 våningar. 

Om någon frågade om den saken på den tiden sade man alltid att det bara finns rum för tekniskt underhåll där uppe och att det inte är något att bry sig om. Förmodligen visste ändå många att ett par av teknikrummen tillhörde KGB. 

Emellanåt var det någon som ville skämta och skrev KGB med stora bokstäver bredvid knapp 22 i hissen. Men då fick städerskan bråttom! Inga andra än KGB-agenter hade tillträde till 23:an, med sin överdådiga utsikt över stad och hav.

– Ett par gånger om dagen kunde agenterna lämna sina rum för att röka ute på balkongen, men de smet snabbt in igen, förklarar Eva Mägar.

 

Tillstånd och föreskrifter

Livet i Sovjetunionen var fullt av olika lagar och föreskrifter. För varje verksamhet behövdes ett skriftligt tillstånd. Till exempel 1989 då Viru Hotel fick sin första faxmaskin. På väggen hänger en kopia från kommunikationsministeriet som lämnar sitt tillstånd att använda faxmaskinen. 

– Mannen på den här bilden skickades till Moskva för att under en vecka lära sig att skicka fax. Alla fax skickades med kopia till KGB:s lokala huvudkontor här i Gamla stan och den andra gick till adressaten. 

– Här finns ett annat mycket intressant papper, säger Eva Mägar. Samtliga är ryska namn och med ryska bokstäver. Det är en persona non grata-lista över kvinnor som var oönskade och inte fick lov att komma in på hotellet. Det är kanske inte så svårt att gissa deras yrke. Men det fanns också några lättfotade damer som var officiellt anställda av hotellet för att samla in information till KGB.

– Det var precis som i James Bond-filmerna. Först ett par drinkar i nattklubben och sedan vet vi hur det fortsätter… Men vi har täckt för alla efternamn för att inte skolbarn och ungdomar på guidade turer nu för tiden ska behöva säga: ”Oj, inte visste jag att min mormor har jobbat här…”

Vi väntar på att få gå in i ett av de hemliga rummen. I början var det ett vilorum för hissreparatörer, men eftersom KGB redan jobbade i rummet bredvid och alltför många människor dagligen kom och gick, bestämde de att reparatörerna måste flytta på sig. 

– I början av 80-talet fanns här en kopieringsmaskin som var väldigt stor, fyra meter lång och knappt tre meter bred, nästan som ett skepp, säger Eva Mägar muntert. Vi har fortfarande kvar skylten på dörren som säger, att om du vill gå in i rummet måste du ha ett skriftlig tillstånd. Varför? Jo, för att få göra kopior måste du skriva ansökan till hotelldirektören. Det var för att ingen skulle kunna framställa något material med rysk anti-propaganda. 

Vi går till nästa rum, som kallas KGB-direktörens rum. Alla föremål på skrivbordet och hyllorna berättar Viruhotellets och sovjettidens historia. Allt är original, också lukten som fortfarande sitter i väggarna. 

Eva Mägar guidar hemtamt vidare i de tidigare hemliga KGB-rummen och pekar på en urgammal svart bakelittelefon. 

– Här på bordet ser ni en telefon utan nummerskiva. Det är en direktlinje till KGB:s huvudkontor i Gamla Stan. Bredvid står en annan av KGB:s specialtelefoner, och den kan inte avlyssnas i hemlighet. Det var naturligtvis nödvändigt för dem att säkert kunna prata i fred. 

 

Allt är original

Eva pekar sedan på två nekrologer på två närmast identiska tidningssidor över de forna sovjetledarna Leonid Brezjnev och Jurij Andropov. 

– Det är original från tidningen, säger hon. Men om ni nu tittar lite noggrannare på texterna ser ni kanske att de är identiska, och man frågar sig förstås varför. Skälet var inte att journalisten var lat eller inte hade tillräckligt med inspiration, men eftersom varje artikel måste bli godkänd och det alltid tog så lång tid samt att Andropov dog inom två år efter Brezjnev gick det snabbare och var tryggare för journalisten att använda en text som redan var godkänd. 

Steg för steg har vi kommit mycket nära det enda återstående KGB-rummet i Viru Hotel. KGB började avveckla sin dåvarande verksamhet samtidigt med att Berlinmuren föll 1989 och en revolutionsvåg mot Europas kommunistdiktaturer spred sig från land till land. Även i Estland förändrades allt och det gick snabbt. 

– KGB försvann helt plötsligt 1991. Det gick på en natt, berättar Eva Mägar. Ingen vet mer exakt när eller hur, men plötsligt var de helt enkelt borta – förmodligen på grund av det faktum att Estland blev självständigt igen i augusti 1991. De kanske fick läsa någon viktig information eller höra samtal och att saker och ting börjat hända så att de verkligen måste fly så snabbt som möjligt. Naturligtvis tog de med sig de viktigaste dokumenten liksom mycket av tekniken, men allt som lämnades kvar finns i det här rummet. Så museet är inget Disneyland. Allt är original, precis som 1991. Fast på dörren står att läsa att det finns ingenting här. Men så har det alltid varit. 

KGB:s spioncentral i Viru Hotel blev färdig 1975 samtidigt som en av Europas viktigaste säkerhets- och samarbetskonferenser ägde rum i Helsingfors. Här arbetade KGB:s första avdelning, som var ansvarig för regeringens kommunikation i ett hemligt radiocentrum. Kontakterna med Moskva gick via kabel och till Helsingfors via radiovågor. Brezjnev deltog också i konferensen och det var viktigt att kunna upprätthålla en väl fungerande kontakt mellan den ryska ambassaden i Helsingfors och Moskva. 

– Den här klumpiga ”radiomaskinen” bakom mig gjorde detta möjligt, berättar Eva. Troligen var det med hjälp av det här åbäket som det samtidigt gick att komma i kontakt med alla ryska spioner som jobbade i Finland, Sverige, Danmark och Norge, alltså hela Norden. Så detta rum har alltid varit en stor hemlighet. Även askfaten med fimpar är från år 1991. 

 

Specialrum

– Vid den här väggen stod en stor radioöversättningsmaskin och framför den satt tre eller fyra män, alla med hörlurar. Men det var inte härifrån som hotellrummen avlyssnades, utan det gjordes från ett litet rum bakom Valutabaren på andra våningen. Det var officiellt ett vilorum för personalen, men ingen vilade där. KGB avlyssnade som mest 60 hotellrum, restauranger, barer och även bastun. De hotellgäster som ansågs farliga, typ affärsmän, journalister, reseledare och utlandsester, måste alltid bo i något av de kontrollerade rummen. På så sätt var avlyssnandet mycket systematiskt, förklarar Eva.

När de finska byggarbetarna påbörjade hotellbygget fick de med en namnunderskrift förbinda sig att hålla tyst om vad de sysslade med. Till exempel skulle de skapa fem små diskreta hål mellan väggarna i de 60 spionpreparerade rummen och innan hotellet stod färdigt att öppna skickades all personal iväg under två veckor för att KGB ostört skulle kunna installera alla mikrofoner och avlyssningsapparater. KGB:s arbete var på mycket hög nivå och det syntes inga spår av installationen. 

– Själva avlyssningen fungerade på ett enkelt och logiskt sätt, berättar museiguiden Eva. Mellan två rum fanns det en kanal med en speciell kabel och på väggen en liten plastbricka. När en så kallad farlig person fått sitt rum satte sig en KGB-officerare i rummet bredvid, skruvade bort plastbrickan och kopplade in mikrofoner. Reseledare som flera gånger bodde på hotellet märkte att deras rum alltid var på samma våning och man kunde inte byta. Naturligtvis begrep de varför det var det så och ibland tackade de KGB-officeraren med att hålla långa monologer om sovjetisk glans och prakt eller att läsa högt ur Lenins skrifter.

– Det var lika lätt att ta foton. Med en speciell kameralins som trycktes in i väggen kunde man ta hur många bilder som helst, ljudlöst och i hemlighet. Men avlyssning bedrevs också på restauranger, inne i bastun och i barer. Hur det gick till, frågar Eva och ger sedan snabbt svaret. 

 

Hälften betong, hälften mikrofoner...

– Låt oss föreställa oss att ni är ”farliga personer” och kommer till vår restaurang, du är KGB-agent och jag är servitris. Ni sätter er vid ett bord och då får jag först visa KGB-agenter var ni sitter. Sedan får jag som servitris instruktioner att ta mikrofonen till bordet och placera den exempelvis i en vas med blommor eller i ett askfat eftersom nästan alla rökte i Sovjetunionen, men oftast i en brödtallrik, det fanns speciella tjockbottnade brödtallrikar och askfat. En liten mikrofon kunde sitta i botten av en tallrik medan mottagare eller antenn satt i taket. Signalen från tallriken gick direkt till mottagaren och därifrån vidare till avlyssningsrummet eller om det var någonting mycket viktigt direkt till KGB:s huvudkontor. Ganska sofistikerat och svårt att upptäcka.

– Men tack vare KGB fick vi en ny sorts byggmaterial också, den så kallade mikrobetongen. Hälften mikrofoner och hälften betong... Detta kom mest till användning i bastun, där det ofta fattades viktiga beslut. Två män, kanske fem öl och många mikrofoner runt omkring, fortsätter Eva Mägar. 

Hon tycks ha koll på det mesta fast hon inte själv var med på den tiden.

– Om du ville arbeta här på hotellet frågade KGB:s agenter allt möjligt. Vilka är dina föräldrar? Har du släktingar utomlands? Har din farfar kämpat i världskriget? Och så vidare. Yrkesmässiga kunskaper var inte så viktiga. Det var faktiskt en fördel om du inte kunde tala främmande språk. Om allt var i sin ordning stämplade KGB-officeren dina dokument, och först då var du ”lämplig” och godkänd för arbete på Viru Hotel. 

Eva Mägar börjar runda av sin specialvisning med att berätta en besynnerlig historia: 

– En man från Finland bodde här i hotellet med sin vän 1973. Eftersom allt tog mycket tid vid gränsen var de både trötta och arga. En av dem gick till toaletten i rummet och upptäckte att det saknades toalettpapper, så han ropade högt till sin vän: ”Kan du tänka dig, det finns inte ens toalettpapper här i Sovjetunionen!” Efter fem minuter knackade någon på dörren och sade hövligt: ”Var så goda, ert toalettpapper!” 

Ganska ofta varnade reseledare sina turister för att rummen var avlyssnade. KGB avlyssnade vanligtvis hotellgästerna genom telefoner med möjlighet att koppla intressanta samtal till KGB:s huvudkontor. Fanns det något antisovjetiskt i samtalen, så fick denna person vanligtvis inte visum till Sovjetunionen nästa gång. 

 

Text och foto:

Svante Strömberg

Svante Strömberg (1950-2017)

Ett stort tack Svante för alla dina fina resereportage i Kvällsstunden!

 

Sov i ro!

 

Dela på Facebook
Skicka som e-post

Prenumerera
på Kvällsstunden


Välj mellan:
Helår, Halvår, Kvartal eller Autogiro
Endast 12 kr per nummer!*
  • Helår (52 nr) 610 SEK
  • Halvår (26 nr) 340 SEK
  • Kvartal (13 nr) 210 SEK
  • Autogiro 52 SEK / månad

Kontakta oss

Telefon:
021-19 04 15

Mejl: Klicka här

Post:
Kvällsstunden
Box 1080
721 27 Västerås

Kvällsstunden och kvallsstunden.se ägs och ges ut av Tidningshuset Kvällsstunden AB.
Ansvarig utgivare: Bo Pettersson.

Mer information om Kvällsstunden hittar du här.

Följ oss på Facebook

  • Kvällsstunden
    5.0
    powered by Facebook
    Christina Lind
    Christina Lind
    2017-10-12T09:33:02+0000
    Verkligen ett guldkorn. Mycket spännande och intressant läsning blandat med recept och korsord!
    Monkan Melek Chanovian
    Monkan Melek Chanovian
    2017-10-06T17:30:13+0000
    Underbar tidning med mycket nostalgi
    Bodil Widén
    Bodil Widén
    2017-10-02T16:51:16+0000
    Tompa Hildorsson
    Tompa Hildorsson
    2017-09-29T15:01:05+0000
    Mycket bra tidning med intressant innehåll. Den borde finnas i alla familjer som kontrast till kvällstidningarnas sensationsjournalistik. Bara det att den är politiskt och religiöst neutral talar för kvalité. Och vilken tidning kan mäta sig mot Kvällsstunden som startades redan 1938 och alltså fyller 80 år nästa år. Klar favorit!
  • Radio Viking (sponsrad)

    Lyssna på Radio Viking här!
    Klicka på radion för att starta!

    radioRV7

    Kvällsstundens kundtjänst:
    Frågor som rör prenumeration, utebliven tidning, adressändring och dylikt besvaras i första hand av kundtjänst.
    Vid kontakt med kundtjänst, ange kundnummer för snabbare hjälp. Vanliga frågor besvaras här. Frågor som rör tidningens innehåll besvaras av redaktionen.
    Vår kundtjänst är bemannad:

    Måndag-fredag: kl. 09.00-16.00
    Lunchstängt mellan 12.00-13.00

    Telefon: 021-19 04 15
    E-post: Klicka här

    Prenumerationspriser:
    • Helår 610:–
    • Halvår 340:–
    • Kvartal 210:–
    • Autogiro: 52:–/månad
    Beställ din prenumeration här.
     
    Utlandsprenumeration:
    Helår: 1070:–, halvår 590:–
    Vill du prova tidningen?
    Du får 5 nummer av Kvällsstunden för endast 50 kronor. Klicka här för att komma till erbjudandet.

    Om tidningen:
    Kvällsstunden grundades 1938. Den är privatägd, är politiskt och religiöst obunden och har ingen anknytning till någon intresseorganisation. Kvällsstunden är TS-kontrollerad, upplaga år 2016: 36 700 exemplar. Chefredaktör och ansvarig utgivare är Bo Pettersson. För mer information om tidningen, klicka här.
    Kontakt:
    Mejla chefredaktören
    Mejla webbansvarig
    Övriga medarbetare

    Kvällsstunden samt kvallsstunden.se ägs och ges ut av Tidningshuset Kvällsstunden AB. Ansvarig utgivare: Bo Pettersson. För mer information om tidningen Kvällsstunden, klicka här. Allt material som publiceras i Kvällsstundens pappersupplaga lagras digitalt. Hela eller delar av publicerat/inskickat material kan även komma att publiceras på de digitala plattformar och forum som Kvällsstunden förfogar över. Den som insänder material till tidningen anses vara medveten om – samt medge – att sådan digital lagring och publicering kan ske.