Under 1800-talet var Sverige ett land i stor förändring. Den industriella revolutionen spred sig över västvärlden med banbrytande innovationer och nytänkande. Industrialiseringen och urbaniseringen förändrade för evigt samhällena i grunden.

Allt fler människor flyttade från landsbygden in till städerna för att söka arbete på fabrikerna. Det gamla bondesamhället urholkades i snabb takt och med det riskerade också generationers kunskap om slöjd och hantverk att gå förlorat. 

En motståndsrörelse

När maskiner och fabriker kunde tillverka föremål mycket snabbare och mer kostnadseffektivt var den mänskliga inblandningen i tillverkningen hotat. Men samtidigt växte en rörelse fram med personer som förstod att kunskap och hantverkstraditioner inom svenska hemslöjden måste räddas innan det var för sent. När industrialiseringen gjorde sitt intåg växte också nationalromantiken som en motståndsrörelse.

Uppmuntrade att sälja

En av eldsjälarna bakom detta kan sägas vara den textilintresserade Lilli Zickerman. Hon föddes 1858 i Skövde men flyttade till Stockholm för att studera sömnad och vävning på Handarbetets Vänners vävskola. Hennes vision var att hemslöjden och dess representanter skulle bli en viktig del av näringslivet i Sverige, och samtidigt bevara de gamla traditionerna som förts vidare genom generationer. Genom att uppmuntra hemslöjdare till att sälja sina alster skulle ekonomin för befolkningen på landsbygden förbättras och alla skulle inte vara tvungna att söka sig till städerna för arbete. 

Men det var inte bara av ekonomiska intressen Zickerman drev sin idé, hon var också en av många som ansåg att de svenska hemmen höll på att ”förfulas” av de industriellt framtagna inredningarna som spreds i landet. Så som en motreaktion var det viktigt att kunna erbjuda det svenska folket vackra, handgjorda ting. 

År 1899 bildades så Föreningen för Svensk Hemslöjd på initiativ av Lilli Zickerman och med Prins Eugen som dess första ordförande. Under åren 1910 – 1932 reste Zickerman runt i Sverige för att genomföra en inventering av folklig textil. Syftet var att dokumentera de olika textila teknikerna och att stärka värdet på de textila föremålen. Hon fotograferade, mätte och beskrev föremålen och när hon var klar uppgick antalet bilder till 24 000. Hela materialet skänktes sedan till Nordiska museet som bidragit med medel till inventeringen. Zickermans studiesamling finns idag tillgänglig för alla under Hemslöjdens samlingar på webbsidan DigitaltMuseum.

Delta på utställningar

1912 gick ett tiotal hemslöjdsföreningar samman och bildade Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund. Syftet var att skapa ett samarbetsorgan mellan medlemsföreningarna runt om i landet och på så sätt höja slöjdandets status, men också för att sprida kunskap mellan fler delar av landet. Det bildades både specialiserade föreningar och mer generella slöjdföreningar och många av dem finns kvar än idag. 

Riksförbundet kallas idag för Hemslöjden, kort och gott. Under 1900-talet spelade Hemslöjden en avgörande roll i att etablera slöjden som en del av den svenska identiteten. Slöjdprodukter, präglade av hög kvalitet, hantverksskicklighet och regional prägel, vann erkännande både nationellt och internationellt. Man tog tidigt vara på möjligheten att ställa ut de hemslöjdade alstren på större utställningar, en verksamhet som med tiden kom att utvecklas till en viktig del av Hemslöjden. 

Genom att delta på välbesökta utställningar, som till exempel den Baltiska utställningen i Malmö 1914 och Stockholmsutställningen 1930, synliggjorde man den växande hemslöjdsrörelsen och skapade intresse. Hemslöjden höll också egna stora utställningar på till exempel Liljevalchs i Stockholm. När förbundet firade 70-årsjubileum 1982 anordnade man en utställning vid Liljevalchs på temat ”Hemslöjd angår alla”. Man ville visa att svensk hemslöjd speglar vårt historiska och kulturella ursprung, men att man också riktade blickarna framåt. Utställningen slog alla tidigare publikrekord för konsthallen och efteråt kunde man konstatera av hela 150 000 besökare sett utställningen.

 Kursverksamhet

Hemslöjdsföreningarnas verksamhet har sett lite olika ut under årens lopp. Den viktigaste har varit att sälja slöjdarnas produkter, men också att sälja material, mönster och verktyg för den som vill slöjda själv. En annan stor del av föreningarnas uppdrag var kursverksamheten, som kulminerade på 1950-talet då hemslöjdsföreningarna anordnade cirka tusen kurser runt om i landet. 

Man har dessutom arbetat för att inventera den gamla slöjden och skydda tekniker från att falla i glömska. Men kanske det mest betydelsefulla för det svenska kulturarvet är hemslöjdsföreningarnas arbete med att samla in föremål från den svenska hemslöjden. Under 1900-talet samlades 45 000 unika föremål in och utgör idag en ovärderlig samling kulturskatter. Här finns träskedar, korgar, stickade vantar, keramik, vävprover och mycket mer. Samlingen har delvis digitaliserats och finns att se på DigitaltMuseum.

Egna butiker

Hemslöjdens butiker blev en viktig plattform för försäljning och visning av slöjdkonst, och bidrog till att sprida kunskap och inspiration till en bred publik. Ända fram till 1900-talets slut var butikerna den viktigaste marknadsplatsen för hemslöjdens säljare och det fanns minst en hemslöjdsbutik i varje län. Butikerna, som drevs av hemslöjdsföreningen på platsen, fungerade både som försäljningskanal och utställningsrum. Den första butiken startade Svenska Hemslöjdsföreningens Riksförbund i en försäljningslokal i Stockholm 1928. Butiken var något av ett flaggskepp för hemslöjdsföreningen tills den lades ned 1967. Samma år som butiken startade, bildades också en gemensam försäljningsorganisation av riksförbundet tillsammans med medlemsföreningarna och fick namnet Hemslöjdsförbundet för Sverige. Syftet var att slöjdarnas överproduktion skulle köpas upp och säljas vidare genom Hemslöjdsförbundet. 1985 lades organisationen ned på grund av dålig lönsamhet.  Idag finns ett 15-tal hemslöjdsbutiker kvar i landet, varav många har webbshoppar.

Tidningar och böcker

Hemslöjden grundade redan 1933 en egen tidning. Tidskriften Hemslöjden gavs ut för första gången 1933 med Gerda Boëthius som ägare, utgivare och redaktör. Tidningen blev ett forum för hemslöjdsrörelsens idéer, verksamhetsformer och produktion. 

1961 tog riksförbundet över producerandet av tidskriften. Under 1990-talet började man ge ut böcker under tidningen Hemslöjdens namn, men 2008 startade riksförbundet Hemslöjdens förlag. Syftet var att ge ut böcker om slöjd och hantverk och genom dessa inspirera och väcka lust till eget skapande. 

Tillsammans med skickliga slöjdare, formgivare och inspiratörer sprider förlaget kunskap om olika slöjdtekniker – allt från broderi, virkning och stickning till täljning, plåtslöjd och träarbeten. Under det sena 1910-talet väcktes en idé om en vävskola med pensionat inom hemslöjdsrörelsen verksamhet. Det blev systrarna Wilma och Elsa Långbers från Dalarna som kom att realisera idén när de 1922 startade Sätergläntan. 

Institution för utbildning

De byggde upp ett kombinerat pensionat och vävskola där människor kunde mötas för att dela och förvärva nya kunskaper inom främst vävning, men även andra tekniker. Sedan 1964 äger Hemslöjden tillsammans med Leksands kommun Sätergläntan, som idag är en institution för utbildning inom slöjd och hantverk. 

Idag är Hemslöjden en modern och dynamisk organisation. Med sina cirka 90 hemslöjdsföreningar är man fortfarande en organisation med stark förankring i traditionen. Man fortsätter att främja svenskt slöjd- och konsthantverk genom att erbjuda ett brett utbud av aktiviteter, utställningar, kurser, föreläsningar och studieresor, både för sina medlemmar och utomstående. 

Granskar gesällprov

Syftet är fortfarande att sprida och utveckla slöjdandet och slöjden, så att den ska kunna leva vidare både som kultur och näring. I varje region finns också hemslöjdskonsulenter för att driva slöjdutvecklingen framåt regionalt. Hemslöjdskonsulenterna har ett uppdrag från region och stat att jobba enligt de kulturpolitiska målen och finansieras av Kulturdepartementet via Kulturrådet. Tidningen Hemslöjden, som kommer hem i brevlådan till alla medlemmar, inspirerar och informerar om slöjd och konsthantverk. 

Organisationen är också en granskningsnämnd för gesällbrev, det vill säga granskare av genomförda gesällprov inom hantverksyrken. Yrken som ingår i Hemslöjdens bevakning är till exempel vävare, brodörer, krukmakare, träslöjdare, garvare och träbildhuggare. Hemslöjden har i över hundra år spelat en viktig roll i att bevara, men också i att utveckla, det svenska slöjdarvet.

Renée Nilsson