Sigrid Hjertén målade med intensiva och uttrycksfulla färger. Hon räknas som en av Sveriges förnämsta kolorister genom tiderna och som en av modernismens frontfigurer i vårt land. Hennes liv och begåvning blommade, hamnade i mörker och släcktes i en misslyckad operation.

Sigrid Hjertén föddes i Sundsvall 1885. Då Sigrid var två och ett halvt år avled hennes mor. Fadern, som var jurist, gifte med tiden om sig med Tora Östberg och familjen flyttade 1897 till Stockholm. Tora Östberg var syster till arkitekten Ragnar Östberg, som bland mycket annat ritade Stockholms stadshus. 

Ragnar Östberg insåg ganska snart att den tonåriga Sigrid bar på en konstnärlig talang utöver de vanliga. Hon tecknade och ägnade sig åt textilkonst. Hon var också en charmig ung kvinna med slagfärdig humor och ironisk hållning till livet. Hon gick hem både hos Ragnar Östberg och hos flera av hans vänner, framför allt skulptören Carl Eldh med vilken hon fick ett förtroendefullt förhållande. 

Hon besökte honom i hans ateljé, de brevväxlade, men Eldhs hustru bevakade svartsjukt att relationen hölls på en städad nivå. 

Elev hos Henri Matisse

I unga år var Sigrid Hjertén inställd på att ägna sitt liv åt textilt arbete och textilkonst. Hon studerade vid Högre konstindust-riella skolan i Stockholm och arbetade en tid som textilkonstnär. Sigrid var modemedveten och tyckte om kläder i vackra färger och djärva former. Hon studerade växtfärgning av textilier och skapade vackra gobelänger för vilka hon både fick pris vid utställningar och ett stipendium för utlandsstudier. Samtidigt 1909 träffade hon konstnären Isaac Grünewald. Han fick henne att tänka om och förälskade for de till Paris för att studera måleri under mästaren Henri Matisse. 

Sigrid och Isaac studerade fram till 1911 hos Matisse. Hon var vetgirig och tog intryck av Matisses uttrycksformer och hans råd till henne för att finna konstens melodi och sin personliga prägel. Matisse förordade enkelhet och att färgtonerna skulle stödja varandra. 

Hemkomna till Sverige igen 1911 gifte sig Sigrid och Isaac. En månad efter bröllopet födde Sigrid sonen Iván. Lille Iván blev en ofta förekommande modell i Sigrid Hjerténs måleri under 1910-talet, och hon ansågs vara den första i Sverige som på ett modernt sätt skildrade barn i konsten.

Under 1910-talet och särskilt under första världskriget utförde Sigrid Hjertén ett stort antal målningar. Hon fick en alltmer personligt präglad stil, hennes färger och bildspråk blev påfallande säregna. Hon skildrade utsikter från sina ateljéer i Stockholm, hon målade personer och minnesbilder. 

Hårt kritiserad

Den unga Sigrid ansågs som en modernistisk målare, en kvinna med egen stil, färg och form, en spännande avantgardist i den svenska konsten. Men det rynkades också på många näsor kring henne.

1918 bestämde Sigrid och maken Isaac att tillsammans med Per Leander Engström ställa ut sina verk vid Liljevalchs konsthall i Stockholm. Den blev en publik succé och ett stort fiasko. 

Kritiken över de utställda alst-ren var obönhörlig, de benämndes av tidens bedömare som rysligheter, inte minst Sigrid Hjerténs utställda målningar nedvärderades hårt i dagspressen. Allra hårdast i sin kritik var författaren och konstnären Albert Engström. I sin tidning Strix nedgjorde han henne totalt och kallade hennes konstverk för ”rena idiotin” och skrev att hon ”ser ut att äga en pervers längtan efter vanskapligheter”. 

Albert Engström i all ära, men i hans omdöme om Sigrid Hjertén skulle tiden motbevisa honom. Ett hundratal år efter hans hårda domar över Hjerténs konstverk från 1910-talet, är dessa värderade och sålda för miljontals kronor. Hennes målning Hamnbild – utsikt från ateljén mot Stadsgårdskajen, Stockholm från 1914 såldes 2010 för 7,6 miljoner kronor, vilket är det högsta pris som betalats för ett alster av en svensk kvinnlig konstnär.

Den hårda kritiken över de utställda målningarna på Liljevalchs konsthall 1918 hade emellertid det goda med sig att publiken strömmade till i massor. Publikintäkterna uppgick i dagens penningvärde till åtta miljoner kronor. Sigrid fick en viss del av intäkterna, och det lär ha varit det första hon tjänade på sitt måleri. 

Från 1920 till 1932 bodde Sigrid och Isaac Grünewald huvudsakligen i Paris. 

För Isaac blev tiden i Paris en blomstrande period. Han fick framgångar med sitt konstnärliga skapande och inte minst hans scenografiska arbeten vann stort erkännande och inbringade pengar. 

Stillsam tid

För Sigrids del blev åren i Paris en stillsammare tid i konstnärligt hänseende. Hon ägnade sig åt att måla landskap, franska stadsbilder, porträtt samt åt rollen som hemmafru. Tillsammans med maken Isaac levde hon tidvis ut, paret tillhörde konstnärseliten i Paris, man deltog i partyn, dansade och klädde sig elegant. 

Sigrid Hjertén var en känslig natur, hon hade sedan ungdomsår haft perioder av oro och nedstämdhet. I Paris tilltog dessa besvär. I slutet av 1920-talet blev de mer påfallande, och efter en psykisk kollaps i början av 1930-talet flögs hon hem till Sverige för att bli patient först vid Konradsbergs och sedan Beckomberga sjukhus i Stockholm. Efter en sjukhusvistelse på nära två år skrevs hon ut. Sigrid Hjertén blev nu en mycket produktiv konstnär.

Blommar och brinner

När Sigrid Hjertén kom ut från sjukhuset 1932 greps hon av en febril lust att skapa. Hon målade i sin ateljé periodvis mycket intensivt med nästan en färdigställd tavla per dag, periodvis i ett mer avslappnat tempo. 

Hon ville också ut i Europa för att återfinna vyer hon sett och för att finna nya. Med hjälp av sin son Iván begav hon sig med bil ut på den europeiska kontinenten, bland annat till Frankrike och Italien.

Sigrid målade nu med färger i toner och kombinationer som aldrig förr, hon drev sina penslar över dukarna så att det ibland uppkom som ett diagonalt slagregn av färg över det hon uttrycksfullt beskrev. Det blev en konst som blommade och brann. Ibland målade hon om det som hon några år eller decennier tidigare målat; de nya versionerna framträdde annorlunda, som att hennes konstnärssjäl hade mognat. 

1936 anordnade Konstakademien i Stockholm en stor utställning av Sigrid Hjertén. Flera hundra av hennes alster hängdes upp till betraktande. 

Utställningen fick ett stort genomslag och Sigrid blev bedömd och erkänd som den stora konstnär hon var. 

Men själv var hon vid tidpunkten inte mottaglig för alla kritikerrosande kommentarer om sin konst. Hon hade gått in i sig själv, hennes psykiska besvär hade förstelnat henne, hon fördes åter till Beckomberga sjukhus och fick diagnosen schizofreni.

Sjukhusåren

De 12 sista åren av sitt liv kom Sigrid Hjertén att tillbringa som patient vid det psykiatriska sjukhuset Beckomberga. Hon kunde aldrig väckas till liv och lust igen. ”Här förlorar jag en bit av mig själv varje dag”, kunde hon säga om sjukhusvistelsen. ”Det är färdigmålat!” kunde hon också uttrycka när hennes måleri kom på tal. 

Sigrid Hjerténs psykiska tillstånd varierade under hennes sjukhustid. I syfte att förbättra hennes psykiska tillstånd gjordes ett kirurgiskt ingrepp, en så kallad lobotomi, i hjärnan på Sigrid. Men operationen misslyckades och hon avled den 24 mars 1948.

Det är nu 70 år sedan Sigrid Hjertén lämnade livet. Men hennes konst lever. 

Vid Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm visas till och med den 26 augusti 2018 utställningen ”Sigrid Hjertén – en mästerlig kolorist” med ett 100-tal av hennes verk att beskåda, tillika några av maken Isaac Grünewald (1889–1946) och sonen Iván Grünewald (1911–1996).

Leif Syrén