Pigan Svea övertalades att ställa upp på sex för att föda sin husbondes barn. Nu har Sveas barn, Margareta Burman, skrivit en bok om vad hennes mamma utsattes för.

Av fröjd och smärta är namnet på en nyutkommen dokumentärt skriven bok av Margareta Burman, Umeå. En bok som handlar om ett altruistiskt mödraskap i slutet av 1930-talet som slutade i katastrof.

Den välbeställde agronomen Reinhold Eriksson och hans hustru Signe hade det bra på alla sätt och vis 1938 i Örnsköldsvik. 

Han hade politiska uppdrag både i kyrkan och i staden och som agronom kände han väl till livet i byarna och kunde köpa jordbruksfastigheter till rätt pris när tillfälle gavs. När han fyllde 50 var stadens societet inbjuden. Det var ett förmöget par.

Bad Svea ge dem ett barn

Men de hade ett stort problem. De kunde inte få barn. Och eftersom det här var i slutet av 1930-talet ansågs det förstås att det var kvinnan som inte var fruktsam. 

De berättade för den nya pigan Svea, från byn Kornsjö ett par mil utanför staden, hur ledsna de var över att Gud inte ville skänka dem en arvinge. 

Svea kom från ett kristet bondehem och hennes föräldrar ansåg att hon fått en fin plats och att hon hade tur som slapp den evinnerliga mjölkningen tidiga morgnar och sena kvällar som normalt var pigornas lott. 

Vad Sveas föräldrar inte visste var att Reinhold blev mer och mer närgången.

Det eskalerade till att Reinhold och hans fru lovade Svea utbildning och ett bra liv om hon ville föda ett barn åt sina arbetsgivare. 

Paret lovade också att det barn hon förväntades föda åt dem skulle få det väldigt bra.

Det blev ett barn…

Svea var redan trolovad med en man som hette Gustaf och givetvis ytterst tveksam. 

Hon bad till Gud om vägledning. 

Det här pågick under ganska lång tid. 

Till sist tog Signe pigan i handen och ledde henne till makarnas sovrum med förhoppning om att Reinhold skulle göra henne med barn.

Och visst blev det ett barn. Barnet heter Margareta Burman och bor i Umeå och är 80 år. 

Nu har Margareta alltså skrivit en bok där hon berättar om detta altruistiska moderskap i slutet av 1930-talet.

Hennes första bok heter Min beskärda del och handlar om hennes uppväxt och hennes ständiga funderingar om vem som är hennes pappa.

Hittade brevväxling

Till grund för hennes bok finns en samling brev mellan Reinhold och Signe Eriksson och pigan Svea samt brev som utväxlades mellan Svea och hennes fästman Gustaf.

– Det är brev som jag haft gömda och inte haft ork och lust att ta itu med, säger hon. Breven har funnits i en bunt som följt med mig dit jag flyttat under årens lopp. Det är först nu som jag tagit mod till mig och läst och ställt samman. Det har också gett mig en övertygelse om att säga ett tydligt nej till surrogatmödraskap i alla former.

Margareta Burman är i dag helt säker på att agronomen var infertil och att det är Gustaf, pigans fästman, som är hennes riktiga pappa. 

Växte upp hos mormor

Av breven framgår att Svea och Gustaf låg med varandra under trolovningstiden och även om de var ytterst försiktiga så var det på det sättet som hon kom till. 

Hennes biologiska mor Svea gick ett tragiskt öde till mötes. Det tog slut mellan henne och hennes älskade Gustaf och hon ville dessutom inte kännas vid det barn hon födde.  

Hon hamnade på Umedalens mentalsjukhus där hon avled kort tid efter barnafödandet. 

Agronomen och hans hustru Signe gjorde vissa lama anspråk på att få ta hand om flickan, men de var gamla och särskilt Signe var sjuklig. 

Det blev i stället Margaretas mormor i byn Kornsjö, som redan fött 15 egna barn, som fick ta hand om den lilla flickan.

– Det tydliga budskapet till agronomen och hans Signe var att familjen Persson tar hand om sina barn själva.

Student i USA

”Surrogatbarnet” Margareta växte upp till en begåvad flicka. 

Hon tog studenten i Örnsköldsvik och fick stipendium för att studera ett år i USA. Det blev överfart med m/s Kungsholm och middag vid kaptenens bord med mera. 

Boken lättas upp med berättelser om studentlivet i Amerika i slutet av 1950-talet. Hon har varit lektor i svenska och historia i Umeå från 1965 till sin pensionering. 

Hennes man Sören Burman har varit arkitekt i staden och illustrerat boken med en rad teckningar. 

Nu är Margareta Burman helt säker på hur det ligger till med de biologiska rötterna.

Text: Sven Lindblom

Foto: Birgitta Smith