Fettisdagen, som i år infaller denna vecka, är en annorlunda dag i Alfta kyrkby i Hälsingland. Barn i åldrarna 5–12 år sminkar och klär ut sig till ”fettisdagsgubbar” oavsett om de är pojkar eller stintor. 

Sedan drar de i karnevalsyra flockvis genom byn på jakt efter fettisdagsgåvor. 

Affärsmännen är med på noterna och ger av vad de kan avvara. Vanligast är bakverk, godis och reklamartiklar. 

I affärer som inte saluför sådana varor finns då något annat som kan utgöra gåvor. En del handlare brukar helt enkelt skänka exempelvis tiokronorsmynt.

Från min egen barndom minns jag hur festlig fettisdagen var mitt under den bistra delen av vintern med sträng kyla och rikligt med snö. Efter skolans slut den dagen gav vi oss ut och tiggde i de ståtliga träslotten med sina snickarglada brokvistar. 

Generösa

Vi var utklädda till gubbar eller gummor och utrustade med tiggarkäpp med knyte eller näverkorg för att kunna bärga gåvorna, ty husmödrarna i bondgårdarna var generösa. 

Nybakade fettisdagsbullar var den vanligaste gåvan, men även hemmagjord knäck och karameller vankades. 

Syrligt doftande vinteräpplen förekom också. 

På den tiden saknade de hembakta bullarna både grädde och mandelmassa, men de smakade himmelskt vid hemkomsten om de serverades med varm mjölk.

Denna sed var allmän i socknens 23 byar på 1940-talet. Nu lever den kvar endast i Alfta kyrkby. Hur kommer det sig att affärsmännen i Alfta accepterar detta ”tiggeri” i våra dagar lika självklart som bondmororna gjorde det i byarna på 40-talet? 

Svaret torde vara: ”Gammal sedvänja och tradition.” 

En del Alftabor är nog även stolta över en tradition som de är ensamma om i hela riket.

Bakgrunden är bister. I linets landskap frodades under 1800-talet nöd och armod utanför träslottens hagar. I torp och backstugor fanns stora barnkullar. 

”Hederligt tiggeri”

Under vintern var arbete en bristvara och försörjarna få. Fattigvård utdelades i stort sett endast till medellösa åldringar som inte orkade arbeta längre. Men trots fattigdomen fanns en enorm stolthet. En arbetsför skulle inte ligga någon till last. Det var en moralkodex som tillämpades djupt ner i armodet.

På tisdagen efter fastlagssöndagen, som förr var sista dagen före fastan, fanns då ändå en hederlig möjlighet att göra något åt svälten med stoltheten i behåll. Det var helt i sin ordning att göra tiggarbesök hos de besuttna bönderna. Tillika var det accepterat att den som tiggde fick klä ut sig till oigenkännlighet. Det som bondmororna då plockade fram till de tacksamma mottagarna ur härbren och källare var livets nödtorft: kött, fläsk, lax, mjöl och kornbröd.

Bror Richard Svärd