Redan i ortsnamnet antyds att sand och grus är en stor rikedom i trakten. Denna rikedom blev även föremål för SJ:s intresse. Behovet av grus och sand till landets järnvägar var stort. För att tillgodose detta behov öppnade SJ egna grustag på flera platser. En av dessa platser var Sandåkra. Den 30 augusti 1915 genomfördes köpet och SJ blev ägare till närmare 23 hektar mark i den så kallade Krågebacken. Plötsligt blev den gamla rullstensåsen inkomstbringande när den successivt förvandlades från backe till grop.

Innan verksamheten kom igång krävdes en mängd arbeten. Nya vägar byggdes och ett cirka 1,2 kilometer långt spår anlades från gropen till södra stambanan. Spåranslutningen till grusgropen utformades dock med vissa tekniska begränsningar. De tomma grustågen utgick från Hässleholm men för att komma till grusgropen fick tåget först köra förbi anslutningsväxeln. Därefter lades växeln om och tåget backade in på spåret till grusgropen.

Kunde nyttja järnvägen

1918 uppfördes även en håll- och lastplats vid växeln. Namnet blev Sandåkra, trots att denanlades på mark som till största delen räknades till Lunnahöja by. Nu blev det möjligt för byns invånare att kunna nyttja den järnväg som sedan 1860 passerat dem förbi. Förutom expeditionsbyggnad och godsmagasin uppfördes även en tjänstebostad åt järnvägens personal.

En av arbetsuppgifterna var att vara behjälplig med växlingen av de många gånger långa tågen till och från grusgropen. Trafikplatsen ströks ur tidtabellen 1970.

God betalning

Att arbeta i grusgropen var ett tungt arbete. Merparten av arbetet utfördes manuellt och det krävdes mycket personal för att hålla verksamheten i gång när det var säsong. Traktens befolkning räckte inte till, utan förstärkning kom från stora delar av Skåne. 

Arbetarna inkvarterades i byn och 1936 var styrkan som störst med 109 man. Betalningen var god men när säsongen var över blev arbetarna uppsagda. Det krävdes en ganska omfattande procedur innan gruset fraktades iväg. 

Först skulle markvegetationen banas av. Gruset skyfflades sedan upp för hand och transporterades med skottkärror till tippvagnar. Lasten tippades sedan över i järnvägsvagnar och därmed var ännu ett tåg redo att lämna Sandåkra. När brytningen var som störst skickades 300 kubikmeter grus om dagen från Sandåkra.

En miljon kubikmeter grus

Gruslagret var mer än tio meter tjockt. Med tiden blev därför nivåskillnaderna stora i gropen och på sina ställen uppfördes träbroar varifrån skottkärrorna kunde tömmas i tippvagnarna.Bit för bit fraktades Sandåkra bort och blev till god nytta för järnvägarna runtom i landet.

När brytningen var som störst uppgick volymen till 80 000 kubikmeter om året. Med tiden fraktades sammanlagt över en miljon kubikmeter grus bort från den gamla rullstensåsen.

Med tiden minskade järnvägens behov av grusgropen. Platsen fick dock en ny uppgift då ett antal ånglok beredskapsplacerades där i ett skjul. Skjulet var tillräckligt stort för att kunna rymma tre ånglok efter varandra.

Ny blomstring

Brytningen upphörde men spåranläggningen fick ligga kvar. 1994 bröts förbindelsen med södra stambanan men resterande spårsystem fick till stora del ligga kvar. Bron där väg 23 passerar över spåret behölls och finns kvar än idag. Grusgropen, som en gång bringat så mycket nytta till järnvägen, fick nya ägare. Det som tidigare varit ett blomstrande grustag blev åter blomstrande, men nu på naturens villkor. 

Rester av rälsen

Vid besök på platsen 2011 kunde konstateras att naturen till stora delar tagit tillbaka det som nästan hundra år tidigare fick ge plats åt andra visioner. Här och var skymtades rester av rälsen bland tallar och annan växtlighet. 

Det stora lokskjulet fanns då fortfarande kvar, även om ångloken sedan länge var borta. Idag är byggnaden riven men några personalhus finns fortfarande kvar.

Magnus Bengtsson