På slaget klockan elva tar Robert Goude emot i sitt förkläde. Här i det lilla urmakeriets kombinerade kontor och verkstad har han haft – och har alltjämt – sin arbetsplats sedan mer än 40 år. Han är den siste som helt för hand tillverkar Stiernsunds-uren i rakt nedstigande tradition från år 1700.
Den jämna timmen får urmakeriets alla klockor att slå i skira klanger och tonen för dagens samtal är anslagen. Robert slår sig ner vid sin slitna masonitbänk med alla sina verktyg i dagsljuset från det stora fönstret. Här handlar det inte om att byta batterier i kvartsur, utan om att fräsa ut vartenda kugghjul ur mässingsplåt. Det är här de anrika Stiernsunds-uren blir till.
– Det var min pappa som lärde mig det här hantverket som har varit mitt levebröd sedan 1970, säger vallonättlingen Robert.
Han hade i sin tur lärt sig urmakeriet av farfar Johannes, som också var den som konstruerade och byggde de sinnrika maskiner som möjliggjorde serietillverkning av kugghjul i alla dimensioner.
Urtillverkningen här har dock betydligt äldre anor än så. Den var en del i det som skulle göra Stjärnsund i södra Dalarna till landets första industriområde, långt före industrialismens intåg.
– Initiativtagare var gotlänningen Christopher Pålhammar, som efter att han adlats 1716 blev känd under namnet Polhem, berättar Robert. Han hade under slutet av 1600-talet rest runt i Europa och studerat allt från mudderverk och väderkvarnar till silkesspinneri och urtillverkning. Han hade träffat både hantverkare och vetenskapsmän och fått inspiration till att göra något liknande – att försöka starta allehanda verkstäder här hemma och förädla inhemska råvaror till färdiga produkter.
I sina efterlämnade skrifter nämner Polhem också att ”den första inrättningen jag själv bäst kom till rätta med var att förfärdiga allehanda urverk”.
Levande historia
Polhem kom så småningom till Dalarna. Där grundade han Stiernsunds manufakturverk år 1700, och där bland mycket annat planerade han tillverkning av väggur. I Stjärnsund har sedan dess urtillverkning pågått utan avbrott. Till sin hjälp hade Polhem flera duktiga urmakarmästare och arbetare. Till de först anställda hörde Mats Matsson Grusell och den blivande urmakarmästaren Mats Fallin.
– En del arbetare såg tiden här som en lärlingsperiod och lämnade Stjärnsund för att bli sina egna mästare på annat håll, medan andra stannade kvar, säger Robert. De som stannade här var ättlingar till bland andra Grusell och Per Nilsson Trång, vars släktingar blev kvar i tre generationer som vägg- och tornurmakare ända fram till år 1900.
Som flest var man vid mitten av 1700-talet. Då arbetade nio urmakare samt ett antal lärlingar och gesäller i urmakeriet.
Nu ringer det på kontorets telefon. Det är en kund som lämnat in ett ur för rengöring och renovering som undrar hur arbetet går. När Robert lagt på luren vänder han sig om och pekar på väggen.
– Det var det där uret samtalet handlade om, säger han och tillägger att det är tillverkat här på 1720-talet. Det kan jag se på signaturen på urtavlan, GB, det vill säga Georg Berglin, som arbetade här vid den tiden.
Nu slår åter pendeln på det nyrenoverade verket och påminner oss om timmarnas gång. Just här och just nu blir historien mycket konkret och levande.
– De ur som tillverkades vid den här tiden var av mycket hög kvalitet, många fungerar än i dag och kommer att gå länge till med originaldelarna, försäkrar Robert.
Lokal produktion
Fram till sin pensionering för åtta år sedan nytillverkade Robert Goude ett 20-tal ur årligen. I dag gör han några stycken per år och bara på beställning.
Ett ur från Stjärnsund är inte bara ett långt drivet hantverk av ett precisionsinstrument utan också ett smycke med sin ornamenterade och stilrena form. Robert tillverkar allt från grunden: urverk med driv och gånghake, lod, urtavla, visare och utsmyckningar.
– Råmaterialet har vi genom åren till stor del tagit från det internationella plåt- och verkstadsföretaget Sandvik nästgårds, säger han.
Än i dag kan Robert förundras över hur hans farfar Johannes Goude, utan special- eller språkkunskaper och med en bok på tyska som enda hjälp, lyckades färdigställa den automatiserade fräsmaskin som skulle revolutionera och rationalisera urmakeriet. Den är – såvitt känt – den enda maskinen i sitt slag i världen.
– Farfar var maskinist vid bruket här och fick frågan av ledningen om han ville ta över i slutet av 1800-talet när den siste i familjen Grusell slutade och urmakeriet höll på att dö ut, berättar Robert.
Sagt och gjort. 1906 byggdes, för Johannes räkning, det urmakeri nedanför den numera nedlagda järnvägsstationen som fortfarande är Robert Goudes arbetsplats. Tack vare Johannes övertagande skulle detta hantverk överleva under ytterligare drygt 100 år. Återväxten i yrket är dock svag i familjen med en son och en dotter som valt andra vägar.
– Efterfrågan på de här uren är numera inte heller så stor att någon skulle kunna leva på att tillverka dem, konstaterar Robert.
Sund blev Stjärnsund
Under alla år är det bara själva uren som gjorts i Stjärnsund. Till en början gjordes de som väggur att fästas på en enkel konsol. Senare kom man på att de kunde byggas in i ett fodral eller foder och bli till en fin möbel.
– De har följt tidens moden och stilideal. Under pappas, och ända in i min tid, gjordes många fodral av lokala snickare i Östervåla och Säter, säger Robert.
Av alla verkstäder och verksamheter som startades i Stjärnsund för mer än 300 år sedan är det bara urmakeriet som överlevt – förutom själva ortnamnet.
– Orten hette ursprungligen bara Sund men fick förnamnet Stiern efter den som finansierat Polhems idéer, juristen Gabriel Stierncrona, berättar Robert. Det försvenskades senare till Stjärn, men den gamla stavningen lever kvar längst ner på urtavlans sifferring.
Tillverkningen av uren kan ses som en direkt länk – kanske den enda kvarvarande – från Christopher Polhems tid till våra dagar.
Och här blir upphovsmannen som mest närvarande, om vi bortser ifrån att han fram till nyligen prytt våra 500-kronorssedlar.
Ännu en tid lämnar nytillverkade ur av Polhems konstruktion Stjärnsund, i dag med signaturen RG, men som alltid graverade med den latinska devisen Sic Volvitur Aetas – Så går tiden.
Text och foto:
Olle Anderstam
