Berättelsen om Pradyumna Kumar som föddes fattig i den lilla byn Orissa i östra Indien är som en skimrande saga. Han kallades för Pikej, ”Palmbladet”. Med byastrologens profetia har han levt hela livet: ”Du ska gifta dig med en flicka som inte kommer från byn, inte från distriktet, inte ens från vårt land, hon ska vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken”. Den flickan visade sig vara Lotta von Schedvin från Borås. 

PK och Lotta gifte sig, fick två barn och bor fortfarande tillsammans i ett gult trähus i skogen i Målsryd, Sjuhäradsbygden utanför Borås. Parets fascinerande kärlekshistoria blev engelsk dokumentärfilm av Kalabati Pictures, som ägs av parets barn Emilie Kiran och Karl Siddhartha. Det har skrivits mycket om deras kärlek tidigare i tidningar världen runt och 2013 utgavs den bästsäljande boken New Delhi – Borås, av resejournalisten och Indien-kännaren Per J Andersson. 

Levde på att rita karikatyrer

Vi tar det från början. Pradyumna Kumar föddes i Kondpoda, en liten by omgiven av tät djungel med vilda elefanter, tigrar och rikt fågelliv, i den före detta maharajastaten Athmallik i Orissa, Indien. PK växte upp som nummer tre i en syskonskara på åtta.  PK föddes 1949 som kastlös eller ”oberörbar” vilket innebar en väldigt tuff och svår uppväxt. De andra kasterna såg ner på och mobbade, ja till och med misshandlade honom. För många i hans omgivning var en hund mer värd. När han en gång skulle besöka ett tempel kastade besökarna sten på honom för att han inte skulle besöka helgedomen. När klasskompisarna av misstag nuddade PK sprang de genast och tvättade sig i floden. 

Som kastlös fick PK inte leka med sina skolkompisar och fick inte sitta med dem i klassrummet. Skolan hade tak men inga väggar, och han fick sitta utanför och lyssna på undervisningen, utom de dagar distriktets vitklädda inspektör var på besök, då fick han sitta tillsammans med de andra. 

PK var mycket duktig i skolan, särskilt på att teckna, och fick därför chansen att läsa vidare på gymnasiet. Efter gymnasiet kom belöningen som förändrade PK:s liv. Han fick ett stipendium från delstatsregeringen i Orissa för att gå på konstskola i huvudstaden. 

Han tog tåget till New Delhi och skrev in sig på Delhi College of Art år 1971. Efter utbildningen började han rita karikatyrer av rika indier och turister på gatan. Han blev omskriven i New Delhis tidningar efter det att han ritat av den första ryska kosmonauten Valentina Tereshkova som besökte staden. Det gjorde att han också fick porträttera Indiens premiärminister Indira Gandhi i hennes hem. Nu var han inte paria längre. 

Folkabuss till Indien

Att Lotta von Schedvin träffade honom var en tillfällighet. Hon var en äventyrlig tjej som ville se världen efter gymnasiet. Redan som barn blev hon fascinerad av Indien efter att ha sett filmatiseringen av Rudyard Kiplings klassiska berättelse Elefantpojken. Boken handlade om den indiska pojken Toomai som ville bli elefantförare som sin pappa. När Lotta var 19 år åkte hon, med sin gamla folkabuss, till Indien med två kompisar. Efter 800 mil och 22 dagar var de framme i New Delhi. 

Den 17 december 1975 gick hon planlöst omkring på Delhis gator och fick då se en ung man som målade porträtt på trottoaren. Hon stannande då hon också ville bli porträtterad. PK har berättat hur han inte vågade möta hennes blick. Han blev jättenervös när han skulle måla av henne då han omgående hade blivit störtförälskad i blondinen från Sverige. 

I vanliga fall brukade ett porträtt ta tio minuter men nu gick en timma. Han funderade om det var spådomens kvinna han hade mött? Lotta fick svara på några märkliga frågor. 

Var hon oxe? – Ja. 

Var hon musikalisk? –  Ja hon spelade piano och flöjt. 

Ägde hon en djungel? – Inte precis, men skog och åkermark.

PK blev nöjd med svaren och ungdomarna träffades de tre följande dagarna. Lotta var också förälskad, det här var hennes drömprins, men tänkte att det inte kunde bli något mellan dem. Så hon blev chockad när PK sade på den fjärde dagen, att han ville gifta sig med henne. Något motvilligt följde hon med hem till hans pappa i hembyn, mamman var död, och hon fick pappans välsignelse. Paret kom att stanna i byn i en månad och Lotta skrev hem till föräldrarna och berättade att hon hittat sin drömprins. De hade en indisk bröllopsceremoni och PK blev kysst av Lotta vid bröllopsceremonin, något otroligt då han var oberörbar i Indien. 

Mitt i all lycka måste Lotta återvända hem för studiernas skull. För PK var det en katastrof, var det slutet på deras förhållande? PK och Lotta brevväxlade i ett och ett halvt år och PK tvivlade alltmer på om det skulle kunna bli något med deras kärlek på distans. Han måste få veta på riktigt, han måste åka till Lotta i Sverige men hade inte tillgång till bil eller pengar till någon flygbiljett dit.

Cyklade till Sverige

Pradyumna Kumar Mahanandia, PK, bestämde sig i januari 1977. Han skulle sälja allt han ägde och köpa en flygbiljett till Kabul i Afghanistan. Där köpte han en begagnad cykel av märket Releigh och började cykla vidare till Tehran i Iran och Istanbul i Turkiet för vidare färd västerut till Europa och Sverige. För att försörja sig målade han tavlor och sålde. 

Kände att det var hemma

Efter en utmanade resa på 800 mil som sträckte sig över fyra månader och tre veckor och bland annat tog honom över Irans stekheta öknar, förbi Svarta Havets besvärliga kust var han totalt utpumpad. Men han hade lyckats ta sig fram till Wien. Därifrån åkte han tåg till Sverige och Göteborg där Lotta hämtade honom med bil. 

När han kom fram till Lottas föräldrahem, släktgården i Målsryd kände han omgående att det här var hemma för honom. PK stannade hos Lotta och kom att försörja sig som teckningslärare, fram till pensioneringen, Lotta, eller Ann-Charlotte Mahanandia von Schedvin som hennes hela namn är, jobbade som musiklärare. 

Idag är PK 74 år, Lotta 69. De har fullt upp att göra med skogsbruk på gården och dessutom undervisar Lotta i indisk Yoga och Gongbad (vid ett gongbad översköljs ditt inre av ljudet och vibrationerna från en gong, ett uråldrigt instrument som länge använts för att läka psykiska obalanser). PK är konstnär och föreläsare. Båda två är också engagerade i olika biståndsprojekt i Indien. 

På tal om kulturkrockar tycker PK att det inte varit några större sådana. Den största var när han i början av förhållandet fick för sig att de skulle kunna ha elefanter på sin gård. Och fortfarande har han svårt för svenskens eviga tjat om vädret, som han också lärt sig prata om. Han säger: ”Soligt väder idag”. Säger man det i Orissa tror folk att man har en skruv lös.

Sven-Åke Henriksson