Ingefära är en 5 000 år gammal krydda. Växtens rot är känd för sin kulinariska användning och för sina många medicinska egenskaper.

Ingefärsväxten blir omkring 1,5 meter hög med blad och gulgröna eller purpurfärgade blommor. De knotiga och ringlande rötterna ligger nära jordytan och har en skarp kryddig smak, som kan variera beroende på växtplats och sort. Ingefäran odlas i alla tropiska regioner på vår jord.

Som krydda och smakförhöjare är den känd i alla världsdelar, kanske speciellt i maträtter från Mellanöstern och i de asiatiska köken i Indien och Kina där man odlat växten i flera tusen år. Riktigt varifrån ingefära härstammar är höljt i dunkel. Den förste europé som såg växten lär vara upptäcktsresande Marco Polo, (1254–1324). Troligen var det på hans upptäcktsresa till Kina. 

Kanske hade han ingefära med sig i fickan och förde den vidare till länderna i Sydost­asien, bland annat Filippinerna, Malaysia och Indonesien, när han – efter 24 år i Asien i slutet av 1200-talet – reste tillbaka sjövägen till hemstaden Venedig förbi Sumatra, Indien och Sri Lanka. I dessa och många av Sydostasiens länder är ingefära flitigt använd som smakförhöjare.

Venedig kryddcentrum

Å andra sidan påstås ingefära växa vild i Indonesien sedan långt före vår tideräkning, och både Indien och Kina hävdar att de odlat den sedan flera tusen år.

Längs sidenvägen transporterade kamelkaravaner exotiska kryddor med avlägset ursprung till Mellanöstern och vidare till marknadsplatser i Afrika och Europa. Araberna hade mer eller mindre monopol på kryddhandeln. 

Det kan ha varit Marco Polo som tog just ingefäran till Europa … Venedig var på den här tiden en förnämlig handelsstad vid Adriatiska havet, och ett centrum för kryddhandeln med Asien. 

Krydda till vinet

På 1200-talet i Sverige använde man ingefära som ingrediens i olika maträtter. För att hedra helgonet Heliga Birgittas fader, som var lagman i Uppsala, hölls ett stort gravöl – ett kalas – där borden dignade av maträtter, och det ska ha använts 2 ½ pund (drygt ett kilo, reds.anm.) ingefära påstås det.

På 1500-talet var det populärt att dricka kryddat vin, eftersom det ansågs hälsobringande. Gustav Vasa tog hem viner från södra Europa och tyckte mycket om ”klaret”, en blandning av rhenvin, kryddat med bland annat honung, kanel, nejlikor, kardemumma och ingefära.

Smärtstillande

Ingefära har använts inom folkmedicinen i flera tusen år. Den har smärtstillande och antiinflammatoriska egenskaper, innehåller vitaminerna A, B C och E, och viktiga mineraler, bland annat magnesium, kalium, järn och fosfor.

Genom att ingefära ger immunförsvaret en extra knuff förhindras många sjukdomstillstånd, påstås det. Listan över sjukdomar och åkommor som ingefära lär bota, eller i alla fall lindra, är lång. 

Förutom att förebygga eller mildra en del matsmältningsproblem, (vilket faktiskt fungerar ganska bra, liksom att te, ingefära och honung hjälper vid förkylning), ska den hjälpa vid olika smärttillstånd som muskelsmärtor, huvudvärk, tand­värk, kräkningar, förstoppning, diarré och sjösjuka för att nämna några sjukligheter. 

På nätet finns det gott om kosttillskott, kapslar, piller, pulver och drycker med ingefära som påstås kurera och förhindra allehanda krämpor och sjukdomar. 

I en del asiatiska länder var man, i alla fall förr i tiden, övertygad om att ingefära var ett afrodisiakum som skulle ge ökad lust.

Bo E. Rosén