Etiopien är kaffets ursprungsland. Förmodligen kallas drycken kaffe eftersom kaffebusken härstammar från området kaffa i Etiopien. Om denna för många av oss oumbärliga drycks uppkomst finns det flera historier.
En av dessa historier berättar om en etiopisk fåraherde, Kaldi – troligen på 400-talet – som lade märke till att fåren blev extra livliga, snudd på skvatt galna, efter att ha ätit bären från en vilt växande buske. Kaldi blev nyfiken, smakade på bären och märkte att de gjorde honom pigg och vaken.
Vem som sedan kom på idén att rosta, mala och göra en varm dryck av dem, är höljt i dunkel.
I alla fall spreds kaffedrickandet under 1500-talet till Egypten, Orienten och upp till Europa.
I Carl von Linnés akademiska avhandling om kaffe från 1761 uppges att det togs i bruk i Europa omkring 1645. Andra källor berättar att det första kaffehuset öppnades i Venedig redan 1615.
Kaffe – engelsk folkdryck
I England – som traditionellt förknippas med te – var kaffe på modet under 1600-talets andra hälft. Förvisso var bruket av alkohol vida förekommande, men i en flora av vin, gin, rom och öl kom så kaffet som ett slags motgift, först som en apoteksvara välgörande för blodomloppet, sedan som folkdryck.
I London upprättades det första kaffehuset 1662. På de berömda kaféerna Buttons, Garraways och Toms i teaterkvarteren kring Covent Garden i London samlades jurister, handelsmän och parlamentariker. I kaffehusens tobaksmättade atmosfär sörplades nykterheten, lästes tidningar och spelades kort.
Bryggerierna beklagade sig över den minskade avsättningen för deras öl och hemmafruarna för att de blev lämnade ensamma hemma på kvällarna.
På kaffehusen fördes också häftiga och otyglade politiska diskussioner. En del menade att kaffet var ett politiskt pratvatten. Detta fick myndigheterna att protestera. Förvisso gjorde kaffet medborgarna nyktra, men man ansåg att kaffedrickandet framkallade pratsjuka och kaffehusen i London beskylldes för att vara politiska klubbar. Därför stängdes alla kaffehus 1676. Men efter folkets vilda protester tvingades man öppna igen efter ett par dagar.
I Sverige omnämns kaffe första gången i apotekartaxan 1688, förmodligen införskaffad som någon slags medicin. I början av 1700-talet blev kaffet en sällskapsdryck. Enligt Stockholms Adresskalender från 1728 fanns i staden 15 förnämliga kaffehus och ett flertal enkla kaffestugor.
Det fördärvliga kaffet
Under 1700-talet var brännvin i Sverige den stora folkdrycken. Brännvin var billigt och dracks av alla samhällsklasser. De flesta bönder med goda spannmålstillgångar brände själva sin sprit. Kaffe, däremot, ansågs av allmogen som en lyxvara.
1746 utfärdade Collegium Medicum en kungörelse om kaffet. Kollegiet menade att kaffedrickandet var ett missbruk och året därpå belades kaffet med en konsumtionsskatt.
Men kaffedoften fortsatte att svepa över Sverige. Genom smuggling försågs hushåll och kaffehus med varan. För att stävja smugglingen förstärktes kaffelagen ytterligare 1766 med en yppighets- och överflödshämmande förordning. Fiskaler och uppsyningsmän fick till uppgift att kontrollera att lagen efterföljdes. Även i hemmen ingrep kaffepolisen, vilket resulterade i flera rättsprocesser.
Ett vanskligt yrke
Kaffekokaryrket var ett vanskligt arbete. För att kunna försörja sig i förbudstider tilläts kaffekokarna att destillera brännvin och likörer, saluföra tevatten och honungsmjöd på kaffehusen. I Stockholm var de flesta kaffehusen koncentrerade runt Riddarhustorget. Ett av de mest populära hette Maja-Lisas.
Så kom – i alla fall vad man trodde – dödsstöten för kaffet 1794. Under Gustav IV Adolfs förmyndarregering förbjöds all import och konsumtion av kaffe. Förbudet blev en sorgens dag i hela Sverige och i stora upplagor spreds sorglustiga kaffevisor. I olika omgångar fram till 1822 förbjöds kaffet ytterligare några gånger.
Även om kaffehusen till största delen besöktes av män, så utvecklades kaffet till en kvinnlig dryck medan ölet behöll sin plats som männens törstsläckare.
Bo E. Rosén
