Från att ha varit en exklusiv skönhet som prydde rabatter vid gods och herresäten bredde krolliljan ut sig över nästan hela landet och kom också att försköna den lilla täppan vid torp och koja. Man kan numera hitta den förvildad på många ställen.

Krolliljan, som har fått det latinska namnet Lilium martagon, har sin naturliga utbredning från Centraleuropa till Mongoliet. Den trivs i halvskugga upp till 2 300 meter över havet där den växer i öppna skogar och gräsmarker. 

Krolliljan är en flerårig ört som växer ur en lök och vanligtvis når den en höjd av omkring en meter, men under goda förhållanden kan den bli manshög. Bladen sitter i kransar runt den nedre delen av stjälken. Blommorna har tillbakarullade kalkblad och liljan gör verkligen skäl för sitt namn. 

Olika färger

Purpurfärgade blommor med mer eller mindre tydliga mörka fläckar verkar vara den vanligaste varianten, men de finns
i olika färger till rent vita. Frön från en purpurfärgad blomma kan ge upphov till exempelvis en vit blomma. Efter blomningen i juni–augusti bildas en kapsel med flera rum som innehåller perfekta rader av frön. 

I Den nordiska floran från 1992 kan man läsa att krolliljan finns ”ibland naturaliserad på näringsrik mulljord”. Tre decennier senare finner jag att den sprider sig relativt lätt i naturen och den är inte kräsen vad det gäller jordmån. Förutom med frön kan man själv föröka krolliljan genom att man försiktigt tar loss de yttersta av lökens fjäll och sticker ner dem i jorden. Fröna uppskattas också av olika småfåglar.

”Turkmössor”

Liljans latinska namn, martagon, ska den ha fått då blomman sedd uppifrån anses likna en ”turkisk” huvudbonad. Martagan var en turban som förekom i det ottomanska imperiet på 1400-talet under sultan Mehmed I. Ibland kallas krolliljor av den anledningen för ”turkmössor”. Det finns dock flera andra tolkningar av namnet martagons ursprung, inklusive att det kommer från guden Mars. Även andra växter har genom tiderna kallats martagon. Namnet martagon på krolliljan användes tidigast av en italiensk botanist på 1500-talet. 

Det äldsta svenska namnet som återfinns i skrift är ”Rödh Hednisk Lilia” (1638). Olof Rudbeck den äldres svenska namn på krolliljan var ”Krok-Lillior” (1685). Namnet krollilja förekom första gången i tryck 1722. Då krolliljor gärna växer
i skugga har de tidigare ibland kallats ”skuggliljor”. I Danmark och Norge är krolliljans vedertagna namn ”kranslilje”, som anspelar på att bladen sitter
i kransar runt stjälken. I England har man fastnat för turkmössa och krolliljan har där fått namnet Turk’s Cap Lily.

Rötterna åts i Sibirien

Det är något oklart om krolliljan har haft någon betydelse som föda och/eller medicinalväxt i Sverige. I äldre böcker finns det uppgifter om att det var vanligt att koka och anrätta lökarna i italienska hushåll. Dessutom påstås det att ”rötterna, kokta, ätas i Sibirien som en hvardags-föda”. De kunde kokas i mjölk eller stekas i härdens aska. Linné skrev redan 1747 om de ätbara lökarna av krollilja att ”liljans rötter äro icke giftiga och roten av krolliljan är i Sibirien daglig kost”. Linné var alltid intresserad av växternas nytta. För honom var det självklart att naturvetenskapen skulle tjäna nationen. Linné hade brevväxlat med några personer med anknytning till den ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg och det är möjligt att han fick information från dessa om måltidsvanorna i Sibirien. Tyskfödde Gmelin hade en professur i Sankt Petersburg. Han ledde en expedition i Sibirien på 1730-talet och han nämner
i sina senare skrifter att lökar från krolliljan och två andra liljearter betraktades som ätliga av tatarer och ryssar. Om Linné själv hade provätit krollliljelök framgår inte.

Mot hårlösa fläckar

I en tysk bok från 1583 finns ett recept som ska ge bot för ”ögonfläckar och andra ögonproblem” med hjälp av krolliljans lök: Ta ett uns av saffran och ett uns av myrra och sjud detta i 1,5  pund gott rött vin och tillsätt sedan 0,5 pund av saften av krolliljans lök. Låt det koka tills allt har kokt samman och sätt sedan ut det i solskenet, och låt det torka in till hälften. Förvara det sedan i ett järnfat och stryk det på ögonen. Det är förmodligen inget att rekommendera i nutid. Från samma århundrade berättas att den uppvärmda rotens saft gör nytta vid öroninflammation. Aska från bränd rot fyller hårlösa fläckar med hår när den stryks på. Andra odaterade uppgifter på användning nämner att löken är urindrivande, mjukgörande och slemlösande. Den har använts för att lindra hjärtsjukdomar och smärta i hjärtregionen. Den ansågs också hjälpa vid hudsår och andra hudproblem. Inga förgiftningsfall hos människan är kända. 

Katter ska akta sig

Däremot varnas för att krolliljor, liksom många andra liljor, är giftiga för katter. Förtäring kan leda till dödlig njursvikt enligt webbsidan PetMD. Misstänkta fall kräver akut veterinärvård. Snabb behandling med aktivt kol eller framkallade kräkningar kan minska mängden gift som tas upp i kroppen. Stora mängder vätska, som ges intravenöst, kan minska skadorna på njurarna och öka chanserna för överlevnad. Utomhus föredrar katter vanligtvis att tugga på andra växter än just liljor. 

Inget för djävulen

I Tyskland var krolliljan känd som Goldwurtz. Enligt en uppgift från Tyrolen 1857 kunde krolliljan också ha annan betydelse än den medicinska. ”Roten, en smula kokt så att den inte ruttnar, buren i ett rent kläde hjälper mot melankoli och stillar vanvett och gör bäraren lugn. Djävulen kan inte fördra guldäpplen (de gula lökarna). Hänger man dem på ett barn som skriker för att det ska få tänder så växer de fram utan smärta. Att bära löken på natten skyddar mot olyckor.”

Kjell Lundquist har i sin doktorsavhandling från 2005 funnit att krolliljan introducerades
i Sverige under första halvan av 1600-talet. Doktorsavhandlingen Lilium martagon L., Krolliljans introduktion och tidiga historia i Sverige intill år 1795 är tillgänglig på SLU:s hemsida. Det har ofta antagits att liljan kom till Sverige med munkar och odlades i klosterträdgårdarna under medeltiden. Carl von Linné gav krolliljan dess ännu gällande vetenskapliga namn 1753 och hade på 1760-talet krolliljeplanteringar på Hammarby. Hans beskrivning av krolliljan löd ”Lilja med kransställda blad, bakåtböjda blommor, tillbakarullade kalkblad”. Förmodligen infördes krolliljan till Sverige från Nederländerna.

Karl-Olof Hallman