Han var landslagsman i tre bollsporter samtidigt, både vinter och sommar, och en av dem som gav upphov till det kända begreppet järnkamin i fotboll. Gösta ”Knivsta” Sandberg är ett av de stora namnen i svensk idrott. I Djurgårdens IF har han utnämnts till den störste genom tiderna. 

Gösta Sandberg (1932–2006) växte upp i Knivsta, fem mil norr om Stockholm och två mil söder om Uppsala. Han var alltså upplänning till börden.

På idrottens arenor, och långt utanför dem, har han gått till historien som ”Knivsta” enligt det mönster som gällde förr. Man behöver bara nämna två andra exempel från hans tid: Lennart ”Nacka” Skoglund och Sven ”Tumba” Johansson (som senare tog Tumba som sitt efternamn).

Under hela sin idrottskarriär på elitnivå bodde Gösta Sandberg i Stockholm men ”Knivsta” förblev han. Numera förknippas denna ort vid Ostkustbanan, och hela kommunen (Knivsta blev egen kommun 2003), nog mest med hans namn och gärning.

Enligt ett fem år gammalt beslut i kommunfullmäktige ska en gata eller plats i Knivsta uppkallas efter honom. 

Det har också varit tal om att det ”Centrum för idrott och kultur” som byggs just nu ska bära hans namn. 

Vad som händer med det verkar oklart. Kommunala kvarnar mal långsamt även i Uppland.

Gösta ”Knivsta” Sandberg förblir en historisk person oavsett hur det går med den byråkratiska mälden i barndomsbygden.

Tre olika idrotter

Ingen efter hans tid har företrätt Sverige i tre olika idrotter. ”Knivsta” var landslagsman i två vintersporter, bandy och ishockey, samt fotboll på sommaren.

Sex gånger blev han svensk mästare i ishockey, fyra gånger i fotboll, hela tiden för samma klubb, Djurgårdens idrottsförening i Stockholm, där han också spelade bandy.

Kanske var det bara i sin ordning och närmast självklart att han 1991, då DIF fyllde 100 år, utsågs till ”Århundradets djurgårdare”. 

I varje fall var det mycket välförtjänt.

I fotboll spelade han under 15 år sammanlagt 300 matcher för Djurgården i Allsvenskan och gjorde 70 mål, ett rekord i sitt slag. 

Först 1966 lade han skorna på hyllan, som det hette på den tiden, efter en match mot IFK Norrköping på den dåvarande nationalarenan Råsunda. Segern innebar att DIF blev svenska mästare även det året.

Precis tio år tidigare, 1956, tilldelades ”Knivsta” den finaste utmärkelse en fotbollsspelare kan få i Sverige, Guldbollen, som delas ut av Aftonbladet.

Under sina 52 landskamper i fotboll (inklusive ett OS-brons 1952) gjorde han tio mål för Sverige, trots att han på senare år spelade i försvaret.

Historien om fotbollsstjärnan ”Knivsta” Sandberg påminner mycket om de berättelser som brukade förekomma i den klassiska tidningen Rekord-Magasinet. Han klättrade raskt mot stjärnorna.

Upptäcktes i ”Korpen”

Som yngling spelade han för Knivsta IK i nedre delen av seriesystemet både i bandy och fotboll, det senare i division VI. 

Efter att ha flyttat till Stockholm och fått arbete på Postgirot spelade han ett tag för Spånga IS väster om huvudstaden.

Mer på skoj deltog han också i Postgirots korplag. En dag råkade ledaren för Djurgårdens reservlag, Tore Jansson, se en match i Korpen. Han blev eld och lågor: den där lite rundnätte grabben har ju talang! Det berättade han genast för sina kompisar i klubben. Som också tände.

Grabben på Postgirot kallades till träning med djurgårdarna. Sedan gick det undan. 19 år gammal fick ”Knivsta”, som han nu kallades, debutera i Djurgårdens A-lag vid en match i Svenska cupen. Succé.

Redan ett år senare, närmare bestämt den 30 maj 1952, fick unge ”Knivsta” göra debut i svenska landslaget mot Skottland. Samma år var han med och spelade hem OS-bronset i Helsingfors. Succé på succé.

Succén i debuten mot Skottland tål att nämna särskilt. Redan efter tre minuter skickade degerforsaren Lasse Eriksson bollen från högerkanten in mot mitten. Där kom debutanten Sandberg rusande. Han klippte till på volley, direkt i luften, så att bollen försvann över målvaktens huvud rakt in i nätmaskorna. 1–0 till Sverige.

Stenhårt skott

Det var ett debutmål som nog bara kan jämföras med Gunnar Nordahls proffsdebut i Italien 1949. 

Kanonskytten från Hörnefors i Västerbotten gjorde då ett liknande mål.

”Knivsta” Sandberg och Gunnar Nordahl påminde för övrigt rätt mycket om varandra. Båda var så kallade stadiga bitar men kvicka i vändningarna och snabba i steget. 

”Knivsta” hade för sin del en matchvikt på drygt 90 kilo. Mest muskler, som han själv sa.

I början av sin karriär spelade han vänsterytter och hade nummer 11 på ryggen. På senare år bytte han till tröja nummer 6 och blev vänsterhalv (mittback med dagens språkbruk). 

Krutet och lödet i dojan (sportspråket var frejdigare förr) behöll ”Knivsta” under hela sin karriär. 

Vid en match mot GIF Sundsvall på Råsunda 1965 avslutade han Djurgårdens målskytte med en kanon som det fortfarande talas om i klubben. 

Tecknaren Rit-Ola i Dagens Nyheter påstod att bollen hade gått i mål även om Giffarna hade haft tre målvakter. Så hårt var skottet. Djurgården vann matchen med 4–1.

Efter att ha lämnat Knivsta IK spelade ”Knivsta” först ishockey i IK Sirius (Uppsala) och Spånga IS. Sedan blev det Djurgården även i den sporten. Han var forward och gjorde många mål.

Snart blev han landslagsman även i ishockey, som nu hade en första storhetstid i Sverige med många kända spelare och framgångar på världsnivå. Den 23 november 1958 debuterade han i landslaget Tre Kronor då Sverige slog Finland med 8–2. ”Knivsta” gjorde ett mål.

Ibland kunde det bli knepigt. Han spelade ju också bandy och tränade fotboll, även om årstiderna och säsongerna på den tiden inte gick in i varandra på samma sätt som nu.

Konflikt mellan förbunden

1961 blev han uttagen till VM med Tre Kronor. Det tyckte Svenska fotbollförbundet inte om.

Det blev en rejäl konflikt. Den slutade med att ”Knivsta” ändå fick vara med. Sverige slutade fyra i VM och tog EM-brons.

Av sina tre idrotter på elitnivå tyckte ”Knivsta” bäst om bandy. Inget kunde jämställas med att skrinna ut på en välspolad is en vacker vinterdag och spela en bandymatch, ansåg han. 

Bandy höll han på med ända upp till 50 års ålder. Så sent som 1962 spelade han tre landskamper.

Oskar Gösta Leonard Sandberg var en fridsam man men satte hårt mot hårt om det behövdes.

Det gällde också lagkamraten Sigge Parling. Han kom från Forsbacka i Gästrikland och hade spelat i Sandviken, känt för sitt järnverk, innan han kom till Djurgården. Av det skälet kallades han ”Järnkaminen”.

Uttrycket spred sig och inneslöt även ”Knivsta”. Och så småningom hela klubben. Numera kallar sig Djurgårdens supporterklubb även officiellt ”Järnkaminerna”.

Efter sin aktiva tid som spelare var ”Knivsta” tränare för Brommapojkarna i fotboll 1959–61. Sedan tränade han Djurgårdens A-lag 1967–71, gjorde ett nytt inhopp i BP 1972–78 och bistod Djurgården igen 1979. 

Färg och kafé

Vid sidan av allt sitt idrottande hade Gösta Sandberg en civil yrkesbana. Under många år ägde och drev han en färghandel i Bromma, närmare bestämt på Ulvsundavägen 4. Den fanns kvar ända till 2001. 

Numera är Ulvsundavägen förvandlad till en bullrig genomfartsled och det gråmålade huset med ”Knivstas” forna butik inrymmer bostäder.

På somrarna drev Gösta och hans fru Gittan under många år också ett litet kafé, numera kallat Sjöhagens fik, i Råcksta, Vällingby.

Sitt intresse för idrott behöll och vårdade ”Knivsta” även som åskådare längre upp i åren. Till det bidrog att hans idrottstalang har förts vidare av barn och barnbarn.

Den 27 april 2006 besökte han Råsunda och såg derbyt mellan Djurgården och AIK. 

Efter matchen vandrade han hemåt med två av sina barnbarn. Plötsligt började han må illa, segnade till marken och avled.

Anselm Jenmyr