Så gott som alla av oss har nog i SVT:s Aktuellt sett och hört Stig Fredrikson rapportera från platser i världen. Numera har han dragit sig bort från tv-rutorna och lever livet som pensionär. Men han har kvar lusten att berätta, särskilt om sina år som hemlig kurir i Moskva.
I mitten av 1960-talet blev Stig Fredrikson inkallad för värnpliktstjänstgöring. Han kallades till Försvarets tolkskola i Uppsala och fick där en grundutbildning som tolk och förhörsledare på det ryska språket. Stig byggde på sina kunskaper i ryska vid Stockholms universitet och arbetade sedan en tid som journalist hemma i Småland innan han fick arbete vid Tidningarnas telegrambyrå (TT). I januari 1972 blev han, 26 år ung, placerad i Moskva som korrespondent för TT och nyhetsbyråerna i Norge och Finland.
– Jag kom med hustru Ingrid till en sluten värld, säger han. Det var mitt under kalla kriget och misstänksamheten mot utlänningar i Sovjetunionen var stor. I vår lägenhet i utlänningskvarteret var vi avlyssnade och bevakade. En samtida amerikansk korrespondent påstod att varje utlänning i Moskva bevakades av 17 personer från den sovjetiska säkerhetstjänsten.
Efter två månader i Moskva fick Stig ett specialuppdrag av sin chef vid TT, Hans Björkegren. Han skulle försöka anträffa nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn i våning 169 vid Gorkijgatan 12 i Moskva. Adressen hade Björkegren fått av Vilhelm Moberg, som med hjälp av Björkegren haft brevkontakt med Solzjenitsyn.
Fortsatt kontakt
– Jag hittade efter ett visst letande våningen, berättar Stig. Den tillhörde hans blivande fru, Natalja Svetlova. Solzjenitsyn var förbjuden av säkerhetstjänsten KGB att bo där, men vid mitt andra besök i våningen dök han upp. Vi pratades vid en stund.
– Mitt uppdrag gällde att undersöka huruvida det var möjligt för Svenska Akademien att i våningen överlämna Nobelprisets insignier, diplom och medalj. Solzjenitsyn hade i december 1970 inställt sin resa till Stockholm för att hämta priset. Han vågade inte resa, då han befarade att inte få återvända till Sovjet. I en första planering ingick att Solzjenitsyn skulle få nobelpriset på den svenska ambassaden i Moskva, men på de villkor och med de inbjudna gäster som Solzjenitsyn ville ha bedömdes arrangemanget bli en politisk manifestation från Sverige mot Sovjetunionen. Det inställdes därför.
Efter Stigs rapportering beslöt emellertid Svenska Akademien att den 9 april 1972, genom dess ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow, överlämna Nobelpriset till Alexander Solzjenitsyn i våningen på Gorkijgatan. Så blev det nu inte, för Gierow beviljades inte visum för inresa till Sovjetunionen.
– Men kontakten mellan mig och Solzjenitsyn var därmed inte bruten, ler Stig underfundig.
Fångläger
Alexander Solzjenitsyn var född 1918 och uppvuxen i Rostov vid floden Don. Han studerade matematik och fysik på högskolenivå och arbetade därefter som lärare tills han på sommaren 1941 inkallades för militärtjänst i Röda armén. Han avancerade under militärtiden till officer vid artilleriet.
I februari 1945 arresterades han för att i brev till en barndomskamrat ha kritiserat Josef Stalin. Solzjenitsyn dömdes 1946 för brott mot staten till straffarbete och förvisning.
Solzjenitsyn kom att tillbringa åtta år som straffånge med bland annat vistelse i fångläger. Han frigavs i mitten av 1950-talet med restriktion att han inte fick bo i Moskva utan blev tvångsmässigt mantalsskriven på en ort på den sovjetiska landsbygden.
Han återupptog sitt arbete som lärare, började skriva, men hade svårt att få något utgivet. 1962, i samband med Nikita Chrusjtjovs fördömande av Stalins terrormetoder, lyckades Solzjenitsyn få sin bok En dag i Ivan Denisovitjs liv utgiven i Sovjet. Boken om en lägerfåge blev en succé och översattes världen över.
Men sovjetledningen ogillade bokens framgång och spridning. Den förbjöd vidare utgivning av Solzjenitsyn, då hans skrifter bedömdes som antisovjetisk propaganda.
Under senare delen av 1960-talet lyckades Solzjenitsyn få kopior av manus till böckerna Cancerkliniken och Den första kretsen utsmugglade till väst. Böckerna prisades och lästes över hela världen. Solzjenitsyn tilldelades 1970 Nobelpriset i litteratur. Sovjetledarna rasade. Solzjenitsyn fördömdes som motståndsman.
Smugglade Nobeltalet
Efter att Alexander Solzjenitsyn blivit snuvad på sitt Nobelpris i april 1972, tog han i slutet av månaden kontakt med den unge korrespondenten Stig Fredrikson. Solzjenitsyn ville ha sitt skrivna Nobeltal utsmugglat till väst.
– Jag kunde inte motstå den spännande uppgiften, och inför Solzjenitsyns påverkanskraft föll jag till föga, suckar Stig. Jag ställde upp. Han hade fotograferat det långa talet i nio bilder och överlämnandet skedde då Solzjenitsyn med sin Svetlana och jag tillsammans med Ingrid gjorde en promenad i Moskva. Båda kvinnorna var gravida och Solzjenitsyn påstod att detta var ett gott tecken för att utsmugglingen skulle lyckas. Jag stoppade in bilderna i tomt rör för huvudvärkstabletter, placerade röret i en transistorradio, for sedan över Helsingfors till Stockholm utan att bli ertappad vid den sovjetiska gränskontrollen. Svenska Akademien fick sedan talet och det publicerades under sensommaren 1972 i en rad ledande tidningar i Sverige och utomlands.
I sitt Nobeltal uttryckte Solzjenitsyn angående det sovjetiska lägersystemet:
”Det blev mig förunnat att överleva, medan andra – kanhända med större talang och skicklighet än min – gick under.”
Kurir
Efter den lyckade utsmugglingen av Nobeltalet ville Alexander Solzjenitsyn ha mer uppdrag utförda genom den svenske korrespondenten Stig Fredrikson.
– Jag var kanske både smickrad och naiv då jag lät mig bli kurir till Alexander. Jag insåg nog aldrig fullt ut riskerna, och det är nästan mirakulöst att inte KGB kom vårt samarbete på spåren, menar Stig med distans till det som hände. Från sommaren 1972 till våren 1974 träffades vi i all hemlighet 20 gånger ensamma och fyra gånger tillsammans också med Svetlana. På kvällstid i dunkla gränder, inom lummiga bersåer och på mörka gårdar mottog jag och lämnade material till Solzjenitsyn. Solzjenitsyns försändelser lät jag gå med ambassadposten till Norge för vidare befordran till adresser i väst, bland annat till Solzjenitsyns advokat i Zürich, hans ryska förläggare i Paris samt till en kvinna i Österrike som översatte hans verk till tyska.
Den 13 februari 1974, några veckor efter att boken Gulag-arkipelagen utkommit i Paris, utvisades Solzjenitsyn som icke önskvärd i Sovjetunionen. Han bodde ett tag i Norge och sedan i Schweiz innan han med Svetlana och sina tre söner flyttade till Vermont i nordöstra USA.
– Jag var en av många som hjälpte till att föra ut hans arkiverade material från Sovjet så att han kunde fortsätta sin litterära verksamhet, säger Stig. Solzjenitsyn erbjöd mig också att bli hans privatsekreterare. Vi diskuterade allvarligt ett sådant upplägg, men när jag under mer avspända former träffade honom i Europa märkte jag att vi var långt ifrån varandra, inte minst politiskt, och att ett samarbete inte var möjligt.
USA
Utvisad från Sovjetunionen blev det möjligt för Solzjenitsyn att i december 1974 i Stockholm ta emot det Nobelpris som han hade tilldelats 1970.
Alexander Solzjenitsyn bodde i nära 18 år i delstaten Vermont i Nordamerika. Stig Fredrikson besökte honom där han bodde med sin familj i ett stort hus omgivet av skog.
– Han var då helt upptagen med sitt stora romanprojekt Det röda hjulet, om Ryssland före 1918, berättar Stig. Han arbetade så gott som all vaken tid. Han tog vänligt emot mig, tackade för mitt mod och mina insatser som kurir i Moskva, men var i övrigt sysselsatt med sitt skrivande.
1994 fick Solzjenitsyn möjlighet att återvända till det Sovjetunionen som då sedan 1991 var Ryssland. Han bosatte sig i Troiste-Lykovo utanför Moskva, där också Stig träffade honom.
– Han var inte nöjd med utvecklingen i Ryssland. Han förbannade vad han kallade gangsterekonomin som förstörde det stora landet, påpekar Stig. Solzjenitsyn menade att såväl kommunism som demokrati var importer från väst som inte gick ihop med det ryska folkets sinnen och traditioner.
Två månader före hans död 2008 träffade Stig Fredrikson Alexander Solzjenitsyn en sista gång.
– Han satt då i rullstol, var mycket trött, nära 90 år, och orkade bara med en kort pratstund. Han var märkt av ålder och sjukdom, men var minnesgod och uttryckte sig klart och redigt med sin alltid ljusa stämma, avslutar Stig.
Leif Syrén
