Helena Munktell och Valborg Aulin, två av Sveriges mest framgångsrika kvinnliga kompositörer födda på 1800-talet, har på senare år börjat återupptäckas av allt fler. 

Båda var pionjärer och båda motarbetades av manliga kollegor, men deras musik kanske nu äntligen hinns upp av en tid som förmår se hur skickligt skriven och ofta gripande deras musik faktiskt är.

Pianisten och tonsättaren Helena Munktell (1852–1919), uppvuxen i Dalarna, bodde under många år i Paris, där hon fick stora framgångar både med sina orkesterverk och med sin kammarmusik. Hon var dessutom den första svenska kvinna som skrev en opera: I Firenze (1889). 

Härom året gavs denna opera i en konsertant version i Berwaldhallen. 

Då hade den legat ospelad ända sedan premiären, som ägde rum på Stockholms­operan och som möttes av mycket goda recensioner. 

Välutbildad familj

Helena Munktell, yngsta dotter till en brukspatron, växte upp på Grycksbo herrgård, strax utanför Falun, där fadern grundat ett pappersbruk. 

Hemmet var under många år en samlingspunkt för musikaliska och litterära soaréer i dåtida högborgerlig stil. 

Fadern var själv en skicklig pianist och månade mycket om dotterns utbildning. 

Också systern Amalia blev pianist och tonsättare, om än inte lika framgångsrik som Helena. Systern Emma blev med tiden en känd bildkonstnär och fick stora framgångar såväl i Sverige som i Frankrike. 

Både Helena och Emma flyttade senare tillbaka till Dalarna, där de lät bygga varsitt hus i nationalromantisk stil utanför Rättvik, nära Siljans strand. 

Helena Munktell byggde sitt hus i Sjurberg; en by som på den tiden kallades ”Dalarnas Djursholm”. Till umgängeskretsen hörde bland andra Selma Lagerlöf och Anders Zorn.

Intryck av modernism

Återkommen till Sverige fick Helena Munktell stor framgång med symfoniska verk såsom Svit för stor orkester, Valborgsmässoeld och Dalasvit (som också innehåller den stämningsmättade ”sjömålningen” Le lac de Siljan). 

Lyssna på exempelvis Dalasvit, i inspelningen med Gävlesymfonikerna under Tobias Ringborg (svensk romantiks ihärdige missionär) – musik som ger en panoramabild av denna begåvade, bortglömda tonsättare, där svensk nationalromantik smält samman med fransk impressionism.

Tidstypiska verk

Till att börja med skrev Helena Munktell musik i typiskt klangbaserad impressionistisk stil, men hon tog alltmer intryck av den gryende modernismen och av en relativt frigjord harmonik (orkesterverket Bränningar är ett bra exempel på den wagneraktiga nyromantik hon så gärna odlade). 

Återkommen till Sverige greps Helena Munktell starkt av den nationalromantiska rörelsen, där inte minst folkmusiken togs till heder, och med åren skrev hon tidstypiska, lite mer konservativa verk som exempelvis Valborgsmässoeld, Sång till skogen och Trollmakt…

Året innan sin död var Helena Munktell med om att grunda föreningen Svenska tonsättare. 

Hon var ensam kvinna bland de 38 ursprungliga medlemmarna. 

Hennes medvetenhet om kvinnors dåtida svårigheter speglas i exempelvis den kantat hon skrev till kvinnokongressen 1897: Framåt vandra.

Först på senare år har Helena Munktell åter börjat uppmärksammas i den musikaliska offentligheten. 

Förhoppningsvis kommer hennes intressanta opera, I Firenze, att nästa år sättas upp på någon av landets operascener, hundra år efter hennes bortgång.

I skuggan av brodern

Tack vare ett Jenny Lind-stipendium från Musikaliska akademien kunde Gävlefödda Valborg Aulin (1860–1928) bedriva musikstudier även utomlands. 

Under åren 1885−87 tog hon lektioner i Köpenhamn, Berlin och Paris (där hon studerade för Jules Massenet).

Under 1880- och 1890-talen var hon aktiv i Stockholms musikliv, med sånger, pianostycken och diverse kammarmusik. 

Till Ludvig Normans minne komponerade hon en mässa för blandad kör och orkester: Pie Jesu Domine.

Valborg Aulin framträdde även som pianist med Aulin-kvartetten, där också hennes kände bror Tor medverkade. Faktum är att hon långt in i vår tid fått stå i skuggan av sin mer berömde bror.

Vacker körmusik

Valborg Aulins pastellartade, nervigt täta, lite uppbrutna musik har en mörk, flyktig lyster påminnande om Schuberts; därtill är det lätt att associera till Brahms och Grieg. Överlag präglas Valborg Aulins tonsättningar av dåtidens nordiskt lyriska tradition, även om här finns inslag också av fransk impressionism, precis som hos Helena Munktell. 

Den körmusik Valborg Aulin skrev hör till det vackraste som under 1800-talet frambringades i denna genre och det är nästintill ett mysterium att den så sällan framförs. 

Sånger som Min lyckade varade så kort och Lysen stjärnor är fyllda en kontemplativ skönhet som fullkomligt dryper av högromantiska klanger. 

Gav upp och tystnade

Valborg Aulin spåddes en lysande framtid, men efter diverse motgångar flyttade hon 1903 till Örebro, där hon kommande år arbetade som pianolärare. 

Hon skrev aldrig mer någon musik.

Säkerligen kommer hennes verk att framöver uppmärksammas alltmer. 

Lyssna bara på de formsäkert skrivna stråkkvartetterna (1888 respektive 1889), skrivna i Franz Berwalds anda. 

När man hör dessa täta, djärvt flätade kvartetter måste man verkligen beklaga att Valborg Aulin som kvinna möttes av så stort motstånd i dåtidens Musiksverige att hon med tiden faktiskt helt enkelt gav upp och tystnade.

Björn Gustavsson