UTDRAG UR ARTIKEL SKRIVEN AV KJELL E GENBERG

Nils Fredrik Åkerbergs syndaregister var enormt. Han kallades Hälsingeskräcken och som ledare för den fruktade Delsboligan, som terroriserat en hel bygd i flera år. Han dömdes för att ha mördat en kvinna och en man och var dessutom misstänkt för ett ­annat dubbelmord. 

Första rättegångsdagen börjar två dagar före julafton år 1901. Häradshövding Carl Schlyter tittar  på den anklagade, som sitter i sina bojor mellan två stadiga vakter. 

– Nils Fredrik Åkerberg, erkänner ni de brott som länsman Kjellbom anklagar er för? 

– Jag är oskyldig, muttrar han buttert.  

Den här dagen har bara varit förpostfäktningar, men Delsbo tingssal har varit fylld av folk. Och det är inte att undra på. Hälsingeskräcken Åkerberg har äntligen gripits och med honom större delen av hans beryktade anhang. Fem års fruktan har fått sitt slut och folk kan andas ut igen.

Folk vet ju att det är bara en försvinnande liten del av alla hans förbrytelser som kommer att kunna bevisas, kanske kan han inte ens bindas vid de båda dubbelmorden. 

Otaliga knivskärningar och inbrott, misshandelshistorier och mordbränder påstås han ha på sitt samvete. Det är inte utan att det råder lynchstämning, men de förnuftiga talar hetsporrarna till rätta. Om nu polisen efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckats lägga vantarna på Åkerberg och hela Delsboligan så måste man låta lagen ha sin gång. Tids nog får säkert skarprättaren hugga huvudet av honom. 

En hustrumisshandlare

Åkerberg är några och 50 och visserligen ger han intryck av en obändlig och vild styrka, men han är märkt av sitt hårda liv och en begynnande reumatism besvärar honom. Åkerbergs 40 första levnadsår liknade dem som de flesta småbönderna genomled på den tiden: slitigt, tungt, otryggt och bekymmersamt. Men det var ändå lantbrukare han ville bli och inte polis som sin far. 

Så träffade han en flicka och gifte sig och då hade han sparat ihop slantar till en egen gård. Någonstans gick det snett i deras förhållande. De fick sju barn men kärlek var det inte tal om. Kvinnan fick lära sig vad det innebar att vara gift med en man med häftigt humör. Hugg och slag blev hennes vardag. Så småningom bröts hon ner i sinnessjukdom och måste föras till hospitalet.

Åkerberg tappade lusten att slita. Han ville ha pengar och sprit och mer frihet att göra som det passade honom. Fick han inga egna pengar så fanns ju alltid andras. 

Vid ett av de första inbrotten åkte han fast och hamnade
i fängelse. Under utredningen skulle Åkerberg föras med järnväg för att vallas på brottsplatsen, eftersom han blankt nekade till alla gärningar. Vakten tog ganska lätt på sin uppgift. Åkerberg satt ju där med kedjor om både handleder och fötter så vakten gick omkring i tåget för att leta reda på någon bekant att fördriva tiden med. 

När han återvänt begick fången sitt allra första ordentliga våldsbrott. I händerna hade han en bortskruvad takventil av mässing och med hjälp av denna slog han halvt ihjäl fångvaktaren, hoppade av tåget i en kurva och skuttade med sina sammanlänkade ben jämfota tills han kom till en smedja där han kunde bryta sig in och befria sig från bojorna. 

Hatade och fruktade

Nu blir Åkerberg en fredlös man, skogarna blir hans hem och han drar till sig andra män som han får en nästan hypnotisk makt över. Det är Arbrå-kolaren Per Persson Ek, med smeknamnet ”Kolar-Ek”. Han är 50 år då han träffar Åkerberg och hans hänsynslöshet tilltalar ligaledaren Åkerberg. 

I gänget finns också den unge Lars Larsson från en annan del av Hälsingland. Han gör sig känd under namnet ”Spännar-Lasse” och är en betydligt mer komplicerad natur än de andra två, något av en drömmare och han har en dragning åt det prästerliga. Men samtidigt lockar världen med sina frestelser av alla de sorter och Lasse är en mycket svag karaktär. Han beundrar Åkerberg över alla gränser och tigger och ber om svåra uppdrag. 

De blir hatade och fruktade
i bygderna. Länsman kommer ingen vart i utredningen. Åkerberg har svurit på att skära sönder var och en som…