Den var en av andra världs­krigets mest legendariska och spektakulära operationer: Dambusters, eller Operation Chastise som den officiellt hette. I maj 1943 angrep ­brittiska flyg ­dammar i tyska Ruhr­området med bomber som studsade på ­vattenytan
i reservoarerna för att sedan sjunka och explodera på ­dammarnas svagaste ställen. 

Det har vid det här laget skrivits otaliga böcker om Dambusters och filmen från 1955 med Richard Todd och Michael Redgrave i huvudrollerna är och förblir den mest populära brittiska krigsfilmen genom tiderna. 

Så finns det egentligen något kvar att säga om Dambusters? 

Jo, en hel del faktiskt vilket framkommer i en nyutkommen bok, Chastise – The Dambusters Story 1943, skriven av journalisten och historikern Max Hastings, som lyfter fram de mörkare sidorna i historien. 

Operation Chastise tillkom i en väldig fart. Startskottet smällde i januari 1943 då Air Chief Marshal, Sir Charles Portal gav sitt klartecken att tre av de största dammarna i Ruhrområdet, Möhne, Sorpe och Eder skulle bombas, i syfte att fabriker, gruvor och kraftverk skulle översvämmas. 

Det var ett problem med planen. Dammarna täckte så stora områden att det skulle vara omöjligt att utföra tillräckligt mycket skadegörelse med konventionella bomber. 

Studsande bomb

Men Sir Charles Portal trodde sig ha lösningen. Han hade något tidigare sett ett förslag om en studsande bomb som Barnes Wallis skickat in till ledningen. Bomben fick kodnamnet ”Upkeep”. 

Wallis var en excentrisk uppfinnare, vegetarian, entusiastisk kallbadare och det var inte alla som var förtjusta i att han gavs uppdraget. 

Framför allt Arthur ”Bomber” Harris, chef för RAF:s bombdivision var starkt kritisk, men Portal var högste chefen och beordrade Wallis att sätta igång. 

Närmast omöjligt

Det var ingen lätt uppgift för Wallis. Han gavs en närmast omöjlig deadline. Bomberna skulle testas, tillverkas och vara färdiga i maj, då vattennivån var som högst i dammarna. Men Wallis klarade uppgiften. 

Därefter följde nästa utmaning. Att hitta piloter som var tillräckligt modiga, för att inte säga självmordsbenägna, att utföra operationen. 

Guy Gibson var snabb att anmäla sig och utsågs som chef för de 19 plan och 133 flygarna i Skvadron 617. 

Bland dem fanns Dick Trevor-Roper, en ökänd våghals vars hobby var att flyga så nära skyskrapor som möjligt. 

Guy Gibson visste vad som låg framför skvadronen. Planen var tvungna att flyga extremt lågt över det naziockuperade Europa för att undvika tysk radar och piloterna tränade sig genom att flyga och nudda trädtoppar på den engelska landsbygden. 

16 maj 1943 gav planen sig iväg. Wallis studsande bomb kom i efterhand att beskrivas som genial men det var mycket som skulle klaffa för att de skulle explodera – fart, distans och tid skulle koordineras perfekt och som författaren påpekar, detta var ingen lätt sak för en samling piloter som knappt tagit sig ur tonåren. 

När de första bomberna träffade Möhnedammen kastades en enorm kaskad av vatten och bråte mot skyn och när barriären till slut rämnade forsade 100 miljoner ton vatten ner i dalen nedanför. Även Ederdammen bombades med framgång, dock ej Sorpedammen. 

Priset var högt. 

Många civila dödades

Åtta av planen sköts ner och 53 av de 133 flygarna omkom och städerna Neheim och Wickede sveptes bort av de drygt tolvmeter höga vågorna. 

Där brukar historien om Dambusters sluta, men Max Hastings har grävt djupare. 

Han konstaterar att omkring 1 500 civila fick sätta livet till. Av dessa var 700 kvinnliga slavarbetare, de flesta från Östeuropa som tvingats arbeta i de tyska fabrikerna och barackerna de bodde i stod rakt i flodvågornas väg. 

Förödande effekt

Bomberna hade alltså en förödande effekt på lokalbefolkningen men däremot inte på den tyska krigsproduktionen. Inom 18 veckor var Mönhe och Ederdammarna reparerade, liksom fabrikerna och kraftverken. 

Mycket schabblades bort i efterhand anser Hastings. Arthur, ”Bomber” Harris som varit så kritisk i början var snabb att ta åt sig så mycket av äran som möjligt efter att operationen haft framgång. 

Harris avböjde också ett förslag om att följa upp räden under de månader då dammarna reparerades och alltså var som mest sårbara. 

Så var operationen värd alla förluster? 

Jo, hävdar Max Hastings. Dambusters var en välbehövlig moralboost för det brittiska folket och operationen fick också enorm uppmärksamhet i USA där den höjde RAF:s anseende markant.

Michael Dee