På Marstrands högsta topp ligger en av Bohusläns mest populära turistattraktioner. I den anrika miljön kan man anordna konferenser, övernatta, ta guidade turer och till och med gifta sig. Men för inte så längesen var Carlstens fästning en skrämmande plats, och inte sällan slutstationen för de olycksaliga brottslingar som hamnade där. Eller, som Carl von Linné uttryckte det i sin Västgötaresa 1746: ”Marstrands namn reser håren på dem som höra det nämnas”.

Carlstens fästning ligger på Marstrand, och byggdes efter freden i Roskilde 1658 då Bohuslän blivit svenskt och den dåvarande kungen ville försvara området med en fästning på öns högsta topp. Först byggdes ett fyrkantigt torn och murar kring en liten borggård – ett par decennier senare förstärkt med höjda murar och en ombyggnad av tornet till ett runt och högre. 

Och så fortsatte det, med ombyggnader och förstärkningar, ända fram till 1860 då fästningen stod klar.

Arbetsstyrka av förbrytare

Att bygga Carlstens fästning var ett hårt arbete och det var svårt att få tillräckligt med arbetskraft. Därför inrättade man ett helt nytt straff i lagstiftningen, nämligen något som kom att kallas ”Marstrandsarbetet”. Det innebar att förbrytare från hela landet fördes till fästningen för att ingå i arbetsstyrkan, och straffets längd varierade från ett par år till livstid, beroende på vilket brott man begått.

”Marstrandsarbetet” låg bara ett steg under dödsstraff i juridisk stränghet. I praktiken betydde det ofta detsamma som döden, om än en långsammare död. Arbetet var hårt och levnadsförhållandena usla. Fångarna förseddes med tvåkilos järnkulor, fästa med kättingar runt ena foten, och särskilt rymningsbenägna fångar kunde dessutom få bära en så kallad järnkrona – ett fängsel som vägde mellan 35 och 40 kilo. Nertyngda av sina kedjor, som skavde djupa sår, bar de sedan sten och murade på fästningsvallarna. Vissa vintrar dog uppemot 20 procent av fångarna. Straffet var så fruktat att det förekom att brottslingar ljög om att de begått värre brott än de hade, för att de skulle dömas till dödsstraff istället. 

Hur många fångar som befann sig på Carlsten varierade. 1687, sju år efter att fästningen började användas som fängelse, fanns över 50 fångar på platsen. 1719 fanns där inga fångar alls, men i slutet av 1700-talet fanns där över 100. 1854, samma år som fästningen upphörde att vara fängelse, satt drygt 230 personer fängslade där. 

Den mest ökände

En av fästningens mest berömda – eller ökända, beroende på hur man ser det – fångar var stortjuven Lasse-Maja, Lars Larsson Molin. Han föddes 1785 i Djupdalen, Ramsberg i Bergslagen och var en notorisk tjuv, som utförde en lång rad rån och stölder, ofta klädd i kvinnokläder. Finlemmad som han var lyckades han också lura många män att han faktiskt var en ”Maja” och inte en ”Lasse”, och då var det lätt för honom att lura män att bjuda hem honom. Efter att de druckit tillsammans stal han pengar och värdesaker och försvann från platsen.

Det hände också att han tog anställning som piga för att kunna plundra gården på värdesaker och pengar. 

Vid något tillfälle hann han till och med förlova sig med en bonde innan han avslöjades, om man får tro hans egna memoarer. 

Lasse-Maja var en nagel i ögat på lagen, men bland folket var han mycket populär, då det sades att han stal från de rika och gav till de fattiga likt en svensk Robin Hood. Men 1812 stoppades hans framfart for gott, efter att han stulit kyrksilvret i Järfälla kyrka. Han dömdes till spöstraff, som utfördes offentligt på Barkarby Torg, och efter att man noggrant undersökt hans stöldräder i de närliggande socknarna dömdes han, 27 år gammal, till livstids fängelse på Carlstens fästning. 

Medan han satt på Carlsten skrev han sina memoarer, som han kallade Lasse-Majas besynnerliga öden; berättade av honom själv. När den agvs ut 1933 blev den en omedelbar succé och under en period på 1800-talet var det Sveriges mest lästa bok efter Bibeln. Huruvida succén hade något att göra med att han 1838 blev benådad av Karl XIV Johan är inte klarlagt, men 52 år gammal blev Lasse-Maja i alla fall en fri man igen. Han framlevde resten av sina dagar i frihet i Arbogatrakten fram till sin död 1845. 

Men cellen på Carlsten, där han tillbringade tjugofem år av sitt liv, finns bevarad för eftervärlden.  

I drift till 1993

Fästningsverken underhölls fortfarande under 1900-talets början. Hösten 1906 uppläts en del av dess lokaler till sjöförsvaret för begagnande av skeppsgossekåren i Marstrand, och de disponerade fästningen fram till kårens upplösning 1937. Det försvarsmässiga användandet av fästningen upphörde år 1993.

I dag är Carlstens fästning en av Bohusläns stora turistattraktioner, med bland annat festvåning, konferenslokaler, caféer och övernattningsmöjligheter. En historiskt spännande plats att besöka tillsammans med barnen eller i glada vänners lag en vacker sommardag. 

Men en kulen vinterdag är det inte svårt att känna historiens vingslag och höra suckarna från de fångar som byggde fästningen under kedjornas ok. 

Bitte Assarmo