Läsarnas egna berättelser är ett uppskattat inslag i Kvällsstunden. Nu har det också blivit populärt att ge ut egna böcker. Två som gjort detta är Marianne Sollander och Lotta Hallberg, båda boende i Västerås. 

Under vinterhalvåret möts de varannan måndag i en skrivarcirkel i Tranströmerrummet på biblioteket i Västerås. Cirkeln startades strax efter sekelskiftet av författaren Per Helge. Nu är cirkeln självstyrande. Och den kritik som ges är vanligtvis vänlig. Förtjänster uppmärksammas. Eventuella brister kommer inte i förgrunden. Det gör att många vågar vara med. 

Den bok som Marianne Sollander givit ut har kostat henne drygt 300 kronor per bok. Hon har låtit trycka en upplaga på 20 exemplar. Lotta Hallbergs bok har kostat ungefärligen lika mycket. Så att ge ut en egen bok kan kosta kanske drygt 7 000 kronor eller drygt 8 000 kronor. Men mycket beror på hur påkostad man vill ha boken, vilken papperskvalité den ska ha och om den ska ha ett kraftigt omslag eller vara liten och mjuk som en pocketbok.

Dyrt? Ja, det beror ju på hur mycket pengar man har. En deltagare i cirkeln var tveksam till att låta trycka sina dikter då han ansåg att det kostade för mycket. Men någon gav honom rådet jämföra med kostnaden för en semesterresa söderut.

Då lät han trycka sina dikter!

Och när han gick bort för några år sedan var hans döttrar mycket glada för att hans dikter kunde bevaras i mycket fint skick.

Hitta förlag på nätet

Det går att hitta små förlag på nätet, vilka redigerar och ger ut läsarnas egna böcker. Där kan man nog också hitta fler prisuppgifter som passar den egna plånboken.

Marianne Sollander bevarar nu sina minnen till eftervärlden i boken Farmor berättar. Där får barnbarnen veta hur det var att växa upp under enkla förhållanden i Sunnansjö i Dalarna.

Berättelsen om en röd badkappa som modern sydde upp när Marianne fick fara till barnkoloni på Öddö på Västkusten på 1940-talet lyser i boken. Badkappan, vars tyg var inköpt hos Dahlströms manufaktur, finns ännu kvar. Annat är mer privat men förstås intressant i släkten.

Jag gissar att många med Marianne jämnåriga kvinnor känner igen mycket av livet förr, och sig själva, när de läser hennes bok. 

För dessa är ju Mariannes minnen ännu nutid – men ju mer åren går desto mer blir det förfluten tid. Då stiger värdet av de bevarade minnena. Marianne har därtill illustrerat med många fina foton.

I Lotta Hallbergs bok är vi redan i förfluten tid. Hon har fått den utmärkta idén att trycka och ge ut brev som hennes mor och mormor sparat. 

Modern var född Lagercrantz och via breven förflyttas vi till 1800-talet och strax efter sekelskiftet till 1900-talet. 

Vi möter adliga släkter som Sparre, Dufva och von Knorring.

Det är alltså en helt annan värld än den enkla i Sunnansjö. 

Nyligen hade Lotta och hennes särbo Tord besök av en bekant från Australien. Hon tyckte att det var en utmärkt idé att trycka upp breven, annars blev de ju liggande i någon byrålåda av rädsla för att de skulle tummas sönder.

Skriver om trotjänarinnan

Det som lyser i Lottas bok är en berättelse om Ella Trozell. Hon var född 1850 och kom i tjänst i familjen 1879. Sedan ”ärvdes” hon inom familjen Lagercrantz från generation till generation.

När Ella dog 1935 titulerades hon ”trotjänarinnan” i dödsannonsen. Hon avtackades där av fyra generationer inom familjen Lagercrantz för ett långt livs hängivet arbete och outtröttliga omsorger. En blick från en annan tid, från ett annat liv…

Morfadern Bengt Lagercrantz sänder brev hem till familjen från sitt arbete i Berlin 1911 – det vill säga före första världskriget. År 1917 är han i S:t Petersburg och snart kommer den ryska revolutionen. Han reser sedan till Amerika och är där under ett år för att finna arbete som jägmästare.

Lotta har liksom Marianne hittat många fina släktfoton. Där finns också ett porträtt där Bengts far Carl är porträtterad i uniform av Anders Zorn. På Nationalmuseum i Stockholm hänger en tavla där assessor C J Lagercrantz med familj är porträtterad av konstnären Gustaf Wilhelm Finnberg, verksam i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Det kan också ses i boken.

Blir inte för intimt

Visst är mycket i böckerna privat, men det blir aldrig obehagligt intimt. 

Så när man läst och slår igen böckerna får man en känsla av att ha läst utkastet till någon bra tv-film, en sådan där tv-berättelse som kanske är särskilt mycket uppskattade av dem som inte har några egna släktberättelser.

Men Lotta Hallberg och Marianne Sollander, båda nu pensionerade efter arbete i skolor respektive landsting, har sammanställt fina, sanna och riktiga berättelser, böcker om de sina och till de sina.

Text och foto:

Lars Sönnergren