Hade inte kriget med ryssarna kommit hösten 1939 hade jag nog blivit kvar i Karelen, berättade Siiri en gång om sitt liv. Hon mindes sin barndom och tidiga ungdom i Thomajärvi i norra Karelen som en fin tid. Bland annat har hon beskrivit hur hon var en stark och snabb flicka som sprang omkring i skogarna tillsammans med sin äldre bror, eller så rodde eller paddlade hon i sjöarna runt omkring där de bodde. Tidigt fick barnen hjälpa till i familjens lilla jordbruk. Kroppsarbetet gjorde dem starka, tåliga och livsdugliga. Men så kom kriget och de blev tvungna att flytta och Siiri hamnade så småningom i Lahti i södra Finland.

Klarade många roller

I Lahti blev Siiri kvar, och det passande henne väl, ansåg hon. Här hade hon nära till natur och härlig terräng för skidåkning. I mitten av 1940-talet prövade hon att tävla, Hon vann några lopp, men så träffade hon Kalle och blev snart mor till två pojkar. Att tävla på skidor som maka och mor, ansågs inte passande, så Siiri lämnade idrottens värld, men fortsatte jämte modersrollen att arbeta som tapetserare. Jobbet med omklädning av möbler och annat hantverk i tapetseringsverkstaden var inte särskilt fysiskt tung. Siiri fick energi över och började springa till och från arbetet. Det blev omkring en mils löpning per dag, på helgerna blev det också tid över för skidåkning. Hon började drömma om en fortsatt karriär inom skididrott. 

Tack vare en förstående make kunde hon 1951 börja mäta sina krafter med andra kvinnor i skidspåren. Siiri bröt en vall. Hon var 27 år, gift och mamma, hennes yngre konkurrenter och publiken sneglade mot henne med ett visst förakt. Men snart stod det klart att frejdiga Siiri klarade rollerna som hustru, mamma, yrkesarbetare och skidåkare med glans. Snart stod det också klart att Siiri var en av de bästa skidåkande damerna i Finland.

Olympier

Till de olympiska vinterspelen i Oslo 1952 inbjöds kvinnor för första gången i olympiska sammanhang att tävla i längdskidåkning. Många män hade haft invändningar mot beslutet och menat att kvinnor generellt inte hade fysik för hård skidtävling särskilt som skidtävlingarna vid vinterolympiaden skulle avgöras i den krävande Nordmarkaterrängen i Oslo.

Från finsk sida ställde man sig positiv till att kvinnor nu tilläts delta i längdskidåkning vid olympiska spel. Man mönstrade också ett starkt lag. Siiri Rantanen hade efter diskussioner blivit uttagen, visserligen ansågs hon inte fulltränad, mamma dessutom och lite till åren kommen som inne på sitt tjugoåttonde år. Men Äitee (moder/mamma) som hon började kallas fick sin Oslo-biljett.

I loppet över tio kilometer visade Siiri att hon inte åkt till Oslo som turist. Hon kämpade på sina egenvallade träskidor längs den krävande banan i höjderna kring Oslo. När hon efter nära 43 minuter nådde målet, visade det sig att tiden räckte till en bronsmedalj. Landsmaninnan Lydia Wideman segrade, Siiri var drygt minuten efter, men hade fått blodad tand. Hon såg redan fram mot nästa olympiska vinterspel, det skulle arrangeras i norra Italien.

Blommade i Cortina

Det var vid de Olympiska vinterspelen i italienska Cortina 1956 som Siiri Rantanen blommade ut som längdskidåkare. Hennes slutsträcka i stafetten är ännu något av en visa i Finland. I Cortina debuterade Sovjetunionen som nation i vinter-OS, och man gjorde det med bravur. Deras kvinnliga längskidåkarna visade sig starka nog att utmana de annars världsledande finskorna. Radja Jerosjina till exempel ledde med mer än tio sekunder när hon gick ut på slutsträckan i damernas stafett. 

Siiri tog upp en rasande jakt, efter halva sträckan var hon ikapp och i en stark slutforcering var hon nära halvminuten före ryskan i mål. Det orsakade jubel och folkstorm vid radioapparaterna i det skidtokiga Finland, när det rapporterades om Siiris framfart och bedrift. Det kändes som att lilla skidmamman Siiri Äitee Rantanen hade vält hela det stora Sovjetimperiet över ändan, mindes många långt efteråt.

Siiri fortsatte att framgångsrikt tävla som skidåkare och när hon i början av 1960-talet avslutade sin elitkarriär kunde hon konstatera att den inneburit elva finska mästerskap, fem WM- och tre OS-medaljer.

Grand final

När elitkarriären som skidåkare var över fortsatte Siiri att hålla igång sin kropp med terränglöpning och cykling. När hon var några år mer än de femtio deltog hon med bra placeringar i det 75 kilometer långa och krävande Finlandialoppet. Men Siiris grand final som längdskidåkare skulle inträffa vid världsmästerskapen på skidor i Lahti 2017. Hon var då 92 år och tillfrågades om hon ville delta som en skidande portalfigur. Med sin alltid livliga och livsbejakande attityd svarade hon ja.

Inför en stor publik och många tv-kameror gjorde den finska skidmodern Siiri Äitee Rantanen ett stilfullt ärevarv på skidstadion i Lahti. Efteråt fick hon också en pratstund med bland annat finske presidenten Sauli Niinistö och svenske kung Carl XVI Gustaf. Det blev ett minne för livet för åldrade Siiri.

Några år efter sitt ärevarv på Lahti skidstadion fick Siiri problem med sitt vänstra ben, hon hamnade i rullstol och fick nya erfarenheter. Hon som räckt till för så många fick nu uppleva sitt behov av hjälp. Hon fann det som en nyttig lärdom, att utan varandra klarar ingen hela vägen genom livet.

Leif Syrén