Redan den 1 november 1951 infördes det fonetiska alfabetet, fast då för användning inom civilflyg. Det var visserligen bra att ha en internationell standard men vissa av orden orsakade problem, speciellt under dåliga kommunikationsförhållanden; Delta kunde förväxlas med Extra, likaså Nectar och Victor.
Medlemsländerna i NATO, som grundats 1949, ansåg att ett standardiserat bokstaveringsalfabet var bra men att det måste revideras. Eftersom det var länderna inom NATO som drivit på förändringarna kom det att bli känt som NATO:s fonetiska alfabet. Kort därefter infördes det också av ICAO.
Nu var ICAO inte först med bokstaveringsalfabet. Redan 1891 införde Sverige ett bokstaveringsalfabet, att användas av polis, försvarsmakten och den nationella sjöfarten. Det trycktes för första gången i landets telefonkataloger 1902. Det består av mansnamn, Adam, Bertil, Cesar, David, Filip, Gustav, Helge, och så vidare.
Det kom att revideras genom åren, för att undvika förväxlingsrisker, senast 1960 då Harald byttes ut med Helge, eftersom Harald kan förväxlas med Adam vid dåliga kommunikationer, då framför allt konsonanter kunde försvinna.
Att det endast består av mansnamn har uppfattats som orättvist på sina håll. 2018 presenterade Rättviseförmedlingen i samarbete med Frederika Bremer Förbundet ett gemensamt initiativ till ett nytt bokstaveringsalfabet, kallat ”Adam Berit”, för att öka jämställdhet och representation. Adam, Berit, Cesar, Doris, Emir, Fanny, Gustav, Hedvig et cetera. Det har dock inte tagits i bruk.
Svenska försvarsmakten blev 2006 ålagd att övergå till ICAO-standarden men återgick till det svenska bokstaveringsalfabetet, detta efter att riksdagen 2009 antog en lag att alla myndigheter, även försvarsmakten, ska använda svenska språket.
Damascus blev Danmark
ICAO-standarden har en ganska kringlig historia. Den började inom den amerikanska flottan. 1901 blev radiotelegrafisten Robert H. Geiger allt mer orolig över att ord i viktiga meddelanden förväxlades, med ibland katastrofala följder. Han började därför att använda ord för att bokstavera meddelanden. En bra idé tyckte de styrande varefter flottan och armén införde hans bokstaveringsalfabet och kommunikationerna förbättrades.
Det amerikanska exemplet följdes i många andra länder och deras bokstaveringsalfabet var starkt färgade av de egna språken. I flera länder användes dessutom olika bokstaveringsalfabet inom flottan och armén.
Det som ledde till de första standardiseringarna var första världskriget. Innan dess hade brittiska armén endast använt ett fåtal ord för att underlätta kommunikationerna; Ack, Beer, Emma, Pip, Esses, Toc och Vic. Detta fick snabbt utökas till 26 ord för att täcka hela alfabetet.
Dock fanns ingen standardisering mellan de allierade länderna, så radiotelegrafisterna fick lära sig samtliga bokstaveringsalfabet, även om det ofta brast på denna punkt.
Den första internationella standardiseringen stod telegrafväsendet för, då UECU (Universal Electrical Communications Union) 1920 införde ett bokstaveringsalfabet baserat på länder och städer, Amsterdam, Brussels, Canada, Damascus, Ecuador, France, Greece et cetera.
Alfabetet reviderades 1927, genom The International Radiotelegraph Convention. Brussels ersattes av Baltimore, Damascus av Denmark. Ytterligare revideringar utfördes 1932 och sedan 1938.
Trots standardiseringen hänger en del vanor kvar från historien. Till exempel så används uttrycket ”niner” istället för nine (nio). Detta är ett arv från 1920, då man började använda ”niner” eftersom nine kunde förväxlas med five under dåliga förhållanden.
Slutlig lösning
1939 bröt andra världskriget ut. Varje land använde då ett eget bokstaveringsalfabet. Även respektive länders flottor och arméer. 1941 införde USA The Joint Army/Navy Radiotelephony Alphabet som användes av samtliga styrkor. Det blev känt som Able Baker, uppkallat efter de två första orden i bokstaveringsalfabetet. Britterna införde The Royal Air Force Radio Alphabet och två av orden används fortfarande i dagligt tal, Freddie för F och Sugar för S.
Det var naturligtvis ett problem att de allierade använde olika bokstaveringsalfabet och 1943 kom USA, Storbritannien och Australien överens om att införa en modifierad version av Able Baker för att underlätta kommunikationerna.
Var det möjligt att ta fram ett perfekt internationellt bokstaveringsalfabet? Det var värt att undersöka ansåg den amerikanska militärledningen och anslog stora ekonomiska medel till forskning. Den utfördes bland annat på Harvard Universitetet där det fanns ett stort laboratorium för psyko-akustisk forskning. Målet var att hitta perfekta ord som inte kunde missförstås, även under intensiva anfall och när radiokommunikationen var dålig. Det ledde till att flera ord i Able Baker alfabetet byttes ut. Able ersattes av Adam, Dog av David.
Men det tillstötte andra problem. Många av ljuden var specifika för engelska. I Latinamerika infördes därför ett eget bokstaveringsalfabet, med orden Ana, Brazil, Coco, David, Elsa, Fiesta et cetera.
Olika alfabet kom omedelbart att ses som ett problem. 1947 la IATA (International Air Transport Association) fram ett förslag om ett universellt alfabet, som tog hänsyn till ljud baserade på engelska, franska, spanska och portugisiska. Det ledde i sin tur till att ICAO anlitade Jean-Paul Vinay, språkprofessor i Montreal att hitta en lösning. Det alfabet som infördes 1951.
Inom amerikanska försvaret används bokstaveringsalfabet till enkla meddelanden som:
Bravo Zulu – Good Job (Bra jobbat)
Lima Charlie – Loud and Clear (Högt och tydligt)
Charlie Mike – Continue Mission (Fortsätt uppdraget)
November Gold – No Go/Fail (Misslyckad)
Tango Mike – Thanks Much. (Tack så mycket)
Oscar Mike – On the Move (Rörelse)
Det var också bokstaveringsalfabetet som ledde till att amerikanska armén under Vietnamkriget började kalla fienden ”Charlie”. ”Victory Charlie” stod för Viet Cong i bokstaveringsalfabetet, som snart förkortades till Charlie.
Dråpliga missförstånd
Det florerar en hel del komiska historier om hur en del har hittat på egna varianter av bokstaveringsalfabet.
En historia handlar om en amerikansk pilot på en icke namngiven bas. Han kunde aldrig komma ihåg orden för de enskilda bokstäverna så han använde i stort vilka ord som helst, helikopter, dingo, robot, printer.
Detta var naturligtvis helt mot reglementet och grovt tjänstefel men inga åtgärder vidtogs. Anledningen till det var att generalen tyckte att det var hysteriskt roligt att lyssna på hans sändningar.
En annan historia berör ishockeyspelaren Eilert ”Garvis” Määtää, som utmärkt sig i ishockey-VM i Moskva 1957, då Sverige tog hem guldet, efter att Garvis gjort det avgörande målet. Efter en match hemma i Sverige skulle en sportjournalist snabbt ringa in sitt referat till tidningen.
Personen på redaktionen hade sannolikt inte ishockey som största intresse. Det var naturligtvis viktigt att Määtää stavades rätt så sportjournalisten bokstaverade legendens efternamn på sitt högst egenartade vis, ”Morsan Ättika Ättika Tusan Ättika Ättika.”
Vad en psykoanalytiker skulle sagt om ordvalet kan man blott spekulera i.
Michael Dee
