Med sina kraftiga lår och stenhårda skott var han själva sinnebilden för en klassisk centertank. Det sa bara pang så satt bollen i nätmaskorna. Gunnar Nordahl, vårt första utlandsproffs, är i dag en ­legend i Milan. Hans 35 seriemål säsongen 1949–50 var ett rekord som stod sig i 66 år. Inte undra på att ”Il Cannoniere” var känd som målvakternas skräck nummer ett. 

En titt i statistiken säger allt. Gunnar Nordahl var ett fenomen, om man så vill en tidig version av tysken Gerd Müller. Han öste in mål, och han gjorde det år efter år i en av världens bästa ligor. Redan första säsongen, då han bara hann med 15 matcher, tryckte han in 16 mål. Året efter osannolika 35 ”pytsar” på 37 matcher. Det sägs för övrigt att Gunnar på sina första träningar med Milan sköt sönder händerna på lagets reservmålvakt …

Inte många svenskar vet var Hörnefors ligger, men bland inbitna Milansupportrar har den för alltid en plats i deras hjärtan. För en del av dem är orten ett givet pilgrimsmål under en Sverigeresa. Det var nämligen här, några mil söder om Umeå, fotbollssagan om ”Il Cannoniere” tog sin början. Här växte han upp med sina fyra bröder, som alla blev fotbollsspelare på hög nivå. Gunnar skulle dock bli den störste. Allt skjutande på vedboden, han målat ribba och stolpar på, gav utdelning. ”Karriären” på sulfitfabriken skulle bli kortvarig.

Ryktet tog sig söderut

Under åren före andra världskriget började ryktet om den kraftfulle och hårdskjutande ynglingen ta sig söderut. Något överraskande värvades Gunnar 1940 av den allsvenska nykomlingen Degerfors. Det blev succé direkt. Med 15 mål på 17 matcher var 19-årige Nordahl starkt bidragande till att nykomlingen kom tvåa, bara ett par poäng efter Malmö FF 1940–41. Två år senare blev han allsvensk skyttekung och 1944 värvades han till storklubben IFK Norrköping, där äldre brodern Knut redan fanns.

Även i Östergötland höll Nordahl krutet torrt. Hans drygt fyra år i klubben var också ”Pekings” mest framgångsrika genom tiderna – det blev SM-guld med bred marginal 1945, 1946, 1947 och 1948. Uttrycket ”Guld­köping” myntades och Gunnar blev skyttekung tre av åren. På 95 matcher i klubben dunkade han in 93 mål – otroliga siffror!

Sin landslagsdebut gjorde Nordahl 1942, men kriget och dess efterdyningar gjorde att det bara blev 33 landskamper.
I blågult gjorde han annars som vanligt, det vill säga mål. Hela 43 blev det, bland annat ett
i OS-finalen mot Jugoslavien 1948 som Sverige vann.  

Sin sista landskamp spelade Gunnar hösten 1948. Sedan bar det iväg till en proffstillvaro
i Milano; tidens amatörregler tillät inte proffs i landslaget så det var slutspelat i blågult. Inte förrän till hemma-VM 1958 öppnade man för proffsen, men då hade Nordahl avslutat karriären.

På sätt och vis är det synd att Sveriges störste målgörare genom tiderna var aktiv i en tid när krig och strikta amatörregler begränsade hans landslagskarriär. Kanske hade exempelvis Sveriges VM-brons 1950 varit av annan valör om den obändige målskytten fått vara med. 

Skrev på för Milan

Några som inte sörjer uteblivet landslagsspel så hårt är Milansupportrarna. I januari 1949 skrev Nordahl på för klubben och blev nyckelfiguren under dess första storhetstid. Ändå sägs italienarna ha tvekat vid första mötet med svensken,
i Schweiz. Det var ju ingen blond viking som stod framför dem, utan en svarthårig kille mera lik en italienare. Hans insatser på plan tystade dock eventuella tvivlare. Trots sin storlek (och ibland en viss övervikt) var Gunnar snabb, stark och hade ett stenhårt skott. 

Redan andra säsongen anslöt två kompisar från OS-laget 1948, Gunnar Gren och Nisse Liedholm. Succén blev total; den svenska forwardstrion gjorde 71 mål tillsammans och deras väggspel var fruktat av alla motståndarförsvar. Året efter tog Milan hem ”scudetton”; svensktrion var instrumentell även i den prestationen. Gre-No-Li blev ett begrepp i Italien.

Bar fram sjuka barn

I dagens mediebrus och spelare som byter klubbar härs och tvärs kanske många i dag inte förstår hur stor Gunnar Nordahl var i Milan på 1950-talet.
I boken Svenska proffs berättar han att mödrar bar fram sjuka barn till honom för att han skulle ta på dem, läka dem.

– Jag minns att jag blev rädd när de trodde jag var Messias, berättar han.

Undertecknads största Nordahlminne är från en tågresa mellan Rom och Milano våren 1996. ”Il Cannoniere” hade gått bort hösten före och sörjts av en hel fotbollsvärld, men mest
i Milano. I kupén satt två äldre herrar på väg hem, och när de fick reda på att jag var svensk var det bara Gunnar Nordahl som gällde. Tårarna rann när Milanfansen berättade att de sett Nordahl spela i yngre dagar, och båda menade att han var den störste i klubbens historia. 

I Italien glömmer man inte sina hjältar. En av dem pratade om den kanon fansen lät tillverka och ge honom i present efter hans 200:e seriemål. Den andre hyllade även människan Nordahl.

– En väldigt ödmjuk och fin person. Framgångarna steg honom inte över huvudet. Han var oerhört omtyckt i Milano.

Gick till Roma

1956, efter sju och halv säsonger i Milan, lämnade Gunnar Nordahl klubben för Roma. Även här gjorde han sina mål, men åldern började ta ut sin rätt. 

Sista säsongen, 1957–58, blev det bara fyra matcher och två mål. ”Il Cannoniere” hade tystnat, och många målvakter lär ha dragit en lättnadens suck.

Efter den aktiva hade Gunnar Nordahl en rad tränaruppdrag, bland annat i Roma, Öster, AIK och Norrköping. En hjärtattack under en semesterresa till italienska ön Sardinien ändade hans liv 1995. Kanske var det en Guds försyn att han avled just
i Italien, landet där han helgonförklarats så många gånger.

Björn Schüberg