Historia var ett av Adolf Hitlers stora intressen. En av hans idoler var den tyskromerske kejsaren Fredrik I av Hohenstaufen. Av italienarna kallades han Federico Barbarossa, vilket översatt blir Fredrik Rödskägg. Barbarossas öde förseglades under ett korståg 1187, då han drunknade i en flod i Anatolien. Kanske borde hans förtida död varit ett dåligt omen när nazisterna valde namn för sin invasion av Sovjet 1941.

Annars var stämningen väsentligen på topp i Berlin våren 1941. Stora delar av Europa låg under den germanska stöveln; av fienderna var det bara Storbritannien som det fruktade Wehrmacht gått bet på. 

Än så länge var ju det väldiga Sovjetunionen tekniskt sett en allierad; sedan 1939 gällde Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Hitlertyskland och Sovjet. Men hur länge skulle den hålla? Det var ju inte precis en hemlighet att de båda staterna, likheter till trots, styrdes genom väsensskilda ideologier. I Sovjet kommunism sedan drygt 20 år tillbaka, och i Tyskland Hitler och hans marscherande nazister. 

Det sägs att de båda diktatorerna på en gång beundrade och hatade varandra sinsemellan. Det de hade gemensamt var en fast övertygelse att hårda metoder var att föredra, oavsett kostnaden i människoliv. 

Nu stod de öga mot öga i östra Europa sedan de delat Polen mellan sig 1939.

Panik vid ambassaden

Lördagen den 21 juni var en vacker dag i Berlin. Invånarna spenderade dagen i någon av de många parkerna, eller åkte ut till Wannsee för att bada. På ytan verkade allt fridfullt, men det var en chimär. En flora av envisa rykten fyllde nämligen den varma Berlinluften. 

Varför var så många soldater samlade vid östfronten? Vad var det officersfruarna antydde men inte vågade säga? Och allt prat om ”lebensraum” (livsutrymme) för det nya Tyskland borta i öster; nazisterna hade ju inte precis hymlat med att landet skulle utvidgas på slaviska folkens bekostnad. 

Samtidigt rådde panik på den sovjetiska ambassaden i Berlin. Varför svarade inte tyskarna på frågorna om truppsamlingarna längs gränsen? 

Ignorerade varningarna

Borta i Moskva hade emellertid Josef Stalin hittills viftat bort oron. ”Vi har ju ett avtal med tyskarna” envisades han när officerarna påpekade vad det sovjetiska spionaget insett: Att ett anfall skulle komma, och att det skulle bli brutalt. Först framåt kvällen började den blodbesudlade diktatorn inse vad som stod på spel – nämligen Sovjetunionens själva existens. När han gjorde det bröt han ihop.

Nazisterna i Tyskland hade länge kastat lystna blickar mot den hemlighetsfulla Sovjetunionen. Landet var förvisso ganska outvecklat, men råvaror fanns.

Säd, stål, olja, gas och andra mineraler – samt slavarbetskraft. För det var ju inget vanligt krig Hitler och hans anhang planerade, utan en skoningslös invasion där naturresurser och människor skulle utnyttjas utan skrupler. 

I och med att Sovjetunionen inte skrivit under Genèvekonventionen ansåg man sig ha fribrev att göra vad som helst. Något som tillfångatagna sovjetiska soldater och civilbefolkningen skulle få känna på, liksom i än värre utsträckning judarna. Bakom den faktiska fronten bedrev nazisterna en regelrätt utrotning av denna stora minoritet i Östeuropa, känd som Förintelsen. 

Tyskarna var annars överlag optimistiska rörande det stundande fälttåget. Officerare som varnat för svårigheten att kriga i ett så enormt land som Sovjet viftades undan. De som påpekade hur det gått för Napoleon och Karl XII fick ett hånskratt till svar. Invändningar om att det skulle bli svårt att upprätthålla försörjningsleden togs heller inte på allvar av Hitler, vilken precis som Stalin la sig i sina officerares arbete. 

Herregud, menade Führern, vad kunde gå fel? Här möter den oövervinnerliga tyska armén ett veritabelt uland, förvisso vidsträckt men med en industri och armé klart underlägsen Tysklands. Dessutom hade ju Stalin i en av sina paranoida utrensningar avrättat en stor del av sin officerskår, och satt in politiskt pålitliga men orutinerade reserver i deras ställe. 

– Vi behöver bara sparka in dörren, så kommer den ruttna strukturen falla ihop, är ett berömt uttalande Hitler lär ha gjort.

Tidsplanen sprack

Enligt de ursprungliga planerna skulle Barbarossa sjösättas den 15 maj 1941. Det för att maximalt kunna utnyttja det goda sommarvädret. Men tyskarna hade inte räknat med sin allierade i Rom – Benito Mussolini. Han hade misslyckats att lägga Grekland på rygg, och tyskarna såg sig tvungna att skynda till hjälp. I och med fälttåget på Balkan förlorade den tyska krigsmakten värdefull tid – tid som kunde vara avgörande i den kraftmätning på östfronten som nu stundade. 

Tidsramen var nu mer än fem veckor smalare innan höstregnen och kylan satte in på det sovjetiska slättlandet.

Men snöbollen var satt i rullning, och Hitler var otålig. I boken Stalingrad av Antony Beevor beskrivs Führerns hybris och optimism med ett uttalande från ett planeringsmöte: 

”Världen kommer att hålla andan. Det slutliga målet är att etablera en försvarslinje mot det asiatiska Ryssland längs en linje från floden Volga till Archangelsk.”  

De återstående sovjetiska industriområdena i Ural och Sibirien kunde sedan förstöras av Hermann Görings Luftwaffe. Tänkte han sig.

Finnarna hjälpte till

Natten till den 22 juni var det snarare diplomaterna i Moskva och Berlin som höll andan. Det var årets kortaste natt, och tidigt på morgonen anföll Wehrmacht längs en 3 000 kilometer lång linje. Till sin hjälp hade de tre miljoner tyska soldaterna även finska trupper; Finland ville återerövra vad som förlorats i Vinterkriget. Finnarna stred dock på egen hand, inte under tyskt befäl. Söderut fanns även rumänska allierade (Sovjet hade erövrat en del av Rumänien 1939), men dessa var av betydligt lägre klass. 

Till en början såg allt ut att gå enligt en euforisk Hitlers planer. Hans geniale pansargeneral Heinz Guderians blixtkrig rullade upp det sovjetiska försvaret. Röda arméns flygplan sköts sönder innan de lämnat landningsbanorna, och i arméledningen rådde kaos. 

De färska officerarna hade inte en aning hur de skulle hantera situationen. Efter bara några veckor räknades de sovjetiska krigsfångarna i miljoner. Inget verkade kunna rädda Röda armén.

Redan i september hade tyskarna erövrat Kiev i ukrainska Sovjet, och dessutom inringat Sankt Petersburg. Hitler beslutade att tsarernas gamla huvudstad nu skulle svältas ut, istället för en regelrätt attack. I det centrala frontavsnittet närmade sig så tyskarna fiendens hjärta: Moskva. 

Detta trots att Röda armén hade långt fler soldater. Tyskarnas taktik, bättre utrustning och framförallt skickligare officerare fällde utslaget. Men kanske gick det lite för bra. För snart inträffade det de tyska generalerna varnat för. De långa försörjningsleden skapade huvudbry, speciellt som partisaner sprängde järnvägsspår och saboterade övrig infrastruktur. 

Den tyska armén sviktade på ”mittfältet”; de bakre linjerna nådde inte frontavsnittet snabbt nog med material och livsmedel. Sedan kom de beryktade ryska höstregnen. Vägarna, dåliga från början, förvandlades till lervälling. Både stridsvagnar, motorcyklar och lastbilar körde fast. Ställt mot moder natur hakade blixtkriget upp sig. 

Samtidigt började Röda armén omgruppera sig. Stalin gav order om att Moskva skulle hållas till varje pris. Civila kallades ut till förstäderna för att gräva skyttegravar och bygga pansarhinder. Diktatorn, lika hatad som hyllad, framstod nu som en landsfader i sina radiotal. 

Men han litade inte på sitt folk. Utrensningarna fortgick, om än i minskad omfattning.
I Ukraina och baltstaterna valde civilbefolkningen ofta att samarbeta med tyskarna; deras erfarenhet av Stalin och Sovjets övergrepp gjorde att tyskarna ofta kändes som rätt häst att satsa på. I alla fall initialt.

Slutet på Barbarossa…

Till slut blev det ”General Vinter” som räddade Moskva. Utan ordentlig vinterutrustning tvingades tyskarna retirera för vintervana förband från Sibirien. Operation Barbarossa hade inte lycktas fullt ut när den officiellt avslutades den 5 december 1941, och det hela övergick till ett utnötningskrig istället. Stalin kunde andas ut – men bara lite.

… och början på Blå

Sommaren 1942 fortsatte de tyska stridsvagnarna att rulla fram på det ukrainska jordbrukslandet. Nu med Stalingrad samt de värdefulla oljekällorna i Kaukasus i sikte. Olja var ju en förutsättning för den mekaniserade krigföringen; det syntetiska bränsle som tillverkades i Tyskland var dyrt. 

Sommaroffensiven hade också ett nytt kodnamn: Operation Blå. Men trots framgångarna sommaren 1942 hopades orosmolnen för Hitler och Wehrmacht. I december 1941 hade USA gått med i kriget, en industri- och militärnation fullt i klass med Tyskland. Dessutom folkrikare. 

En anglo-amerikansk allians i väster gjorde att tyskarna precis som i första världskriget riskerade att få strida på två fronter.Än värre blev läget för Tyskland den skoningslösa vintern 1942-1943. Västmakternas bombningar av tyska storstäder och industricentra slet på hemmafronten, och i den bitande kylan gick den tyska 6:e armén under i Stalingrad. 

Industristaden längs Volga blev nämligen föremål för krigets hårdaste envig. Tyskarna ställdes mot sovjetisk list och lokalkännedom i strider som bedrevs från hus till hus, gata för gata. 

Många civila fanns också kvar i staden, och försökte överleva under ohyggliga förhållanden. Till och med stridshärdade tyskar plågades av vad de fick se. 

Vändpunkten i kriget

Den 2 februari kapitulerade den 6:e armén, eller snarare de spillror som fanns kvar av den. De drygt 90 000 överlevande kunde emellertid inte räkna med någon nåd från sina besegrare som visste med vilken grymhet tyskarna behandlade sovjetiska civila och tillfångatagna soldater. De flesta skulle dö av umbäranden.

Stalingrad blev den definitiva vändpunkten i kriget. Från och med nu retirerade tyskarna – något de till slut skulle få göra ända till Berlin. Resurserna fanns nu på de allierades sida. 

Röda armén, i början av Operation Barbarossa en veritabel slagpåse, hade förvandlats till en väloljad krigsmaskin. Den ”ruttna strukturen” Hitler häcklat blev nu istället hans öde. Priset för hans hybris kunde räknas i tiotals miljoner människoliv.

Björn Schüberg