Hade det inte varit för sjömannen som älskade havets våg, hade inte namnet Ossian Limborg levt vidare.

Ossian Limborg (1849– 1908) producerade flitigt både romaner, diktsamlingar och annan litteratur, men det  hjälpte honom inte. Det enda eftervärlden höll honom räkning för är den välbekanta sjömansvalsen som sjungits på tusen och åter tusen kalas och allsångsträffar. 

Möjligen lärde sig hans samtid att känna igen honom för hans benägenhet att ställa till skandaler och för hans äventyrslystnad där han ibland höll till i lagens utmarker.

Den som långt senare upptäckte Ossian Limborg var framlidne Lennart Kjellgren, vissångare, journalist, programledare och underhållare i televisionen på 1960- och 1970-talen. Kanske blev han mest bekant som sångarpar tillsammans med Gunnel Nilsson i den skånska tv-underhållningen Bialitt. 

Inte alla känner till att Kjellgren även var en av Sveriges mest framstående forskare i svensk viskonst. Han fann i sin forskning att ursprunget till Ossian Limborgs sjömansvisa var amerikanskt. Möjligen kan melodin ha hämtats från Åland eller Finland. 

Den första grammofoninspelningen skedde i Helsingfors 1906 av sångaren Alarik Uggla. Inspelningar skedde också 1909 med John Forsell som solist och med angivande av Limborg som textförfattare.

Ossian Limborg föddes i ett prästhem i Vada församling, Stockholms län och gick ut i ett mycket omväxlande liv. I sin självbiografiska roman Guldnyckeln skrev Limborg att han gick till sjöss som 12-åring, vilket knappast kunde vara sant. Som nybliven sjökapten inledde han en serie långa resor på haven. År 1874 var han tillbaka hemma i prästgården i Tuna. Året efter presenterade han text och melodi till En sjöman älskar havets våg i Svenska Familjejournalen med signaturen G.A.O.L.

Snart försvann han på nytt ut i världen. Sina upplevelser som ledare för en zoologisk expedition i Burmas djungler beskrev han i boken Äventyr under tigerjakter. Efter hemkomsten blev han frilansskribent och medverkade bland annat i tidningarna Kasper och Söndags-Nisse. År 1884 flyttade han till Helsingborg och medarbetade i olika landsortstidningar. 

Aggressiv fritänkare

Ständigt rastlös valde han Växjö som nästa hemort. I den konservativt präglade stiftsstaden ställde han till med skandal när han i sin skrift, Ett gif akt med anledning af strindbergsåtalet, framträdde som aggressiv fritänkare.

På nytt rymde han fältet och slog sig 1885–1886 ner i Blekinge, först i Karlshamn och sedan i Sölvesborg där han blev medarbetare i Sölvesborgsposten. Redan första anställningsdagen på nyåret 1886 kåserade han om det gamla året. Sedan både oroades och roades läsarna av hans djärva skriverier. 

Hans visor framfördes vid en soaré i staden. Han skrev en följetong för tidningen med rubriken Jaktlöjtnanten men författaren var något jäktad och publiceringen fördröjdes. Tidningen nödgades införa en notis med förklaringen ”att jaktlöjtnanten kommer att börja sin seglats så snart löjtnanten blifvit färdig att hissa sin blodröda vimpel och tillsätta alla segel på sin skuta”

Falsk insamling

Författarens tidsbrist kan ha berott på att han som bisyssla meddelade språklektioner. I en annons skriver han att han gav lektioner i engelska språket i sin bostad på Norregatan 141 i Sölvesborg om tillräckligt antal elever anmälde sig. Limborg försökte också att tillsammans med Sven Svensson Severin utge veckotidningen Friseglaren, radikalt organ för södra Sverige. I december utkom ett provnummer men sedan gick det som det brukade gå i de Limborgska projekten; det blev ingen fortsättning.

I februari 1887 återvände Ossian Limborg till Stockholm där han bosatte sig på Dalagatan 32 i Adolf Fredriks församling. 

Kontakten med Blekinge hade inte upphört. Han utgav 1889 Carlskrona adresskalender. Vid årsskiftet 1889– 1890 började marken brännas under hans fötter. Han smet från Stockholm sedan han på lögnaktiga grunder samlat in pengar till en arktisk expedition i berömmelsens kölvatten efter Nordenskiölds Vegaexpedition. Efter fortsatta äventyr både i Sverige och utomlands avled Ossian Limborg i Förde i Norge den 24 mars 1908.

Bara sången kvar…

Limborg var som synes hela tiden aktiv i sitt journalistiska och litterära skapande. Hans uppslag och idéer var en brasa som tycktes omöjlig att släcka. Mycket blev påbörjat men sällan avslutat. Han jäktade från projekt till projekt. 

Säkert ville han skaffa sig en framskjuten position som författare. Men hans benägenhet att chocka sina läsare räckte inte. Trappan var stängd för honom upp till den parnass varifrån den tidens storheter som August Strindberg, Emile Zola, Victor Hugo och andra radikala författare gick till storms mot avigsidorna i samhället. 

Som fri litteratör och tidningsman under 1800-talets två sista decennier var han emellertid en god representant för en ganska stor yrkesgrupp som försörjde sig på sin vässade penna. Limborgs adelsmärken var frän samhällskritik och ohämmat bruk av en rik fantasi. Ändå blev det bara en enkel liten sång som bevarade hans namn åt eftervärlden:

Billy Bengtsson