Hon hette Grace Fryer. Den 10 april 1917 gick hon för första gången igenom grindarna på United States Radium Corporations stora fabrik i Orange i New Jersey. Blott fyra dagar tidigare hade USA gått med i första världskriget och Grace ville göra en insats, för att hålla landets industrier igång. Vad hon inte var medveten om den dagen var att hennes insats skulle förändra både hennes eget liv och USA:s arbetslagar för alltid. 

Grace var inte ensam om att vilja dra sitt strå till stacken. United States Radium Corporation anställde på kort tid hundratals unga kvinnor på sina tre fabriker, i New Jersey, Illinois och Connecticut. 

Arbetet bestod i att måla siffror på urtavlorna på armbandsur, klockor och nummerskivor för militärt bruk, av en speciell sort. Som var självlysande och därför kunde ses i mörkret, detta tack vare en färg som uppfunnits av Dr. Sabin A. von Sochosky. Och denna färg innehöll radium. 

Reklam för radiumtandkräm

Det radioaktiva grundämnet hade upptäckts av Marie Curie knappt 20 år tidigare. Hon hade själv skadats allvarligt av radioaktiviteten, men små mängder ansågs inte bara ofarliga, utan till och med nyttiga för hälsan. Det såldes och gjordes reklam för radiumvatten, radiumtandkräm, smink och annat. Tidningar hängde på med att dessa produkter ”lägger år till våra liv!”

Dr. Sochosky ansåg att halten i hans färg var så pass låg att den därmed skulle vara ofarlig. Det var också den informationen som de unga nyanställda kvinnorna fick. De såg det som ”drömjobbet”. Att måla i studion betraktades som ”elitjobbet för fattiga arbetarflickor”. Lönen var mer än tre gånger så hög som genomsnittslönen på landets fabriksgolv, vilket innebar att de låg i toppen i löneligan för kvinnor. Vilket i sin tur innebar ekonomisk frihet. 

Många av dem var tonåringar. Med sina små händer var de perfekt lämpade för arbetet. De berättade för familj och vänner om sina ”drömjobb” så det var inte ovanligt att syskonskaror jobbade bredvid varandra. 

Kallades spökflickorna

Jobbet var heller inte så svårt. Av ledningen fick de en grundutbildning i hur arbetet skulle utföras. Penslarna skulle göras spetsiga genom att snabbt fukta dem på tunga och läppar. Detta gick nämligen snabbare än att doppa penslarna i vatten och dra dem genom en trasa. 

Självlysande var ”på modet” och många målade även sina naglar, till och med sina tänder. De unga kvinnorna stack verkligen ut. När de lämnade fabrikerna på kvällen lyste de i kvällsmörkret, varefter den övriga personalen började kalla dem spökflickorna. 

I början av 1922 blev en av Graces arbetskamrater, Mollie Maggia, tvungen att lämna sitt arbete efter att ha blivit sjuk. Det började med tandvärk. Tanden drogs ur men värken fortsatte i nästa tand och när den drogs ur uppstod stora svulstar. Därefter började hela kroppen värka och snart kunde hon inte gå. Hennes läkare trodde att hon hade reumatism och skickade hem henne med aspirin. 

Det blev värre. När hon åter sökte upp sin tandläkare var hennes mun en enda stor svulst. Han petade försiktigt på hennes käkben och till hans förskräckelse föll det av. Hon avled 12 september 1922. Läkarna angav dödsorsaken som ”syfilis”. Kort därefter blev även Grace sjuk, i käken och i fötterna. Och allt fler insjuknade, med fruktansvärda symtom. 

Ryktet spred sig. Det skrevs artiklar i tidningarna. Detta påverkade försäljningen negativt, så till den grad att United States Radium Corporation 1924 tillsatte en oberoende utredning för att klarlägga att kvinnorna inte blivit sjuka på grund av sitt arbete. Den oberoende experten kom dock fram till att det fanns ett klart samband mellan färgen och kvinnornas sjukdomar. Ledningen tillsatte då en annan expert som, liksom väntat, förnekade samband. 

De sjuka kvinnorna började organisera sig. Ett av deras problem var att små mängder radium fortfarande betraktades som hälsosamt, även bland många läkare. Det var egentligen först när en manlig arbetare på en av fabrikerna insjuknade allvarligt som vinden började vända. 

1925 började en läkare vid namn Harrison Martland ägna all sin energi åt att bevisa kvinnorna skadats av radium och hur blott en liten mängd internt kunde tillfoga enorma skador, genom att fästa sig i vävnader och sedan emittera konstant strålning och närmast borra hål i deras kroppar. 

Alla de olika företagen som använde Radium i sina produkter försökte svartmåla Martland men de hade inte räknat med de unga kvinnornas kampvilja.
Längst fram gick Grace Fryer som uttalade: ”Det är inte för mig själv. Jag tänker på alla de hundratals flickor för vilka det här tjänar som exempel.” 

Kapplöpning mot tiden

Deras sak togs upp 1927 av en duktig, ung advokat och rättegången fick internationell uppmärksamhet. Det var en kapplöpning mot tiden. Grace och hennes fyra arbetskamrater hade fått fyra månader att leva av läkarna och det ledde till att de gjorde ett avtal utanför rätten med United States Radium Corporation. 

1928 avled Dr. Sabin A. von Sochosky, även han med allvarliga skador. Grace avled 1933. De som trots allt överlevde stämde företaget och det blev många utdragna rättssaker som höll på till 1939. Men ”radiumflickorna” som pressen döpte dem till fick rätt till slut. Och inte bara det. 

Deras rättssaker var de första i USA där arbetsgivare hölls ansvariga för sina anställdas hälsa. Det ledde till en rad nya lagar och bestämmelser kring arbetarskydd och tillsättandet av ett nytt, statligt departement, Occupational Safety and Health Administration. 

Det har skrivits många böcker om radiumflickorna, även romaner. Det är också en långfilm på gång, ”Radium Girls”, vars premiär dock stoppades av coronapandemin. 

Michael Dee