Vi firar jul för att markera Jesu födelsedag men många av våra jultraditioner går tillbaka till tiden innan kristendomen, till vikingarna och andra nordiska stammar. Som julskinkan, granen, julkransen och även ordet jul.

I dag kallar vi det jul men vikingarna och de germanska folken kallade det yule eller yuletide. Det var en 12 dagar lång religiös högtid som hölls för att markera midvintersolståndet och att året nu var på väg att gå mot ljusare och varmare tider. Högtiden inleddes 21 december. I samband med den förekom både offer till gudarna och ett rejält festande. 

Datumet ”fanns” redan

Det är säkert också våra hedniska förfäder vi har att tacka för när vi håller jul. När den kristna kyrkan började stabilisera sig på 200-talet förekom en hel del diskussion om när Jesus egentligen föddes. 

Och där fanns många bud. 20 maj, 25 mars, 17 november, 20 januari och 2 januari. 

Att kyrkan så beslöt sig för 25 december var att Jesu födelsedag då inföll på midvintersolståndet enligt den romerska kalendern och ungefär nio månader efter vårdagjämningen som enligt en del var då heliga Maria befruktades med Jesus. 

Midvintersolståndet firades inte bara i romarriket utan också bland folken i norr. Många forskare anser att 25 december utsågs som Jesus födelsedag för att det redan förekom ett firande och att det därför skulle vara lättare att övergå till den nya religionen. 

Och det var vikingarna och de andra nordiska hedningarna som skapade många av de traditionerna vi har i dag. 

Granar och kransar

Ett viktigt inslag var granen. Den hade en speciell symbolik för vikingarna. För medan bladen på andra träd och annan grönska vissnade på hösten stod granen lika grön på vintern och symboliserade därmed livskraft. Fortsatt liv mitt i den mörkaste vintern. 

Eftersom träden var så vördade var det tradition att dekorera dem med små vackra sniderier och hänga små presenter på grenarna till trädens andar för att få dem att återvända och påbörja våren. 

Även kransar ingick i yulefirandet. Den runda cirkeln, klädd med bär, symboliserade att livet fortsatte året om, även då det var fruset och kallt, och att det åter skulle bli ljust och varmt, betryggande under de långa nordiska vinternätterna. 

Vikingarna hängde sina kransar på husen men de utförde också kransar som var betydligt större. Eller rättare sagt solhjul. Dessa fördes upp till en hög kulle, tändes på och rullades sedan ner, som ett offer för att attrahera solen. 

Den moderna adventskransen tillkom dock långt senare, närmare bestämt 1839 då en tysk teolog vid namn Johann Hinrich Wichern tog ett gammalt vagnsjul och dekorerade det med fyra stora ljus, ett för varje söndag i advent och mindre, röda ljus som dekoration. 

Först 1860 började han klä hjulet med granris. 

Det är ganska sannolikt att Wichern inspirerats av äldre berättelser om kransar och deras symbolik. 

Ett annat viktigt inslag i vikingajulen var att offra ett vildsvin till Freja, fruktbarhetsgudinnan inom den nordiska mytologin, för att på så vis säkra god jakt och skörd under det nya året. 

Vildsvinet förbereddes, kokades och åts sedan upp. Julskinka med andra ord. 

Numera äter vi stubben

Där ingick också yulestubbar. Detta var en ekstubbe som hade dekorerats med runor och olika typer av symbolik. 

Historiker tror att yulestubben var ett skydd mot olyckor och att seden var att elda upp en del av den och spara resten i hemmet. 

Yulestubben lever i dag vidare fast som ett julbakverk, främst då i Frankrike och Storbritannien. Det görs på sockerkakssmet och tillagas som en rulltårta för att bli så likt en stubbe som möjligt, varefter det strös på florsocker som ska likna snö. 

Mistlar utgjorde också del av vikingarnas yulefirande. 

Och mistlar hade en betydande plats inom den nordiska mytologin. Guden Balder dödades nämligen med en pil gjord av mistlar. Gudinnan Frigga sörjde sin döda son. Hennes tårar föll på de röda bären och gjorde dem vita och de återupplivade Balder. 

Och jodå, vikingabarnen fick yuleklappar också. 

Det var sed att barnen placerade stövlar fyllda med hö vid husknuten så att guden Odins häst Sleipnir fick något att äta och som tack fyllde Odin stövlarna med leksaker och godsaker. 

Michael Dee