På sistone har Sylvain blivit extra aktuell igen. Även om han sannerligen aldrig har varit bortglömd. Många av hans melodier är ju av det slaget att de vägrar att åldras. En som har konstaterat att det förhåller sig på det viset är journalisten Ove Säverman, som nyligen har totat ihop en omfattande biografi över den legendariske schlagermakaren, En inte fullt så enkel tulipan heter boken, som på ett utmärkt sätt kompletterar Sven Olof Sandbergs Säg det i toner, som damp ner på bokhandelsdiskarna redan 1969 och som numera bara lär kunna hittas på ett eller annat antikvariat. 

Hade ingen lust att plugga

Denne Stig Hansson, förra århundradets mest framgångsrika schlagerkompositör, föddes år 1900 i Stockholm. Redan som yngling var han en ganska annorlunda och tämligen nyckfull person. Hans föräldrar, som båda var skådespelare, placerade honom på internatskolan Lundsberg för att det skulle bli lite ordning på honom. Men de fann snart att det inte hjälpte särskilt mycket. 

Stig hade nämligen ingen lust alls att plugga, så det dröjde inte länge förrän han helt enkelt rymde från skolan. Det enda han ville göra var att ägna sig åt musik. Så snart han var tillbaka i Stockholm började han följaktligen studera piano på Musikkonservatoriet för att ett par år senare fortsätta i tyska Weimar. 

Ungefär samtidigt bestämde han sig också för att han skulle bli Sveriges bästa schlagerkompositör. Självförtroendet var det sålunda inget fel på. Han började också kalla sig Jules Sylvain, eftersom Stig Hansson lät alldeles för vardagligt. Och så satte han fart med komponerandet, något som han snart fann vara både enkelt och inkomstbringande. 

Redan innan han fyllt 25 hade hans melodier letat sig ut i stora upplagor i så kallade pianoalbum. Att självaste Ernst Rolf sjöng in ett av hans alster på skiva gjorde förstås inte saken sämre. Snabbt etablerade han sig också i teater- och filmvärlden, både som pianist och kompositör, och knöt en rad förnämliga kontakter. Inte minst med diverse begåvade textförfattare som Karl-Ewert (Christensson), Nils Perne, Fred Winter (Sten Njurling), Sven Paddock (Sven Karlsson), Gösta Stevens (Gustaf Nilsson) och Karl Gerhard. 

Ville nå utanför Sverige

Jules Sylvains schlagers letade sig alltså fort ut i landet på skiva, film och i radio och med sång av dåtidens största vokalartister. Stjärnor som Sven Olof Sandberg, Zarah Leander, Sickan Carlsson, Bertil Boo, Ulla Billquist, Harry Brandelius, Alice Babs, Annalisa Ericson, Åke Söderblom, John Wilhelm Hagberg och Kvartetten Synkopen. Ja, listan kan göras ungefär hur lång som helst.

Men Sylvain var en orolig själ. Och han ville gärna nå utanför Sverige med sina alster. Det var en av anledningarna till att han under ett par år i mitten av 1930-talet bosatte sig i Wien. Där träffade han den femton år yngre Hans Monath, som kom att betyda mycket för honom på det personliga planet och som han så småningom även adopterade. Men när kriget kom återvände Jules till Sverige, tog unge Monath med sig, anställde honom på sitt musikförlag och skaffade sig ett hus i den stockholmska skärgården. Han fick dock inte ta Hans med sig dit, eftersom denne inte var svensk medborgare och krigslagar gällde.

 Omedelbart efter kriget blev tiderna sämre för svensk film – och därmed filmmusik. Inkomsterna sinade och Sylvains skatteskulder ökade i snabb takt. Detta trots att hans framgång med operetten Zorina, som sattes upp på Kungliga Operan 1943, hade inbringat en rejäl slant. 

Så den oftast oberäknelige Jules bestämde sig för att emigrera. Till Söderhavet! Till Tonga närmare bestämt, där skattemyndigheterna inte kunde komma åt honom, och som han – åtminstone innan han kom dit – ansåg vara paradiset på jorden. På vägen till Tonga gjorde han en avstickare till New York, som han dock inte tyckte vara särskilt paradisiskt. Snarare tvärtom. Efter många om och men anlände Jules i alla fall, i sällskap med Hans Monath eller Hans Hansson som han hette efter adoptionen, till sin efterlängtade söderhavsö. Året var 1948.

 Återvände till Sverige

Under de närmast följande åren blev Tonga och Fidji Sylvains något så när fasta punkter i tillvaron. Men det mesta blev inte som han hade tänkt sig. ”Jag fann verkligen paradiset”, berättade han för Sven Olof Sandberg. ”Men helvetet låg som närmaste granne”. 

Följaktligen återvände han 1951 till Sverige och återupptog striden med skattemyndigheterna och samarbetet med Stockholms revy-, teater- och filmproducenter. Fast tyvärr blåste det ganska rejäl motvind även här. Och ett par försök att pröva lyckan i Wien och Hamburg blev heller inte så lyckade och inkomstbringande som han hade önskat. Så han drog till Mallorca istället, där han snabbt etablerade sig, fann sig väl tillrätta och blev mycket populär som pianist och underhållare. 

Storslagna planer

Trots att han trivdes väl på Mallorca och med alla de människor han mötte – varav åtskilliga naturligtvis var svenskar – så längtade Jules hem mellan varven. Till det bidrog det faktum att det hade blivit en rennäsans i Sverige för hans stora melodiskatt. Inte minst tack vare televisionen, som under åren kring 1960 började bli var mans egendom. Lasse Lönndahls inspelning av Tangokavaljeren spelade säkert också en viss roll. 

Inte oväntat dök han snart upp i Stockholm, där hans återkomst – om än en tillfällig sådan – väckte stort uppseende och där han glatt presenterade sina planer för framtiden. Den ena mer storslagen än den andra. 

Men efter den triumfartade Sverige-sejouren återvände han förstås till sitt älskade paradis på Mallorca. Där hade han sitt orangeri, sina vindruvor och sitt eleganta ”chateau” Randa, där han kunde ta emot svenska turister och leda allsången i Dansen går på alla bryggorna, Säg det i toner och Vintergatan.

Italien – ett favoritland

 Men tyvärr började Jules hälsa försämras. Liksom hans humör, som blev minst sagt växlande. Att han dessutom måste stressa iväg till Sverige igen för att förbereda en folkparksturné tillsammans med sångerskan Mari Ade gjorde inte saken bättre. Både levern och hjärtat krånglade och ofta led han av svåra depressioner. 

Efter ytterligare några snabba Sverige-besök, bland annat för att besöka en ”riktig” tandläkare, for han till Italien som plötsligt hade blivit hans nya favoritland på jorden. Sommaren 1968 skriver han till sonen Hans att ”aldrig i livet – inte ens på Fidji – har jag vart så lycklig som här i Italien”. 

Lyckan blev dock inte särskilt långvarig. Den 29 oktober avled Jules Sylvain efter en hjärtinfarkt. Men hans musik lever kvar och kommer att göra så länge än.

 Jan Olsson