I slutet av juni 1950 förliste ”Ormen Friske” på Nordsjön och 15 unga svenska män omkom. Båten var ett vikingaskepp, byggt som en kopia av det norska Gokstadskeppet. ”Ormen Friske” var på väg från Stockholm till Rotterdam i Holland där det pågick en sjöfartsmässa.

Katastrofen skylldes omedelbart på projektet som sådant. Ormen Friske borde aldrig ha fått lägga ut för en så lång resa. Kritiker gjorde ner allt, från konstruktion till besättning. Dumdristighet utan motstycke, var det samlade omdömet. 

Men 50 år efter tragedin kunde Rune Edberg, historisk arkeolog, berätta sanningen om tragedin. 

Ormen Friske hade i full storm varit bara några hundra meter från räddningen när båten tvingades fly undan amerikanska flygbomber för att sedan slås sönder av undervattensrev utanför Helgoland, sju mil från tyska kusten, nära Danmark. Fyndet av det 23 meter långa Gokstadskeppet i en grav från 900-talet hade inspirerat ingenjören Sten Schröder.

Besättningen tränades

I Svenska Frisksportrörelsens regi byggdes Ormen Friske efter exakta ritningar, men med 1940-talets teknik vid kursgården Stensund, nära Trosa. I juni 1949 var skeppet sjösatt och gjorde en uppvisning utanför slottet Tullgarn med anledning av kung Gustav V:s 91-årsdag.

Därefter väcktes planer om en resa till Paris. Och sedan en eventuell färd över Atlanten, liknande den som norrmannen Harald Andersen gjort 1893 med en tidigare Gokstadkopia med namnet Viking. 

En besättning på 15 man sam-lades och tränades. De var alla frisksportare och deltog energiskt i övningar med skeppet ute på Östersjön. I sista stund ändrades resmålet från Paris till Rotterdam och sjöfartsmässan där. 

Den 4 juni 1951 lade Ormen Friske ut från Birka i Mälaren. Det rådde ett ovanligt växlande väder för att vara försommar. På väg ner till Ystad råkade skeppet ut för kraftiga vindar i Hanöbukten, rodret lossnade, och riggen fick lite skador, men allt kunde snabbt repareras. Ormen Friske bogserades genom Kielkanalen och ut ur Elbemynningen av Sveabolagets Skaraborg. 

Vid elvatiden på förmiddagen den 21 juni halades kabeln in och besättningen på Ormen Friske började ro västerut på ett stilla vatten. Ett dygn senare skulle skeppet i full storm gå under med man och allt. När skeppsbrottet upptäcktes den 26 juni vid Helgoland ville tyskarna starta en utredning. Sveriges generalkonsul i Hamburg stoppade den. Svenska regeringen höll sig märkligt passiv. I stället uppstod en storm av kri-tik och harm inom pressen. Hela projektet svartmålades. Det hade varit ett dumdristiskt företag ämnat att sluta i tragedi, hette det. 

Och plötsligt verkade det som om katastrofen var något som det officiella Sverige inte ville veta av. 

Hemliga papper

Förklaringen kom 50 år senare när Rune Edberg, historisk arkeolog, började gräva i fallet och bland UD:s gamla hemliga papper fann han svaren. Där fanns en ingående utredning om olyckan gjord av Martin Bahr, chef för Tönnings kustbe-vakningsdistrikt i Danmark omedelbart efter katastrofen. Hans redogörelse innebar en total upprättelse för sjömännen på Ormen Friske och en tydlig förklaring till varför de omkom.

Rapporten bygger på förhör med ett stort antal fiskeskeppare som vistades i olycksområdet och som i flera fall själva iakttagit Ormen Friske på relativt nära håll. 

På kvällen den 21 juni sågs det svenska skeppet under segel strax väster om Helgoland. Vädret var bra fram till natten. Då bröt en totalt oväntad storm in över området. Klockan tre följande morgon var den så stark att fiskarna tvingades avbryta och söka lä. Inga rapporter hade hunnit förvarna om det dramatiska väderomslaget. På grund av den hårda vinden sökte de danska fiskarna skydd i Helgolands gamla tyska u-båtshamn från kriget. 

Amerikanskt flyganfall

På förmiddagen den 22 juni nådde vinden 30 sekundmeter i byarna. Vid lunchtid skulle emellertid en ännu större fara dyka upp på himlen. 

Helgoland och systerön Die Düne ligger bara sju mil utanför den tyska Nordsjökusten. Den var under andra världskriget en viktig bas för en tysk u-båtsflotta och bombades hårt av allierat flyg. 1947 hade öarna evakue-rats av västmakterna och an-vändes nu som målområde för brittiskt och amerikanskt bombflyg, där de övade bombningar från hög höjd. Dessa fö-retogs utan någon som helst förvarning. 

Den 22 juni 1950 gick amerikanskt flyg till anfall. Wilhelm Lass på kuttern Hör 9 från Hör-num på ön Sylt befann sig till-sammans med 25 andra båtar i lä i den gamla ubåtshamnen på södra Helgoland när det tragiska slutet för vikingaexpeditionen Ormen Friske skulle spelas upp. 

Lass berättar att bomberna hade börja falla klockan 12.30. Besättningen sökte skydd i en gammal bunker. Men Lass och hans bästeman Gustav Willnitz stannade ute för ett se efter kut-tern. Ungefär klockan ett fick männen syn på Ormen Friske på cirka 1 200 meters avstånd. Skeppet höll rak kurs mot inloppet till Helgolands redd. Båten tog sjö från tvärs väst men ingenting tydde på att den var i sjönöd. De båda fiskarna vittnade om att Ormen Friske bara var cirka 200 meter från den skyddande redden och bara hade cirka 700 meter kvar till själva hamninloppet när flygbombningen blev så intensiv att de själva måste söka skydd i bunkern. När Lass en knapp timme senare såg ut över havet var Ormen Friske borta.

Undervattensklippor 

Rune Edberg skriver:

Enligt ögonvittnet Wilhelm Lass hade vikingaskeppet troligen försökt nå Helgolands redd för att söka skydd för stormen där, precis som fiskebåtarna gjort. Men besättningen hade överraskats när bombfällningen plötsligt inleddes och försökte troligen gira undan österut och söka lä bakom Die Düne, Helgolands systerö. Men kursändringen misslyckades och skeppet hamnade mitt i de svåra brän-ningarna vid Danskemanns hörn och krossades mot under-vattensklipporna, tätt intill inseglingsrännan. Skeppet bröts alltså inte sönder ”i öppen sjö”, på grund av svagheter i konstruktionen, som insinuerats från vissa håll, utan slogs itu mot sand-stensklippor som under århund-radenas lopp förvandlat mång-dubbelt större och kraftigare skepp till vrak. 

Edberg kunde avslöja hur det svenska utrikesdepartementet mörkat och tidigt lagt locket på om Ormen Friskes förlisning. Den ansvarige svenske tjänstemannen i utredningen, Torsten Bergendahl, generalkonsul i Hamburg, hade då, 1950, en märklig skriftväxling med UD i Stockholm. Han visste först inte vilket ben han skulle stå på.

Förlisningen skedde under ett mycket känsligt utrikespolitiskt läge. Samtidigt som kroppar efter Ormen Friskes besättning flöt iland inleddes Koreakriget. Och det kalla kriget hade nog knappast varit så köldslaget som då. 

Var de tyska myndigheterna att lita på eller skulle de offentligt avslöja sanningen, att amerikanskt bombflyg övade i Nordsjön och varit vållande till civila offer? Utrikesdepartementet valde att tiga. Man var tydligen ytterst angelägen att hålla tyst om vad västmakterna höll på med. Kosta vad det kosta ville. 

Locket på

Edberg fortsätter: 

Den svenske ambassadören i London, Gunnar Hägglöf, fick senare en diskret bekräftelse från britterna att amerikanarna verkligen fällt bomber över Helgolands hamn den aktuella dagen. Därmed var rimligen olycksorsaken i princip utredd. Men det hindrade inte konsul Bergendahl från att lägga locket på gentemot den svenska allmänheten. I en skrivelse till UD 19 juli 1950 rapporterar han att han lyckats stoppa ett telegram från en nyhetsbyrå till Stock-holm där en av de omkomnas anhöriga hävdat att bombningarna var orsaken till olyckan.

Tre månader efter olyckan hittades en flaskpost på den jylländska kusten och lämnades in till dansk polis. Där stod med byerts: ”Hjälp! Ormen Friske. Bombardemang”. 

Tyvärr sparades aldrig flaskan. 

Det har inte gått att fastställa om flaskposten var äkta. Någon teknisk undersökning av posten gjordes heller aldrig. 

Det stod också i Martin Bahrs utredning: 

Stormen blåste så ihållande och med sådan styrka, som är ovanlig i juni månad, och som inte registrerats på åratal. Att detta skepp med råsegel, som kvällen innan befann sig 16 sjömil väster om ön kunde rida ut stormen så länge och under de svåraste förhållanden var nära att lyckas nå fram till Helgo-lands södra inlopp, är en sjö-mansmässig prestation som ger ett synnerligen gott vittnesbörd om fartygets befäl och besättning. Det är tragiskt att skeppet strax innan det nådde den skyddande redden, genom olyckliga omständigheter, gick på grund.

Kjell-Åke Steen