Per-Erik ”Särna” Hedlund föddes den 18 april 1897 i ett småbrukarhem i Särnaheden i nordvästra Dalarna. Han var vad som då kallades en oäkta son till Karolina Matilda Hedlund, och fadern var okänd. 

Grunden till hans fantastiska fysik kom från hans arbete i skogen och med timmerflottning, arbeten som kräver både styrka och uthållighet och som han började med tidigt. Vid den tiden använde man i stor utsträckning skidor för att transportera sig, både i arbetet och på fritiden, och skidåkning blev därför tidigt en naturlig del av hans liv. 

Hedlund gjorde sin värnplikt vid regementet i Falun. Där upptäcktes han som skidåkare och började tävla. Det lyckades han bra med redan från början och 1922 vann han 60-kilometersloppet under Nordiska spelen. 

Blev utskrattad

Vad han däremot inte var särskilt bra på var att åka i backar. Det visade sig vara ett problem när han deltog i en tävling i Holmenkollen 1923, och blev utskrattad. Ett år senare, när han deltog i det första vinter-OS i Chamonix, föll han flera gånger under femmilen och slog sig blodig i ansiktet varpå han tvingades avbryta loppet. Men Hedlund var inte den som gav upp. Inför kommande OS i St Moritz 1928 hade han medvetet tränat särskilt mycket just på utförsåkningen, och var fast besluten att antingen ”vinna eller stupa”.

Den vite fantomen

Vid OS i St Moritz bar Hedlund en helvit skiddräkt, som Evelina Söderlund i Malung hade sytt åt honom. Han besökte ofta Malung i samband med skidtävlingar och hade värvats till Malungs IF. Den vita skiddräkten, i föreningens färger, var ett tack för hans insatser. 

Det gick inte väl hem hos landslagsledningen till en början – de hotade med diskvalificering eftersom han vägrade använda den traditionella blå landslagsdräkten. Hedlund, som trodde att det skulle vara lättare att åka med den vita skiddräkten eftersom den var tunnare än landslagsdräkten, förklarade dock att om han inte fick åka i vitt, så skulle han inte åka alls. Vissa källor ger vid handen att Hedlund smög sig osedd till starten på femmilen. 

Odiskutabel seger

Förhållandena under femmilen var mycket svåra. Temperaturen steg oroväckande under dagen, vilket gjorde spåren blöta och slaskiga. Det hindrade inte Hedlund från att göra en av de största uppvisningar som gjorts av en svensk skidlöpare. Han gick i mål hela 13 minuter och 27 sekunder före silvermedaljören, Gustav Jonsson, och blev vår förste svenska olympiske guldmedaljör i längdåkning.

Efter målgång kom ledningen fram till honom och gratulerade honom glädjestrålande. Hedlund lär då ha svarat:

– Dög kläa ått däg no då gubbjävel?

Det gjorde de. Efter loppet ansågs den vita dräkten medföra tur och Hedlund själv blev känd som ”den vite fantomen”. Den svenska landslagsdräkten kom därefter att ändras till just vitt. 

Även bronset tillföll en svensk åkare och efter avslutat värv stannade truppen till i Paris på hemvägen. Där lär medaljtrion ha fått tio kronor var för att gå ut och roa sig. De var dock tillsagda att vara tillbaka på hotellet före klockan arton, innan nattlivet tog sin början, så att de inte hann göra slut på alla pengarna. 

I en intervju på äldre dagar berättade Hedlund att han köpt en klänning åt sin hustru för pengarna. Hon vågade dock aldrig ha den på sig eftersom den var ”för djärv” för att användas i Särna. 

Vasaloppet

Per-Erik Hedlund har beskrivits som ”grov som en häst, smidig som en ekorre och med lungor som en stövare”. Om hans person finns det också en rad myter, bland annat en om att han, inför ett Vasalopp, skidade de två milen från hemmet i Särna ned till starten i Sälen. Efter att ha genomfört loppet ska han dessutom ha tagit skidorna tillbaka hem från Mora.

Samma år som han vunnit OS-guld på femmilen körde Hedlund också Vasaloppet. Det gick av stapeln söndagen den 11 mars, som lopp nummer sju i ordningen, och Hedlund körde det tillsammans med sin vän Sven Utterström som tävlade för Bodens BK. Båda hade redan varsin Vasaloppsseger i bagaget, Utterström från 1925 och Hedlund från 1926. Denna gång hade de båda beslutat att gå i mål samtidigt och dela på guldet.

Åkte jämsides

143 åkare var anmälda till loppet och av dem kom 134 till start. Totalt kom 128 i mål och Hedlund och Utterström gjorde som de planerat och åkte jämsides över mållinjen. Men deras plan grusades likväl, då ett jurysammanträde avgjorde att Hedlund hade sin ena axel före i mål. Han dömdes till segrare på tiden 5:33:23.

Hedlund är därmed, vid sidan av Sixten Jernberg, den ende skidåkare som vunnit både OS-guld och Vasaloppet samma år. Men Hedlund var inte nöjd med juryns beslut, så ej heller Utterström. 

De vägrade att acceptera beslutet och delade helt sonika guld- och silvermedaljen i två delar som de sedan lödde ihop till en varsin segrarmedalj. 

Händelsen satte spår hos både Hedlund och Utterström såtillvida att ingen av dem återvände till Vasaloppet. På Vasaloppsstenen, som står vid starthuset i Sälen, är dock bådas namn ingraverade för 1928. Det var på begäran av Per-Erik Hedlund, som senare berättade hur det gick till:

”När det blev aktuellt att hugga in segrarens namn i stenen i Sälen gav dom sej fasen på att bara mitt namn skulle dit. Kommer inte bägge namnen upp, ska jag se till att den där stenen försvinner”.

Bland hans övriga bedrifter kan nämnas nio individuella SM-guld och VM-guld i stafett 1933. 1928 fick han även ta emot Svenska Dagbladets guldmedalj, ofta benämnd Bragdguldet. 

Lomkällans skogsmuseum

Efter sin aktiva karriär fungerade Hedlund vid flera tillfällen som ledare för svenska skidtrupper utomlands. Efter hand drog han sig dock tillbaka mer och mer till sitt hemman i Särna. Han gick bort den 12 februari 1975. 

I dag förvaras hans förnämliga prissamling på Lomkällans skogsmuseum utanför Särna. Där finns också hans skidutrustning och ett antal klassiska gamla foton. Sedan 2021 finns där även en tavla föreställande Hedlund i skidspåret. Den hade tidigare funnits på skidmuseet i Åsarnas skicenter men fraktades till Lomkällan av en annan svensk skidkung, Thomas Wassberg.

Bitte Melin