I februari 1982 var rutinerade soloseglaren Steve Callahan på väg från Kanarieöarna till Antigua i Västindien. 

Mitt i natten väcktes han av en enorm smäll. Det var början på en 76 dagar lång mardröm. 

En del människor blir berömda genom ett ödets nyck. Steve Callahan, en båtbyggare från Massachusetts, är en av dem.

Redan från barnsben hade Callahan varit en inbiten seglare, och kände New Englands kuster som sin egen ficka. Hösten 1981 seglade han ut från Newport i Rhode Island, med destination Bermuda. Därifrån seglade han vidare med en vän till Cornwall, England. Där blev han en av deltagarna i Transat 650, en tävling för soloseglare som startar i Europa och slutar
i Västindien. Den 6,5 meter långa båten Napoleon Solo, som han seglade med hade han designat och byggt själv. 

– Numera är det en helt professionell tävling med många prominenta deltagare, men på den tiden var det en blandning av proffs och rena amatörbåtar, berättar Callahan för den marina nättidningen 48north.com.

Tävlingen blev emellertid inte vad Callahan tänkt sig. Biscayabukten levde upp till sitt rykte som fartygskyrkogård, och flera av de deltagande båtarna gick under i höststormarna. Napoleon Solo klarade sig med mindre skador, men Callahan valde ändå att avsluta tävlingen och gå iland i La Coruña i nordvästra Spanien.

I stället valde han att ta det lugnt och seglade sakta ner längs den iberiska kusten och vidare mot Kanarieöarna. På El Hierro bunkrade Steve upp inför den långa, öppna passagen till Västindien. Det kan låta som en äventyrlig historia men rutten trafikeras av många seglare och anses överkomlig. 

En kraftig smäll

Efter en ganska händelsefattig första vecka började det blåsa ordentligt en eftermiddag. Innan ha la sig för natten kollade Steve igenom båten så att allt såg bra ut. Han hade inte sovit länge förrän han väcktes av en enorm smäll, och kastades ur kojen. 

– Vad det var som träffade båten vet jag inte, men smällen var kraftig. Kanske en val, spekulerar Callahan.

Napoleon Solo fylldes snabbt med vatten, men Callahan lyckades få ut räddningsflotten
i tid. Tack vare ett antal vattensäkra skott han byggt i båten dröjde det innan den sjönk. Aktern stack upp ur vattnet, och Steve lyckades ta sig in i båten några gånger för att hämta vad han kunde. 

– Jag hoppades båten skulle hålla sig flytande till första dagsljuset, men jag drev iväg
i mörkret. Faktum är att jag inte vågade vara förankrad i båten längre, vågorna och rycken kunde slitit sönder flotten. Ändå lyckades jag få med mig lite mat, en del vatten, en sovsäck, en kudde, en första hjälpen-låda, sjökort, en harpun, nödraketer, en ficklampa och en mindre avsaltningsapparat för vatten, berättar Callahan
i en filmad föreläsning på North Yarmouth Academy.

När han hämtat sig något så när insåg Callahan att han var mitt ute på Atlanten och att vindarna inte skulle ta honom till närmaste land, som var Kap Verdeöarna. I stället drev han västerut. Han visste att Sydamerika och Västindien låg minst 300 mil bort. Skulle han överleva den tid det tog att driva med strömmarna dit? 

När chocken över olyckan lagt sig hade den rutinerade långseglaren mycket att fundera på. Ensam i en lite flotte var Callahan nu utlämnad åt ödet.

Ensam på Atlanten

De första dagarna hoppades Steve att den radiosändare han hade för nödsituationer skulle uppmärksammas av ett fartyg, men dessa övervakades inte av satelliter på den tiden och var inget att förlita sig på. Det faktum att han var i en ganska öde del av Atlanten gjorde att inte heller nödraketerna uppmärksammades. 

Callahan insåg att han måste förlita sig på sig själv för att överleva. Ledan kunde bli ett problem. Regelbunden motion, så gott det gick, och en strukturerad tillvaro i de få kvadratmeter han hade till förfogande var vad som gällde. 

Avsaltningsapparaten producerade inte tillräckligt med dricksvatten – ett problem han löste med provisoriska behållare för att samla regnvatten. På så sätt fick han i sig en dryg halvliter om dagen. 

Matförråden från Napoleon Solo var snart tömda, så han lärde sig fånga fisk med harpunen han hade. Fisk söker sig ofta till flytande föremål i öppet vatten, så Steve lyckades få tag i en del guldmakrill och tryckarfiskar. En del flygfiskar fångade han också, liksom fåglar. 

– Det var en mager diet. Hade vi varit två i flotten hade en av oss dött, kanske inte av hunger men definitivt av törst. Det regnade sparsamt hela vägen, berättar Callahan för 48north. 

Under driften mot Västindien passerade nio fartyg i närheten av flotten utan att upptäcka den. Något som gjorde Steve förtvivlad, även om han visste att det var svårt för den fåtaliga besättningen att få syn på en ­liten flotte som hans i vattnet.

Ljussken vid horisonten

Dagarna gick, och Callahan förstod att han nog började närma sig land. Ändå misströstade han många gånger. Till slut, på kvällen den 20 april 1982, såg han ljussken vid horisonten. Nästa dag, den 76:e på drift, plockade fiskare upp honom vid den lilla ön Marie-Galante utanför Guadeloupe. De hade uppmärksammat alla fåglar som kretsade runt flotten, som hade blivit lite av ett ekosystem i sig själv.

När han gick iland hade Callahan tappat en tredjedel av sin vikt, hade kroppen full av sår från saltvattnet och var psykiskt medtagen. Han togs till ett lokalt sjukhus, men lämnade detta efter bara några timmar. ­Efter några veckors återhämtning liftade han med båtar norrut tills han nådde USA.

I efterhand har Callahan beskrivit de stjärnklara nätterna på flotten som en ”vy av himlen från en plats i helvetet”.

Björn Schüberg