Gösta ”Svängsta” Svensson var den siste svenske höjdhopparen i sitt slag. När han avled i oktober gick också en klassisk teknik, saxstilen, i graven. 

Efter honom trädde dykstilen in på idrottsarenan för att i slutet av 1960-talet för gott ersättas av dagens flopstil.

Höjdhopp har varit en svensk paradgren i friidrott åtminstone sedan OS i Stockholm 1912, den så kallade Solskensolympiaden. Många kända namn har förekommit på världsscenen; på senare år sådana som Kajsa Bergqvist, Patrik Sjöberg, Stefan Holm och Linus Thörnblad.

Före dem gjorde sig Bengt ”Benke” Nilsson ryktbar genom att införa dykstilen i Sverige och bli Europamästare 1954.

Fram till dess och precis i detta övergångsskede hette den stora svenska stjärnan Gösta Svensson (1929–2018), i sportspalterna med tillnamnet ”Svängsta” efter födelseorten, enligt dåtidens sed. 

Gösta Svensson växte upp på ett småbruk i byn Gungvala strax utanför Svängsta i nuvarande Karlshamns kommun i Blekinge. När han gick i folkskolan hemma i byn upptäckte han att han hade lätt för idrott. Det gällde särskilt övningar som krävde spänst.

Har bara hoppat på sand…

Redan som 12-åring deltog han i en skoltävling som gick inne i Karlshamn. Han vann längdhopp på 4,76 meter, ovanligt bra i den åldern. Han hoppade också höjd ibland och visade goda anlag.

Efter avslutad skolgång började han arbeta på Halda fickursfabrik i Svängsta, som senare övergick till att tillverka berömda skrivmaskiner. Där stannade han till 1950.

På kvällarna efter jobbet på Halda tränade han höjdhopp på idrottsplatsen Marieborg.

Han började tävla för Svängsta IF och fick 1947 vara med i ungdomsspelen på Bosön, Lidingö, strax utanför Stockholm. Ett år senare blev han svensk juniormästare.

Två år efter den bedriften, 1950, fick han representera Sverige vid Europamästerskapen i Bryssel och även på andra tävlingar utomlands. På EM slutade han femma. Nu var namnet ”Svängsta” känt på sportsidorna i hela Sverige.

I likhet med nästan alla andra på den tiden hoppade Gösta Svensson med saxstil när han tog sig över ribban. Så hade det varit sedan tidernas begynnelse både i Sverige och internationellt, även om försök ibland hade gjorts även med andra stilar.

Att hopparna använde saxstil berodde främst på att de landade i en grop med sand och att det då var säkrast att försöka stå på fötterna. När de första hopparna började med dykstil kunde de slå sig illa när de dunsade ned med huvudet före i sandgropen, ibland så illa att karriären fick avbrytas.

Dagens hoppställningar med tjocka madrasser av gummi under ribban kom först när dykstilen var etablerad. ”Svängsta” berättade i en intervju för några år sedan att han aldrig hade hoppat med något annat underlag än sand.

Ingen cirkus…

I början av förra seklet förekom tävlingar i höjdhopp både med och utan anlopp, som det hette. Den senare varianten, som också kallades stående höjdhopp, var OS-gren till 1912 då tävlingarna gick i Stockholm. En av de svenska stjärnorna, Edvard Möller från Kärrbo i Västmanland, kom då fyra i den grenen.

Det fanns också andra orsaker till att saxstilen levde kvar så länge som till mitten av 1950-talet. De som styrde och ställde över idrotten på det internationella planet ville förhindra ”cirkusmässiga” hopp över ribban. Av det skälet gällde länge följande regel: ”Hoppet skall för att anses regelrätt utföras så att huvudet ej passerar ribban före fötterna och ej är lägre än sätet då ribban passeras”.

Med tiden visade det sig vara svårt att följa den bestämmelsen. 1936 beslutade därför internationella idrottsförbundet att även hopp med annan stil skulle tillåtas.

Sista saxrekordet

Saxstilen kom ändå att dominera långt senare. En av stjärnorna före epoken Svängsta-Svensson var Åke Ödmark från byn Svaningen strax utanför Strömsund i östra Jämtland. Han tävlade under sin storhetstid för Matteuspojkarna i Stockholm, men blev vid en tävling hemma på Tingvalla idrottsplats i Strömsund under midsommarhelgen 1941 först i Sverige att klara två meter.

Gösta Svensson nosade också länge på den drömgränsen innan han till slut klarade 2,02 vid en tävling i Göteborg den 22 maj 1952, överträffade Gunnar Lindecrantz notering och satte nytt svenskt rekord. Det blev det sista svenska rekordet med saxstil.

Nära ett brons

För den bedriften har ”Svängsta” gått till den svenska höjdhoppningens hävder som den siste stora saxstilaren.

1952 var ett framgångsrikt år för honom. Förutom rekordhoppet på svensk mark var han ytterst nära en ännu större bragd vid Olympiska spelen som gick i Helsingfors. Han tog då 1,98 i sista försöket och hade ett mycket bra försök på 2,01.

Nu gick han miste om bronsmedaljen med en hårsmån. Den gick till brasilianaren José Telles de Conceicao som också klarade 1,98 men i ett tidigare försök. ”Svängsta” slutade alltså fyra i OS, en prestation så god som någon. Segrade gjorde amerikanen Walter Davis på 2,04 före landsmannen Ken Wiesher på 2,01.

På OS i Helsingfors deltog för övrigt även en 16-årig svensk flicka, Gun Larking, som senare skulle låta höra tala om sig som höjdhoppare i stora internationella sammanhang. 

Bland annat blev hon fyra vid OS i Melbourne, Australien, 1956.

Slutade med skada

Vid den här tiden hade nya tekniker började tränga undan den gamla saxstilen. 

En av dem kallades kalifornisk stil och innebar att man rullade med hela kroppen samtidigt över ribban. 

I Sverige blev en ung hoppare med Härnösand som födelseort, Bengt ”Benke” Nilsson, pionjär med en utvecklad form av den kaliforniska stilen, dykstil.

1954 slog Benke Nilsson det rekord Svängsta-Svensson hade satt två år tidigare och hoppade 2,03 med dykstil. Han förbättrade sedan detta rekord ända upp till 2,11 och blev 1954 också Europamästare vid tävlingar i Bern. 

För Gösta Svensson blev 1954 ett mindre lyckat år både på grund av detta teknikskifte och på grund av vad som hände vid en tävling i Prag, dåvarande Tjeckoslovakien, då han landade snett i en hård sandgrop. Han bröt benet och kom efter det aldrig tillbaka som hoppare på elitnivå.

I idrottskretsar var han ändå fortfarande ”Svängsta” när han avled den 14 oktober i år.

Anselm Jenmyr