Under andra världskriget dog närmare 2 000 svenska sjömän och fiskare, de flesta tjänstgjorde på svenska fartyg.  Ett fartyg som aldrig kom tillbaka till Sverige var M/S Ningpo där endast 24 av sjömännen överlevde. 

Sverige förlorade omkring 270 fartyg under kriget. De flesta handelsfartygen torpederades, som till exempel M/S Valparaiso som sänktes av en tysk u-båt utanför Storbritannien den 31 december 1940 och där alla 33 män i besättningen omkom. 

Sedan Nazityskland hade ockuperat Danmark och Norge
i april 1940, inrättades Skagerrakspärren som effektivt hindrade sjöfarten till och från Sverige. Genom avtal med Tyskland och Storbritannien släpptes ett begränsat antal fartyg igenom spärren i båda riktningarna. Det innebar att hundratals svenska fartyg och fler än 5 000 sjömän blev utestängda från hemlandet. 

Ett av fartygen var Svenska Ostasiatiska kompaniets M/S Ningpo som reste ut från Göteborg nyåret 1940. Fartyget skulle aldrig återvända och de överlevande i besättningen kom hem först efter sex år. 

Flera katastrofer

M/S Ningpo befann sig i Kalifornien våren 1941 när de fick veta att de inte kunde ta sig hem till Sverige. I stället skulle fartyget åka mellan amerikanska och ostasiatiska hamnar och frakta varor. I början av juni 1941 befann hon sig utanför Singapore och råkade då ut för en våldsam tyfon. Fartyget och besättningen klarade sig, men råkade snart ut för ännu en katastrof då en drivande mina skadade fartyget svårt. M/S Ningpo bogserades till Manilla i Filippinerna där lasten togs av och fartyget lagades provisoriskt. 

I början av december 1941 fördes M/S Ningpo till den brittiska kolonin Hongkong i Kina för reparation. 

Männen tog in på KFUM:s vandrarhem tills färden skulle återupptas. 

Den 7 december anföll Japan den amerikanska basen Pearl Harbor på Hawaii och bombade även den brittiska kolonin Hongkong. Britterna förklarade för svenskarna att de skulle sänka M/S Ningpo så att inte japanerna skulle ta det när de med största säkerhet ockuperade staden. För att fartyget eventuellt skulle gå att använda längre fram sänktes det på grunt vatten, delar av fartyget stack upp över vattenytan när en torped hade gjort jobbet den 11 december 1941. 

Utan jobb och lön

Plötsligt var männen i besättningen utan fartyg och utan jobb. Den 15 december hölls avmönstring på det svenska konsulatet. Det värsta var att de inte erhöll någon lön. Både befäl och övriga i besättningen var mer eller mindre utan pengar och fick förlita sig att svenska konsulatet i staden kunde hjälpa dem i fortsättningen. 

Japanerna bärgade M/S Ningpo och reparerade henne under 1942, fartyget döptes om till Nippo Maru och seglade för den japanska flottan tills det blev torpederat och sänkt av amerikanarna utanför Indonesien den 29 juni 1944. 

Det var nu världskrig och besättningen på det sänkta fartyget M/S Ningpo visste inte vad som skulle hända med dem. Skulle de få återse sitt hemland eller skulle de dö i Kina?

Befäl mördades

På juldagen 1941 kapitulerade Hongkong för ockupationsmakten Japan och med det följde misshandel och avrättningar av kineser på gator och torg. Svenskarna behandlades bättre, men de fick motta glåpord och hotades av japanska soldater. Männen försökte hålla sig inomhus, men måste vistas ute
i staden när de letade efter mat. Annandag påsk 1942 blev de tre högre befälen rånmördade av en av många rånarligor som härjade i staden. 

I maj 1942 fördes de överlevande Ningpo-männen i ett överfullt fångtransportfartyg norrut till Shanghai, som också var ockuperat. Där var de utlämnade till att klara sig bäst de kunde i en totalt laglös stad. De saknade i stort allt och måste tigga, låna pengar av andra västerlänningar. De fick försöka arbeta, även med olagliga saker,  spel om pengar och vadslagning. Det var dåligt med mat, men desto mera hembränd sprit. 

I stort sett levde de bara på någon skål ris och vatten dagligen under dessa år från våren 1942 till hösten 1945. 

Ytterligare tre av den svenska besättningen avled i staden av olika sjukdomar. Varje dag var en kamp för att överleva och den pågick ända tills kriget tog slut. Det kom dock att dröja till i november 1945 innan svenskarna fick plats på ett brittiskt trupptransportfartyg som förde dem till England. Via Esbjerg i Danmark och färja från Köpenhamn kom de 23 sjömännen till Malmö den 2 januari 1946, den siste och 24:e besättningsmannen kom till Sverige 1947. 

Togs av polis

Männen, som överlevt fyra års helvete, väntade sig ett varmt mottagande. I stället togs de av polis på kajen, de skulle förhöras då de inte hade deklarerat och betalat skatt på flera år. Troligtvis hade de inte heller gjort värnplikten, vilket räknades som avvikelse och var straffbart. 

I stället för att få träffa familj och vänner låstes de in i på Borgarskolan. Det var inget misstag utan sådant hände med de så kallade ”krigsseglarna”. I stället för att hedras fick de indrivningskvitton av kronofogden och de som inte gjort värnplikten inkallades. Även Sjöfolksförbundet kunde kräva dem på fackföreningsavgift som de inte betalat under åren utomlands. Den svenska staten hade skönstaxerat dem med följd att de hade skuld till staten. 

Med hjälp av Sjöfartsförbundet processade den överlevande besättningen på M/S Ningpo under många år för att få ersättning för sitt psykiska lidande. De fick en mindre summa 1952 och 1959. Sjömännen fick så småningom 36 000 var i skadestånd av Japan, men svenska staten tog hälften i skatt. 

Både anhöriga och Sjöfolksförbundet försökte få regeringen att hedra de dödas minne på M/S Ningpo och andra fartyg under kriget. 

En av dem som först uppmärksammade Ningpo-männen och vad de utsatts för var kriminalreportern och journalisten Börje Heed på Aftonbladet. Han skrev dokumentärromanen SOS Ningpo redan 1954, med ny utgåva 1964. 

Den som främst har kämpat för att krigssjömännen skulle få upprättelse av svenska staten är journalisten och författaren Terje Fredh, före detta lokalredaktör i Lysekil för tidningen Bohusläningen. Han har forskat och dokumenterat under flera decennier och skrivit ett flertal böcker. 

Maj Wechselman kom 1995 med dokumentärfilmen Rapport från de drunknade och glömda som satte ytterligare press på regeringen att göra något. 

Minnesmärke

Det dröjde till 1997 innan hyllningen ”Krigsseglarnas minnesmärke” kom, en skulptur av Lars Kleen i järn, betong och trä, som placerades mitt på Stenpiren i Göteborg. Staten erkände och hedrade äntligen de omkomna och de överlevande sjömännen. Minnesmärket stod på Stenpiren till 2012, men flyttades 2014 till Lilla Bommen och placerades framför Barken Viking. Skulpturen återinvigdes den 6 juni 2015. På en granitplatta vid skulpturen står: 

”Sverige tackar sitt sjöfolk för dess insats under ofärdsåren 1939–1945. Havet är stort, evigt och stort.” – Harry Martinsson.

Sven-Åke Henriksson