När vi firat in det nya året – som är ett skottår – kan det vara på sin plats att fundera över den svårgripbara tiden.

Tiden är ju den enda resurs som inte kan förnyas, vilket vi konstaterar i stort sett varje dag. Tänk om Den högsta ledningen äntligen kunde släppa den uppdaterade versionen: Tid 2.0, samma format, nu med 20 procent högre kapacitet. 

Nåväl. Vårt behov av att kontrollera tiden verkar vara oändligt. Vi tar kalendern och klockan till hjälp för att skapa ordning och reda, men det är en skenbar ordning. Den naturliga tiden trasslar till det. När åren blivit för korta eller för långa har vi dragit ifrån eller lagt till. Som under skottåret 2020, som har en 29:e dag i februari. År 1752 lät man i England den 2 september följas av den 14 september, för att komma i fas efter en stor kalenderreform. Folk rusade genast ut i demonstrationer och ropade: ”Vi vill ha tillbaka våra elva dagar!”.

Numera är tidsmätarna så pinsamt exakta att man nästan kan säga att det är jorden som går fel. Forskare i Colorado har byggt ett atomur som inte ska visa en enda sekund fel på hela universums beräknade livstid.

Minuter – och sekunder!

När det moderna uret föddes under medeltiden var det dock en bit kvar till den exaktheten. Loden hade ersatts av fjädrar och gjort tiden bärbar. I början av 1500-talet kom så de första fickuren. De första var klumpiga, äggformade tingestar. Men fransmännen gick i täten med tunnare fickur, som kunde bäras i tajta modekläder utan att de orsakade alltför fula bulor.

Minutvisaren infördes på 1670-talet. För oss nutidsmänniskor är det nog svårt att förstå vilken förändring det var på den tiden; att plötsligt kunna börja mäta och strimla tiden i så tunna skivor som minuter. Eller ens timmar. Tidigare hade man stämt möte vid ett vägskäl ”på förmiddagen” eller kanske ”medan solen står som högst”.

I början av 1700-talet gjorde också sekundvisaren sitt intåg på urtavlan. En människas tid blev plötsligt hennes mest värdefulla egendom. Uppfattningen att den dåligt utnyttjade tiden var en av de grövsta synderna började växa fram. En uppfattning som blivit vår moderna sanning, befäst av Luther och Frederick Taylors ”vetenskapliga arbetsledning” med stoppur och tidsstudier av varje moment på industrigolvet.

När klockorna nu fanns där, på var mans arm, var frågan vilken tid de egentligen visade. Att klockan visar samma tid över hela vårt avlånga land är självklart i dag. Men det var faktiskt så sent som den första januari 1879 som Sverige ställde alla klockor på samma tid, som första land i världen.

Fram till dess hade varje ort sin egen lokaltid, framräknad efter när solen passerade. Skillnaden var 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg och hela 52 minuter mellan Strömstad och Haparanda. Dåtidens snabbaste färdsätt var dock med häst och vagn. Att det skilde lite mellan orterna var väl inget att haka upp sig på, tyckte man. Om man nu ens reflekterade över det.

Men Sverige industrialiserades med en rasande fart under 1870-talet. Järnvägsnätet började breda ut sig med stambanor som knöt samman landsändarna. De lokala tiderna blev allt mer obekväma.

Lokal- och ”tågtid”

Vid stationerna anslogs tidtabeller med båda tiderna och urmakarna började tillverka stationsklockor med två olikfärgade minutvisare – en för lokal tid och en för järnvägstid. Lars-Olof Franzén skrev i DN att ”jag misstänker att de som då lade tidtabeller fick tas in för rehabilitering på särskilda klockfria vilohem”.

Det behövdes en reform. En enhetlig tid. Men det var inte så lätt att komma överens. Vilken klocka gick ”rätt”? Skulle tidtabellerna följa stockholmsk eller göteborgsk tid? Järnvägen försökte införa göteborgstid, vilket var otänkbart i huvudstaden. Där påpekade man förnärmat att Stockholm skulle bestämma. Här fanns ju kungahus, riksdag och regering!

Till sist löstes problemet i svensk anda. Svensk normaltid bestämdes av en meridian, som drogs mitt emellan Stockholm och Göteborg. Resultatet blev att båda städerna fick ställa om sina klockor med ungefär tolv minuter.

Här i Sverige hade många svårt att acceptera den nya tiden. Ännu långt in på 1900-talet fanns det bönder i Norrlands inland som aldrig hade accepterat något sådant stockholms-påfund som svensk normaltid. De förlitade sig på sin egen ”landstid”, ett par timmar före alla andra klockor.

Nej, Kvällsstunden citerar ett gammalt lexikon: ”Tid är en allmän form för verkligheten”. Närmare än så går det nog inte att förklara.

Kalle Östgren