Det traditionella finländska sättet att klara av större arbeten förr i tiden var att ordna talko. På finska heter ordet talkkot och står för kollektivt frivilligt arbete för att hjälpa sina grannar. 

Under krigstiden fick talkotraditionen en ny blomstringsperiod. Talkon ordnades för all möjliga olika ändamål. Statsmakterna uppmuntrade verksamheten och en central organisation Suurtalkot ry. (ungefär ”Stortalko r.f.”) bildades som hade 58 medlemsorganisationer.

Talkoandan var god under kriget. Först arbetade man hemma på åkern och sedan gick man och hjälpte grannarna på kvällen. Företagen skickade sina anställda på talko för att till exempel hjälpa till under höbärgningen. Stadsborna uppmanades via särskilda affischer att delta i hötalkona. Affischerna kunde vara utformade enligt följande: 

”Stadsborna – ut till höängen! Har du tänkt på: 1. Att landsbygdens folk är vid fronten 2. Att det är ett tvingande behov att varje ledig stadsbo rycker in och fyller dessa luckor.”

En meter ved

Även barnen organiserades i talkoverksamhet. En speciell organisation bildades som kallades Nuorten talkoot (Ungdomens talko). Organisationen ordnade olika insamlingar. Det kunde röra sig om att samla kåda, lump eller ax. 

Teuvo Hämäläinen berättade i sin bok ”Vinterkrigets barn” om att de karelska barnen som återvände till hemtrakterna efter att områdena återerövrats samlade in metallskrot efter de hårda striderna. Ibland var det en farlig sysselsättning då det i terrängen fanns farliga minor och granater som inte hade detonerat. Barnen som deltog i talkon fick förtjänsttecken och märken från staten. Ofta skedde verksamheten i tävlingsform.

Krigsvintern 1942 var ytterst kall i Finland. Vedförråden tömdes. Då uppmanades till måttalkon vilket innebar att varje medborgare, man och kvinna, som förmådde skulle hugga en meter ved. Målet var att man skulle få ihop en miljon kubikmeter. Det uppnåddes utan problem. Tävlingar arrangerades mellan kommunerna. Vinnare i tävlingen mellan kommunerna var Säynätsalo kommun, där 78 procent av befolkningen deltog.

En annan morot för deltagarna var att man kunde få ett hederstecken för en väl utförd prestation. Priset kallades för en kubikmeteryxa (mottikirves). 

Talkoarbetsboken

Även barnen och ungdomarna engagerades för att Finlands ”gröna guld”, det vill säga skogen skulle kunna utnyttjas fullt ut. En som berördes berättar:

”Efter skolan gick vi med yxor och sågar till alarna vid stranden av Kyröjärvi för att göra i ordning småved som användes i de gengasdrivna bilarna. Vi måste nog ha varit en lustig syn med våra skor med träsulor och det som vi hade till kläder under nödtiden. Men andan var minsann på topp. 

Talkoarbetsboken var den enda övningsboken för skoleleverna på den tiden. Den handledde nu kanske inte ele-verna i deras sökande efter kunskap, men däremot formade den nog de grundläggande värden man kom att ha i livet. Att det var viktigt med arbete blev nog klart och tydligt. Å andra sidan var det en lärdom som man inte behövde förringa under bättre tider heller”.

Talkoverksamheten under kriget bars i stor utsträckning upp av kvinnorna. Marskalken Mannerheim riktade också i en berömd dagorder från den 10 maj 1942 ett tack till hemmafronten och speciellt Finlands mödrar som finns inom glas och ram i landets alla kyrkor;

”Till Finlands mödrar ”.

Talkoverksamheten fortsatte också i stor skala de första efterkrigsåren. När landet skulle byggas upp krävdes kollektiva insatser. När den så kallade Vapenbrödrabyn, som är en stadsdel i Vasa med frontmannahus, byggdes mellan 1946 och 1954, så skedde det genom den traditionella talkoandan. Hela hus byggde med frivillig hjälp åt krigsänkor och krigsinvalider. 

Kari Hotikainen berättar i sin bok Löpgravsvägen hur det gick till:

”Alla hjälptes åt att gjuta grunden. Då socklarna hade torkat restes stommen. När trossbottnarna var isolerade och golven ditspikade fylldes väggarna med sågspån och sedan sattes fönstren på plats. Sedan var det nästan klart. Den enkla ytterpanelen kallades lite föraktfullt för gärdesgårdspanel. Det var problem att få tag i riktigt tegel mer än till eldstäderna. Istället fick det bli surrogattegel av betong. Det typiska frontmannahuset från de första efterkrigsåren vägde omkring 150 000 kilo. Betongens andel av totalvikten är 100 000 kilo. Resten är trävirke, spik och isoleringsgsmaterial av i huvudsak sågspån och kutterspån.”

Talko på modernt vis

Talkotraditionen lever fortfarande vidare i Finland även om vi nu lever i en tidsålder där individuella projekt gäller. För många finländare är talko ett kort och kravfyllt ord som gett och ger många fina minnen av goda arbetsinsatser och trevligt socialt umgänge. Den äldre generationen betonar hur viktigt det är att man redan i barndomen får ta del av talkoandan. 

Förutsättningar för gångna tiders talkon är till en del borta då maskinerna tagit över. Nya arbetsprojekt tillkommer dock. Det är exempelvis inte ovanligt att man ger en ”talkodag” i gåva till en vän.

Rolf Karlman