Levi Strauss föddes i en fattig judisk familj i Bayern 1829. Efter faderns död emigrerade Strauss till New York som 18-åring. Där fanns hans två äldre halvbröder som några år tidigare emigrerat till USA och startat en grossistfirma. 

Strauss började arbeta för sina bröder och efter några år bestämde han sig för att starta eget. Men han tänkte inte stanna i New York utan hade siktet ställt på den amerikanska västkusten där guldrushen var i full gång. Han tänkte inte heller söka efter lyckan
i gruvorna eller floderna som tusentals andra på jakt efter guld, nej hans plan var att bygga sin rikedom på att förse guldgrävarna med varor som gick åt under deras uppehälle, som till exempel kläder och torr­varor. 

1853 anlände Levi Strauss till San Fransisco och startade upp sin grossisthandel Levi Strauss & Co. Han var en skicklig affärsman och gjorde snabbt ett namn för sig. Under de kommande tjugo åren byggde han upp sin firma och knöt många betydelsefulla kontakter. En av hans återkommande kunder var skräddaren Jacob Davies. Davies, som var av lettisk härkomst, ägde ett skrädderi i Reno, Nevada, och hade arbetskläder som specialitet. Behovet av arbetskläder i slittåliga material var stort under den här tiden. Gruvarbetarnas, guldgrävarnas och böndernas kläder var visserligen tillverkade av starkt bomullstyg men slets ändå ut i förtid, särskilt runt sömmar och fickor. 

Nitförstärkt byxa blev succé

En kvinna beklagade sig över sin makes arbetsbyxor som gång på gång sprack och hon var trött på att lappa och laga. Hon bad Davies att tillverka ett par byxor till sin man som skulle hålla lite bättre. Davies kom då på idén att förstärka slitpunkterna med små kopparnitar. Resultatet blev mycket lyckat och kunden var väldigt nöjd. Byxan hade nitförstärkta sömmar på fickorna och i botten av gylfen. De var tillverkade i blått denimtyg och hade en knappgylf fram och öglor för hängslen. Snart spreds ryktet om den nitförstärkta byxan och Davies märkte att konkurrerande skräddare hade börjat experimentera med att förstärka sömmarna de med. Därför bestämde sig Davies för att söka patent på sin ”uppfinning”. Men att söka patent var dyrt och inget som han på egen hand skulle ha råd att göra. I stället kontaktade han Levi Strauss, som han länge handlat tyg av, och presenterade sin idé. Strauss, som såg potentialen i plagget, tackade ja till erbjudandet om partnerskap och gick med på att stå med på patentansökan. 

Ta med egna symaskiner

Den 20 maj 1873 godkändes patentet, den första jeansbyxan var född! Byxan blev snabbt populär och efterfrågan var större än väntat. Två månader efter att patentet gått igenom annonserade Levi Strauss & Co. efter arbetskraft i den lokala nyhetstidningen i San Fransisco. I annonsen sökte man efter kvinnor som var duktig på symaskin och som kunde ta med sig sina egna symaskiner och arbeta på deras nystartade lilla fabrik inne i stan. Levi Strauss & Co. hade en nära dialog med sina kunder och tog till sig den feedback som kom in. Byxan utvecklades vidare och man gjorde flera designförbättringar under de kommande åren. Patentet för den nitförstärkta denimbyxan var Levi Strauss & Co:s i sjutton år, fram till 1890 då patentet löpte ut och det blev fritt fram för konkurrenterna att tillverka liknade byxor. Men eftersom Levi’s hunnit bli ett så etablerat och populärt klädmärke var det ingen särskild katastrof, företaget fortsatte att blomstra och behöll sin ledande position på marknaden i flera decennier. 

Under åren har det dykt upp konkurrenter till Levi’s, och kanske mest känd är jeansmärket Lee. Det var diversehandlaren Henry David Lee som 1912 startade sitt eget märke för arbetskläder, med arbetsbyxor och jackor i denim som specialitet. 

Det är alltså denimbyxan som Levi Strauss och ­Jacob Davies tog fram 1873 som ligger till grund för alla moderna jeansbyxor. Modellen, som fick namnet 501, kallades till en början för ”waist overalls”, eller midjeoverall, och hade från början endast en bakficka, knappgylf och öglor för hängslen. I början av 1900-talet lades fler fickor till och hängselöglorna togs bort. På vissa modeller satte man i blixtlås i stället för knappgylf. 

Men även om byxan var mycket omtyckt fanns det en detalj som fick allt fler kunder att knorra till, nämligen kopparnitarna på bakfickorna. Arga kunder hörde av sig till Levi’s och berättade om hur nitarna förstörde både sadlar och möbler som man satt i och att detta måste åtgärdas. Men att ta bort nitarna var inte ett alternativ, i stället bestämde man sig på Levi’s för att dölja nitarna på bakfickorna genom att sy in dem i ficksömmen. Efter designändringen lanserade man kolorerade, tydliga annonskampanjer där man försäkrade kunderna om att byxan var precis lika tillförlitlig som tidigare och att nitarna fortfarande fanns där, men var nu dolda i fållen runt fickorna. 

I tyg från Europa

Plagget som vi kallar jeans må vara en amerikansk skapelse men tyget som gett byxan sitt namn är­ av ­europeiskt ursprung. Namnet jeans fick inte den här typen av byxor förrän på 1900-talet. Man tror att ordet kommer från det franska namnet för Genua, nämligen Gênes. I nordvästra Italien, i trakterna runt hamnstaden Genua, tillverkade man under flera hundra år ett slitstarkt bomullstyg som användes till arbetskläder. Tyget kallades ”jene” och blev under 1500- och 1600-talen vida känt för sin kvalitet. Under industrialiseringen tog textiltillverkningen enorma kliv i utvecklingen. I staden Nîmes i södra Frankrike skapade vävarna en egen variant av tyget under 1700-talet. Där misslyckade man dock med att få tyget lika tjockt som italienarnas. Det man fick fram var i stället ett mer följsamt men ändå slittåligt tyg. Tyget kallade man för ”serge” och vävdes med bomullstråd som färgats blå med hjälp av indigo. Tillsammans med den vita undertråden blev väven blåvitrandig. Namnet denim kommer antagligen från benämningen av tyget från staden, alltså ”serge de Nîmes” – tyg från Nîmes.

Under andra världskriget skeppades mängder av denimplagg till de amerikanska soldaterna, något som gjorde att man i länderna där soldaterna var stationerade fick upp ögonen för denim, inte bara som ett användbart arbetsplagg utan också som lite tuffare kläder, något som Hollywood redan insett två decennier tidigare. Länge var denimplaggen bara sedda som tåliga arbetskläder, men när man i Hollywood under 1920- och 30-talen började producera filmer med stiliga cowboys i huvudrollerna började synen på denim att ändras. Stiliga stjärnor som John Wayne och Gary Cooper iförda blåjeans och rutig skjorta inspirerade till ett nytt semestermode i USA och bilden av den hårt arbetande farmaren romantiserades. Bättre bemedlade amerikaner kunde besöka turistrancher ute på vischan och leva ut sina cowboydrömmar, självklart iförda blåa denimbyxor. 

Även kvinnor började få denimklädda förebilder i skådespelerskor som Carole Lombard och Ginger Rogers. Från början var jeans och andra denimplagg tillverkade för män, även om kvinnor också använde dem. Levi’s introducerade sina första damjeans 1934. Efter andra världskrigets slut blomstrade ekonomin i USA. Medelklassen växte och med det kom en helt ny företeelse  –  tonåringen. Den nya gruppen ville inte klä sig som sina föräldrar och inte lyssna på samma musik. Här passade jeansen in perfekt, en ungdomlig och lite rebellisk klädstil som särskilde dem från tidigare generationer. När filmen Vild ungdom, med en jeansklädd mc-åkande Marlon Brando i huvudrollen, sattes upp på biograferna 1953 ändrades denimbyxans innebörd över en natt. Från att ha varit ett vardagligt arbetsplagg stod nu byxan för något spännande och tufft. Två år senare kom filmen Ung rebell med James Dean i huvudrollen och när Elvis Presley rockade loss i ett par svarta Levi’s i filmen Jailhouse Rock år 1957 blev jeans synonymt med rockmusik. De första svenska jeansen tillverkades på 1920-talet och gick under namnet ”cowboy-byxor”. De blev ingen vidare succé och det skulle dröja tjugo år innan svenskarna var redo att ta jeansen till sig. 

Vävs på samma sätt idag

1947 presenterade Nordiska Kompaniet i Stockholm en kollektion importerade amerikanska jeans som blev en succé. Under 1960-talet växte också ett stort antal svenska jeansmärken fram som vid sidan av de amerikanska jättarna lyckades att bli storsäljare. JC, grundat 1962, och Gul & Blå, som grundades 1966 i Stockholm, var länge giganterna på den svenska jeansmarknaden.

Få plagg har följt med i modebilden lika länge som jeansen. Tyget vävs på samma sätt i dag, det vill säga genom kypertbindning. Väfttrådar och varptrådar förskjuts snett uppåt och skapar så denimtygets stabila egenskaper och karaktäristiska fiskbensmönster. Väfttråden är vanligtvis blå medan varptråden är vit vilket gör att tyget på nära håll är blårandigt. Trots att jeansindustrin i dag kan ses som kontroversiell, med sina höga utsläpp och negativa påverkan på både miljö och människorna som jobbar i den, ser jeans­modet inte ut att försvinna i första taget. 

I 150 år har byxan klätt människor och antagligen kommer jeansbyxan att finnas med i modebilden i många, många år framöver.

Renée Nilsson