Den storfotade maleohönan har kallats en bisarr fågel på grund av metoden hon använder för att kläcka sina ägg. Metoden påminner på många sätt om kräldjurens, i synnerhet vissa havssköldpaddors. 

Maleohönan (Macrocephalon maleo) tillhör familjen storsfothöns inom ordningen hönsfåglar. Både det svenska och det latinska namnet kommer från lokala sulawesiska namn. Fågeln finns bara på öarna Sulawesi och närliggande Buton i Indonesien. 

Då maleohönan förekommer på ett så begränsat geografiskt område betraktas den som hotad. Antalet individer är osäkert men siffror på mellan 8 000 och 14 000 vuxna fåglar har nämnts på Internationella naturvårds­unionens (IUCN) röda lista 2016. Trenden är dock nedåtgående trots att fågeln har varit skyddad enligt indonesisk lag sedan 1972.

Fågeln är 50–60 centimeter lång och har en fjäderdräkt med svart ovansida och laxrosa undersida. Det kala ansiktet är gult med en rödorange näbb. Hjässan pryds av en framträdande mörk hjälm och de stora gråblå fötterna har fyra klor. 

I regnskogen

Med sina stora fötter rör sig hönan snabbt i den täta undervegetationen. Den håller till i regnskogen och finns vanligtvis inte högre än 1 000 meter. Födan består huvudsakligen av frukt, frön, myror, termiter och andra små ryggradslösa djur. Fåglarna kan häcka året om, men högsäsong för häckningen varierar för olika ställen på ön. När honan är beredd att lägga sina ägg, beger sig paret ut ur skogen ner till de traditionella häckningsplatserna vid kusten.

Maleohönan har också stor användning för sina kraftiga fötter under häckningssäsongen. Till skillnad från många andra fåglar använder storfotshönsen inte kroppsvärme för att ruva fram sina kycklingar. Man låter naturen göra jobbet
i stället. De flesta storfotshöns är högbyggare. De krafsar ihop stora högar av växtdelar, där de lägger sina ägg för att sedan täcka dem med jord och sand. De multnande växterna alstrar värme som kläcker äggen. Högarna sköts om av föräldrarna för att hålla rätt temperatur. 

Gräver ned äggen

Maleohönan har en annan strategi. Den använder sig av Sulawesis naturresurser och förlitar sig på jordvärme och solvarm sand. 

Ett maleopar gräver ut ett hål i sanden i ett gemensamt häckningsområde omgivna av andra par som gör samma sak. Grävningen och placeringen av
äggen är inte slumpmässig. Under sitt grävande mäter de temperaturen genom att smaka på jord eller sand. När de hittar en ficka som håller omkring 33 grader, lägger honan ett stort ägg som hon placerar upprätt i hålet och sedan täcker med sand. 

Ägget, som är fem gånger större än ett hönsägg, är det största som läggs av någon storfotshöna. När kycklingen väl kläcks kommer den att behöva allt detta protein för föräldrarna har fullgjort sin uppgift i och med att ägget begravts. Under en period av två till tre månader upprepar föräldrarna proceduren upp till ett dussintal gånger på samma plats. 

Maleohönan är monogam och föräldraparet håller sig i närheten av varandra hela tiden, men som sagt ungarna får klara sig utan de vuxna fåglarnas hjälp. En lång utvecklingstid i ägget på två–tre månader gör att ungen är väl rustad när den möter dagens ljus.

Måste gräva sig upp

Det första en maleokyckling måste göra efter att ha kläckts är att gräva sig upp till mark­ytan. Det kan ta så lång tid som två dagar att ta sig upp, då ägget kan ha lagts på en meters djup i sanden. Väl uppe rusar kycklingen instinktivt mot skogen. Det påstås att den till och med kan flyga. En av nyhetsplattformen Mongabays korrespondenter har besökt nationalparken Bogani Nani Wartabone på Sulawesi och träffat ett par av viltvårdarna. 

”Att se en maleokyckling komma upp ur marken och flyga iväg är en anmärkningsvärd syn”, enligt en av viltvårdarna.

Maleokycklingar verkar vara de mest fysiskt mogna nyfödda ryggradsdjuren på jorden. En annan av viltvårdarna berättade att han hade sett en nykläckt kyckling, som ”tog sig upp i luften, men landade i en flod där den simmade tio meter genom det forsande vattnet till motsatta stranden och sedan klättrade upp och flög iväg igen”. 

Maleohönans beroende av i­ögonfallande gemensamma boplatser har gjort arten sårbar. Bybor på Sulawesi har traditionellt skördat de stora äggen för att sedan sälja dem på marknaden. Förutom tjuvjägare på sina boplatser kämpar fåglarna också med livsmiljöer som försvinner. Avståndet mellan kustnära boplatser och de skogar där fåglarna lever ökar alltmer. 

Byborna skyddar och räknar

2001 började man aktivt skydda boplatser i en nationalpark.
I samarbete med lokala intressegrupper lanserade man idén att bybor som bor nära fågelns boplatser har mest att vinna på att den bevaras. Tidigare äggsamlare och andra bybor anlitades för att övervaka boplatser. Förutom att avskräcka tjuvjägare bedömer de också populationens storlek genom att dokumentera vuxna fåglar som besöker boplatsen. Några ägg flyttas till en inhägnad del av marken där de är skyddade från rovdjur. På detta sätt får de en bättre inkomst genom att skydda ägg än att stjäla dem. Dessutom har den unika maleohönan blivit en fågel som man betraktar med stolthet.

Med sina omkring 40 endemiska fågelarter har Sulawesi något att erbjuda välbärgade fågelskådare som vill kryssa i sina listor över ovanliga fåglar. 

Sulawesis kändis

Naturvårdsgrupper har tagit fasta på intresset och kan erbjuda ekoturer till de skyddade boplatserna vilket ger ytterligare och mer tillförlitliga inkomster till byborna. 

Den bisarra maleohönan har en dragningskraft bortom ornitologerna och är Sulawesis kändis. Man kan se dem, höra deras läten och se deras hålor. 

1995 och 2009 kunde man också se den på indonesiska frimärken.

I New York på Bronx Zoo har man lyckats få fåglarna att lägga ägg genom att försöka återskapa de naturliga förhållandena. En låda med sand med fickor som värmdes till 33 grader inspirerade hönan att värpa ägg som man sedan tog hand om och ruvade artificiellt i bäddar av plast vid 32,5 grader och 90 procent luftfuktighet. 

Efter sex års försök kan man nu kläcka äggen till 90 procent, vilket ska vara dubbelt så ofta som det sker lyckosamt i naturen. 

Det finns alltså visst hopp om fortlevnad för denna fågel både i det vilda och i fångenskap.

Karl-Olof Hallman