Vad var det egentligen som orsakade olyckan, med sju döda, vid kraftverksbygget i Grundfors 1956? Någon säker förklaring har man aldrig hittat.

På 1950- och 60-talen byggde man vattenkraft i Sverige i stor skala, främst i Norrland. Älvarna hade mycket energi att ge och det var lönsamt att bygga vattenkraftverk. 

Efter hand blev det i allt större skala. Man byggde dammar och kanaler och stökade om i naturen. Som mest var omkring 5 000 man sysselsatta med att bygga kraftverk. De kallades ofta för vattenrallare. Liksom järnvägsrallare drog de vidare till nästa bygge när ett kraftverk var färdigt. 

Att bygga ett stort kraftverk tar ett antal år, så det uppstod nya samhällen med bostäder, skola, affär, kiosk och kanske Folkets Hus. När bygget var klart tömdes ofta samhällena. Husen flyttades eller revs och stillheten återvände.

Olyckor i byggbranschen är inget nytt, och här hade man ofta sprängning, tunga maskiner och höga höjder. Statens Vattenfallsverk var den stora byggherren, även om det också byggdes privata kraftverk.

10 000 kubikmeter berg

1956 byggde Vattenfall ett kraftverk vid Grundfors i Ume älv. Det skulle ge 90 000 kilowatt och utnyttja en fallhöjd på 36 meter. Verket skulle bli en huvudstation för flera kraftverk och ge 17 man arbete.

Den 14 mars laddade man en salva som omfattade 225 borrhål och fem ton dynamit. 

Den skulle sprängas på eftermiddagen och då spränga loss 10 000 kubikmeter berg. Tio man laddade nu färdigt. Lagbasen Ahlström kontrollerade kretsarna och började så koppla in dem. 

Strax efter klockan ett var de flesta hålen laddade, men några väntade ännu på sprängkapslar. Ahlström hade kopplat en tredjedel av kretsarna. 

Men så hände något. Berget skakades av en kraftig detonation, som hördes uppe i mässen där arbetare från andra skift åt lunch. 

Det fanns ögonvittnen längre ner i berget. En grävmaskinist och en bergarbetare såg fyra man lyftas av den exploderande salvan och försvinna i ett dammoln. Längre bort fanns några träarbetare som också såg vad som hade hänt och skyndsamt larmade ambulans och polis.

Fick vänta på hjälp

Ambulansen hade drygt fyra mil från Stensele, så de skadade fick vänta på hjälp. Men lagbas-en Ahlström och tre av hans arbetare hade dödats omedelbart. Ambulans med läkare kom och gav första hjälpen. Tyvärr var det för sent för de svårast skadade. En dog på vägen och två andra strax efter ankomsten till Stensele sjukstuga. Katastrofen krävde alltså sju liv och var den svåraste i Vattenfalls historia. 

Varför hände det, varför gick salvan flera timmar för tidigt? Tre man i laget hade överlevt med vissa skador: Nabbe, Brodin och Eliasson. 

De förhördes av experter, men man hade svårt att finna orsaken. 

Inget tydde på att någon hade varit oförsiktig, och arbetarna var vana. Det var vinter och ingen risk för åska. 

Elektrostatisk uppladdning kunde inte uteslutas, men var osannolik. Kunde det vara någon läckström från elektriska ledningar till en pump? Osannolikt, men kanske möjligt?

Man talade också något om pressat arbetstempo, inte ovanligt vid stora olyckor. Men Grundforsolyckan fick aldrig någon säker förklaring. Den drev säkert på utveckling av tändsystem utan elektricitet, som kom så småningom. 

Blev bok och film

Vattenkraftverket i Grundfors färdigställdes 1958 och producerar sedan dess sina kilowatt i en aldrig sinande ström. Och vattenrallarna drog förstås vidare till nya arbeten, för man skulle bygga ut Lule älv också, och där blev det ännu större kraftverk. 

Olyckan i Grundfors skrev därmed in sig i arbetets olyckshistoria. 

Men den kom in i litteraturen och filmen också genom Lars Molins bok Bomsalva (1970), som uppenbarligen är inspirerad av Grundfors. Molin arbetade under ett antal år som vägmästare vid Vattenfall i Storuman-Stensele-området. Bomsalva blev också en film med Lars Molin själv som regissör. Den hade premiär 1978 och visades senare även i tv.

Arne Stråby