Med Leif ”Honken” Holmqvist mellan stolparna skakade Tre Kronor den ryska björnen. Publiken skrek sig hes när folkhjälten stoppade puckarna. Till och med kungen jublade – och medaljerade Sveriges mesta ishockeymålvakt genom tiderna.

Varje gång han blev skadad fylldes så många postsäckar med uppmuntringar från supportar att han fick ta hjälp med att skriva adresserna på alla svarsbrev. Det svenska folket ville rappt som ett handledsskott ha tillbaka honom mellan stolparna. Vem annars skulle som sista blågul utpost kunna stoppa ryssar och tjecker i rafflande ishockeydueller?

– Jo, det hände ju att de uppgivet skakade på skallarna efter matcherna… Firsov och Charlamov, Nedomansky och Golonka och allt vad de hette. Fortfarande när jag kommer till Moskva eller Prag dunkar människor mig i ryggen och vill ha autografen. Jag får också då och då brev från ungdomar som aldrig sett mig spela, men vill ha mitt namn på någon bild de skickat med.

Leif Holmqvist. Eller snarare bara ”Honken”. Vår kanske mest folkkära Tre Kronor-hjälte genom tiderna. 1969 och 1970 utsågs han till världens bästa ishockeymålvakt. De åren spelades VM-turneringarna på Johanneshovs Isstadion i Stockholm och i varje match jublade publiken taktfast ”Honken, Honken, Honken!” så snart han räddade eller bara rörde pucken. 

Osannolik bedrift

En timid och stammande med ändå alltid ogenerat slagfärdig arbetarson från Gävle fick Sverige att stå stilla när det var internationell drabbning i rinken. Tre Kronor tog två VM-silver och tv-publiksiffrorna tillhör än i dag de högsta någonsin.

– Med bland andra Lars-Göran Nilsson, ”Nicke” Johansson, Bert-Ola Nordlander, Björn Palmqvist, ”Stisse” Johansson, ”Lill-Strimma” Svedberg och Lars-Erik Sjöberg i laget kunde vi verkligen skaka både ryssarna och tjeckerna. När jag var för bra brukade de bli irriterade och slå med klubborna på mina handskar. Men jag stod pall. Eftersom jag aldrig hade några nerver i målet gick det aldrig att psyka mig. 

Än i dag pratas det om Honkens insatser mot Tjeckoslovakien i VM 1969. Rena rama muren, han höll nollan i båda matcherna. På den tiden en osannolik bedrift. Men själv återkallar Honken hellre en match fem år tidigare – när han stoppade den ryska björnen i dess egen vinterisande kula.

– Det var min första A-landskamp och vi vann med 4–2 i Moskva. Ryssarna sköt hela tiden och var helt tokiga efteråt. De var inte vana att de som var heltidsproffs blev slagna av ett gäng vanliga svenska förvärvsarbetare. Men vi hade ju sådana som ”Dubbel-Nisse” Nilsson och Ulf Sterner också, säger Honken.

202 blågula matcher

Efter debuten i Tre Kronor möttes Honken vid hemkonsten av tidningsrubriker som ”Sverige har hittat en ny målvakt!” och ”Honken – vår nya stormålvakt!” och han kom att bli bofast i landslaget i nästan tio år. Totalt vaktade Honken det blågula målet i 202 matcher. Sju säsonger i rad (1965–1971) utsågs han till Sveriges bästa målvakt. VM-debuten kom i Tammerfors 1965, i matcherna mot Tjeckoslovakien och Norge.

– Kjell Svensson, som spelade i Södertälje, var förstemålvakt, men jag fick ändå spela lite. Och höll faktiskt nollan, en ganska hygglig debut, säger Honken, som redan då såg det stora i förbundskaptenen Arne Strömberg:

– Arne var en både härlig och ärlig människa, och var den som skapade den moderna svenska hockeyn. Han kände ryssarnas supertränare Anatolij Tarasov och tog in en del av hans idéer till oss. Arne fick mycket skit under sina sista år i början av 1970-talet, men få efterträdare har haft lika stort kunnande. 

Kunde blivit fotboll…

Även på andra sidan Atlanten var Honken ett aktat namn. Några av de då bara sex lagen i NHL var sugna på att kontraktera målvakten som var vig som en puma, snabb som en vessla och kylig som en KGB-agent. 1968 besökte Honken Boston Bruins. Bobby Orr, då förmodligen världens vassaste försvarsspelare, hämtade honom till träningarna i sin amerikanare.

– Jag skulle få 40 000 dollar bara för att skriva på, och en saftig månadslön. Men i ett brev meddelande svenska hockeyförbundets ordförande Helge Berglund att om jag skrev på skulle jag diskvalificeras från spel i Sverige på livstid. Då drog jag mig till slut från att flytta till USA, säger Honken.

Vid ytterligare ett tillfälle var det också nära att svenskarna gått miste om en målvaktskanon i sitt kära Tre Kronor. Under militärtjänsten på I14 funderade Honken på att skriva på för Sandvikens IF, som då spelade i fotbollsallsvenskan. 

19-åringen var nämligen en hejare även i ett betydligt större mål. 

– Jag kan fortfarande ibland tänka på hur nära det var att det blev fotboll i stället. Avgörande var att jag i samma veva blev uttagen till juniorlandslaget i ishockey, säger Honken.

Hoppade in i målet

Målvakt blev han först som 14-åring när pojklagstränaren Ingemar Lövgren bad honom ställa sig i målet eftersom lagets ordinarie burväktare förbjöds vara med då hans mamma tyckte det var för farligt. 

Vänsterbacken Honken blev kvar mellan stolparna, som han långt senare gärna kallade för sina bästa vänner när utespelarna hjälpte honom för lite.

Sveriges mesta landslagsmålvakt någonsin i ishockey växte upp i Gävlestadsdelen Strömsbro. 

Mamma Maj jobbade på kaffefabriken och pappa Erik hade åkeri. 

Leif och hans bror Bo spelade mycket fotboll och landhockey med grannpojkarna på gården där pappa hade lastbilarna. Fönsterrutorna gick åt hela tiden.

– Men pappa var bra med det också. Han skällde aldrig utan satte bara in nya rutor. Han tyckte det var bättre att vi lekte på gården än var ute och rände någon annanstans, säger Honken och ler.

– Jag började jobba med pappa direkt efter folkskolan, satt i grusgropen och lastade. När jag fyllt 16 blev det lastmaskin och vägarbeten när jag senare tog lastbilskörkort. Pappa och jag jobbade ihop ändå tills jag flyttade till Stockholm.

1964 köpte AIK Honken, som bara var 22 år men redan gjort sex allsvenska säsonger, för 17 000 kronor. Han ville ta sig uppåt när Strömbro inte riktigt kunde, och att gå till lokalkonkurrenten Brynäs var aldrig på tal. Honken gjorde 269 seriematcher för ”Gnaget” och är för alltid Stockholmsklubbens största målvaktshjälte någonsin. På dagarna var han kranförare och medverkade i bygget av det nya tv-huset. På kvällarna stod han mitt i kanonader av stenhårda puckar – utan varken hjälm eller mask! 

– Man visste inget annat då… 1968 blev hjälm obligatorisk men maskkravet kom först 1972. Men de första maskerna var ju katastrofala. Tunna och bräckliga som pappersark och sprack bara pucken nuddade. Man blev ju lika mycket skadad i ansiktet ändå…

221 stygn i ansiktet

Honken skrattar till vid minnena. 

Totalt 221 stygn i ansiktet, en sprucken käke och näsbenet brutet ett par gånger. Han säger att han nog var ganska modig utan att ens tänka på det. Karriären avrundades med ett par säsonger i NHL-klubben Detroit Red Wings farmarlag London Lions och i WHA-laget Indianapolis Racers. 

Därefter blev han tränare i Tranås och norska Stavanger, men utan att finna samma glöd som när han själv var på isen.

– Tyvärr blev det varken SM-guld eller VM-guld. Men jag var med under en tid då klubbkänsla verkligen betydde något, en underbar period då svensk hockey började jaga ifatt ryssar och tjecker. Fast en fin guldmedalj fick jag faktiskt ändå, kung Carl XVI Gustafs förtjänstmedalj av sjunde graden. Kungen gillade att prata hockey, säger Honken.

Fortfarande sällskaplig, lojal och kamratlig, egenskaper som förvärvas och utvecklas inom lagidrotten. 

Efter tiden i byggsvängen har Honken i många år jobbat som försäljare i olika branscher. Han blev 76 i november men är fortfarande i gång åt en firma som säljer företagsevenemang. Han är också given som åskådare när HV71 har hemmamatch i Elitserien. Då händer det att han drömmer sig tillbaka. 

– Jag minns fortfarande min första A-lagsmatch i norra allsvenskan 1958. Det var kallt som tusan på Skellefteås uterink. Men vi vann ändå. Du, det har hänt en del grejer sedan dess, eller hur?

Jo. Svensk idrottshistoria.

Hasse Gänger