I dag är asfalten något vanligt, en beläggning som vi använder överallt på vägar, gator, torg, skolgårdar och garageuppfarter. Men ursprungligen var asfalten något exklusivt som forntidens rika egyptier, romare och greker använde i olika byggnadsverk.

Man hämtade då naturlig asfalt från så kallade asfaltsjöar, bland annat från Döda havet, i Mellersta Österns oljerika områden. 

Asfalten var råolja som trängt upp till markytan och oxiderat. Ordet asfalt kommer troligtvis från grekiska asfaltos som betyder säker, stadig och som syftar på förmågan att hålla samman murar och andra konstruktioner. 

Först i mitten av 1800-talet började en industriell tillverkning av asfalt med hjälp av stenkolstjära, trögflytande vätska som bildades vid torrdestillering av stenkol. Stenkolstjäran ersattes snart av bindemedlet bitumen, som man får fram vid raffinering av råolja. För att få asfaltmassa tillsattes sedan krossat stenmaterial och komponenterna värmdes upp och blandades i ett asfaltverk. 

Motstånd i början

I mindre skala började man experimentera med asfalt i Sverige under 1860-talet, men det var först 1875 med företaget Asfaltbolaget i Stockholm som verksamheten kom igång i någon större omfattning. Till att börja med fick vi importera asfalt till Sverige, men i april 1929 tillverkades den allra första asfalten vid raffinaderiet i Nynäshamn. 

Motståndet var dock stort mot asfaltering från början, bland annat på grund av rykande asfaltgrytor vid kokning på städernas gator och en halkig beläggning. Det var ett hantverksmässigt arbete långt in på 1930-talet och det var först under senare hälften av 1900-talet som asfalten blev accepterad som den bästa vägbeläggningen. 

Vi fick en mängd asfaltbeläggningar av olika kvalité och asfalten blev något vardagligt som inte vållade någon större uppståndelse längre. 

Asfalten har en lång historia bakom sig, då ämnet bitumen, ”beck”, har använts sedan forntiden för att till exempel täta hustak och murkonstruktioner. Det användes också till att göra korgar vattentäta, och det berättas i Gamla Testamentet om hur Moses låg i en sådan korg när han sattes i vattnet. 

De sjöar som hade naturasfalt blev ofta mytomspunna. Natur-asfalt förekommer som avlagringar på ytan i dessa ”asfaltsjöar”, men naturasfalt finns också på vissa ställen i marken i förening med kalk- eller sandsten – bland annat i Schweiz. 

Bilismen påskyndade

Fram till början av 1900-talet togs naturasfalt till vara från sjöar och bröts i gruvor och såldes i stora block, ”kakor”, för att användas som råvara vid tillverkning av asfalt. Man värmde upp dessa ”kakor” till en trögflytande massa som sedan lades ut, stampades och vältes. Detta gjordes bland annat på gator och trottoarer i storstäder som London, Berlin och Paris i början av 1800-talet. 

Bilismens utveckling och den konstgjorda asfaltens genombrott hör ihop. De slingrande grusvägarna passade för hästar, men automobilen behövde bättre beläggningar med god beständighet och med det kom den forskning som utvecklade olika former av asfalt. 

1935 fick asfaltläggningen ett genombrott genom att företaget Barber-Greene utvecklade en så kallad flytande skrid, ett aggregat som lägger ut asfalten och som asfaltläggare använder än i dag. Med hjälp av skriden kunde man mekaniskt lägga ut asfaltmassan till en jämn yta även om det fanns ojämnheter i underlaget. 

En mängd olika typer av asfalt, med olika egenskaper, har tagits fram genom åren. 

Beläggningen består av upp till fyra asfaltlager beroende på antalet fordon som passerar vägen. 

Forskning

Då asfalten till en början var dyr och det allmänna svenska vägnätet till 90 procent bestod av grusvägar i början av 1950-talet tog man fram det så kallade oljegruset. Det är en billigare typ av asfalt som används som beläggning av grusvägar där det anses för dyrbart med riktig asfaltering. Oljegrus är en blandning av grus och mjukgjord bitumen. Det används i dag endast på mindre trafikerade vägar och försvinner allt mer. 

I dag arbetar bland annat Trafikverket aktivt med forskning och utveckling; miljöfrågor kopplade till asfaltering är viktiga. Det mesta av den äldre asfalten tas tillvara vid ny asfaltering och återvinns i dag till ny beläggning.

Asfalten kom att bli en symbol för det moderna 1900-talssamhället och är i dag den självklara väg- och gatubeläggningen. 

Men det är inte snyggt med asfalt alla gånger. En stenlagd trottoar eller ett torg vinner ofta skönhetsmässigt. 

Sven-Åke Henriksson