Han blev den siste svensk som kunde försörja sig som pälsjägare. Waldemar Bergstrand levde som trapper i flera år i Kanada, där han lärde av eskimåer och indianer. Han konstruerade egna fällor för att skapa skonsamma fångstmetoder och har förmedlat viktiga lärdomar till nordiska jägare.

Han kallas mest ”Trappern” av dem som mött honom som instruktör, jägare, kursledare och jaktkamrat. Waldemar Bergstrand försörjde sig hela livet på just pälsdjursfångst även om basen var en bondgård där hans fru Aina skötte lagård och de åtta barnen. Hon visste aldrig vart han for och inte när han skulle komma hem. När han dog, 87 år gammal, hade sönerna ett drygt jobb med att ta upp isnät i tre sjöar och hitta de bortåt 50 fällorna som han hade vittjat varje dag intill den sista.

Waldemar Bergstrand föddes 1901 i Hotagen. Hans pappa var bagare från Skåne och hade kommit till de vidsträckta skogsbygderna i norra Jämtland för en timmerrusch som tog sin början i slutet av 1800-talet.

Innan Waldemar börjat skolan hade han snarat sin första ripa med ett redskap han själv tvinnat av hästtagel. Han kom senare under livet att förfina fångstmetoderna med målet att viltet skulle lida så lite som möjligt och dessutom att skinnet skulle skadas minsta möjligt. Och fortfarande finns konstruktionsritningar till fällor av hans modeller på Naturvårdsverkets hemsida.

En tusenkonstnär

Inte alltid gav skogen med timmerhuggning och flottning tillräcklig försörjning: Waldemar provade i ungdomen på allt möjligt, från att köra droska till att göra kolmilor och bränna tjära, men alltid fick försörjningen tillskott från jakt. Han berättade gärna om hur lönande det var att lämna skogsarbetet för att under några goda år skjuta ekorrar som gav bra förtjänst när modet föreskrev gråverk. Ekorrarna skulle skjutas i huvudet och blåsas upp …

Man vittnar om att han var en tusenkonstnär, själv lovordade han sina fyra läromästare: en same som lärde honom att skjuta och fiska, en bygdens hantverkare som invigde honom i allt från att svetsa till fotografering, en legendarisk jägare som lärde honom att frysa, orka och se var djuren håller till och så prästen som hade ett bibliotek med författare som Jack London och som hade varit i Amerika …

I böckerna fick Waldemar smak på äventyr och greps som så många andra unga män av lusten att emigrera för att få lämna arbetslösheten i hembygden. Han ville dit där det fanns mycket vilt. Sibirien var stängt, för Amerika krävdes visum, men till Kanada var svenska män med lantbruksbakgrund välkomna. En höskrinda full med skjutna tjädrar räckte år 1929 till biljetten på M/S Alaunia med destination Quebec från Southampton.

Lärde av naturfolken

Den första arbetsgivaren rymde han från, tjuvåkte i godsvagnar, gick på bommen med en kompis och fick med lite tur jobb i en gruva så att han fick ihop pengar till en licens och utrustning och kunde dra ut på vidderna. Första vintern fångade han varg i snaror, men vargskinnen gav för dålig betalning. Efter kontakt med Hudson Bay Co kunde han koncentrera sig på mink, bisam, bäver, mård och räv i staten Manitoba med floderna Nelson och Churchill som transportvägar.

Rådande Hollywoodmode bestämde priserna för en trapper som låg ute ensam i obygder där hundsläde och kanot var transportmedlen. Där hundarna var de enda att prata med och där eskimåer och indianer lärde honom att förfina jaktmetoderna. Det viktigaste han lärde av naturfolken var att avvittra fällorna, det vill säga ta bort människolukten.

När han kom hem uttryckte han att det var konstigt att han alls kunde ha fångat någonting i Sverige där man bara lagt fällorna i en varm bakugn … Många fick av honom sedan lära sig att koka saxar med paraffin och enbär i receptet.

Månen som almanacka

Tiderna gick upp och ner och de tre åren han tänkt vara borta blev sju år som han kämpade i kyla och ensamhet många månader i sträck.

 Han pratade om att det gällde att fånga, skrapa och tana (sträcka ut) skinn, frysa och svälta och skydda fångsten från björn och varg och andra jägare … Och att räkna tändstickor, mjöl och skinn för att allt skulle räcka. Månen fick vara klocka eller rättare almanacka. Men han erkände att det också handlade om spännande äventyr, som den gången han med ledarhundens hjälp kunde ta sig igenom en flock med isbjörnar. Om det mötet drömde han mardrömmar hela livet.

I packningen till Kanada hade han med sig bilden av en flicka han fotograferat när hon skulle konfirmeras 17 år gammal. De brevväxlade och när han kom hem med både guldtänder, björnskinn och en bil i början på november 1936 förlovade de sig och flyttade ihop i ett litet torp.

När folk frågade om trapperlivet varit farligt svarade han att man måste vara trygg i sin egen förmåga att överleva …

Forskning

Han kom hem med returbiljett och en guldinmutning, men både kriget och familjen kom emellan och han kom aldrig tillbaka till Kanada. Men fortsatte att jaga och fiska och lära ut hela livet.

För pengarna han hade med sig hem efter Kanadaäventyret startade han en rävfarm, men skinnpriserna gick ner katastrofalt och han var tvungen att lägga ner. Men kunskaperna från Kanada gjorde att han var den enda i Sverige som fångade bisam där han bidrog i forskningens tjänst och han blev också anlitad av Jägareförbundet när minkbeståndet hotade både fågelungar, kräftor och fisk. Då fick blivande fångstmän reda på att det inte berodde på fällorna om de inte fick någon fångst. ”Lär er hur och vad djuren gör”, predikade han.

Något annat han var noga med var att ta vara på fångsten; framför allt var han upprörd över hur jägare slarvade när de gjorde i ordning skinnen. Han ville att den som flådde och sedan spände upp skinnen skulle vara medveten om att ett uppspänt skinn aldrig kan ges en annan form än kroppen som det suttit på.

När Waldemar blev gammal till åren funderade han över att det skulle ha varit bra mycket mer givande att vara forskare kring djur och djurs egenskaper än att fånga djur, bygga fällor i verkstad eller att lära ut fångst.

Filmaren Erik Fernström, som gjort många filmer med Waldemar, anser att han genom att förmedla sina kunskaper gjort Nordens jägare så stora tjänster att det går att jämföra med forskning. 

Om man söker på Waldemars namn på nätet finns till exempel filmen Den siste pälsjägaren. Där demonstrerar Waldemar gamla fångstmetoder och visar hur man hittar viltet och gillrar fällor.

Christina Falkengård